Allting började mycket tidigare, hemma i Finland. Jag har bara drygt ett år kvar av mina studier i geografi och för att fylla upp min kalender har jag valt alla de intressantaste kurserna jag kan hitta. En av dem är ”Fältkurs i Taitabergen”.
Det är inte så många som vet det, men Helsingfors universitet har faktiskt en forskningsstation i Taitabergen i Kenya. Så vitt jag vet är det den enda forskningsstation som ett finländskt universitet upprätthåller självständigt utomlands. Det är också den enda geografiska forskningsstation som Helsingfors universitet upprätthåller.
Efter att ha haft konstant flygskam i nästan ett dygn så var vi äntligen framme i Nairobi, Kenya. För att lite skaka av oss våra fördomar om Afrika så kan jag bara snabbt nämna att Nairobi är en stad med skyskrapor och att invånarna använt mobilbankstjänster betydligt längre än vi finländare. Så där, nu har vi det avklarat.
Taitabergen ligger mittemellan huvudstaden Nairobi och kuststaden Mombasa. För att ta sig dit måste man svänga av den stora motortrafikleden och åka längs slingrande vägar upp för bergsväggen. Det är väldigt vackert och savannen sträcker ut sig i horisonten. Man glömmer nästan att vara rädd tack vare utsikten.
Innan vi kommer fram till forskningsstationen märker vi att halva vägen försvunnit. Den har rasat ner i en ravin på grund av den senaste tidens hårda regnskurar. Det är ett rakt fall neråt på kanske tio meter. Vår chaufför blinkar inte ens. Han kör så långt från kanten han kan och vips har vi på något vänster tagit oss förbi hindret. Sådant lärde jag mig inte i bilskolan.
Vi har ganska intensiva dagar, vi vandrar i regnskogar och sover i tält. Vi åker till ett naturskyddsområde och ser elefanter, giraffer och babianer. Det är sådant som man kanske kan tänka sig att se på en fältkurs i Afrika. Det jag inte kunde tänka mig se var dödskallar och offerdjur.
Det är en lite mulen dag men vi är fast beslutna att vi ska vandra upp på den högsta toppen i området, sedan ska vi få ta del av en religiös ceremoni som lokalbefolkningen ordnat. Jag har antagligen ätit någonting olämpligt och känner mig inte helt kry, men vill inte heller skippa dagens program. Jag tar lite tabletter och känner mig bättre.
Vandring upp till toppen av berget går helt okej. Förutom att vi går vilse i regnskogen och måste skapa vår egen stig uppför en väldigt brant sluttning. Vi irrar också omkring så att halva gruppen går åt fel håll och det tar en stund innan vi hittar varandra igen. Ingen bra början, men efter flera timmars vandring så når vi äntligen toppen. Allt vi har sett framemot kulmineras i att det enda vi kan se är ett väldigt tjockt molntäcke.
Vi äter lunch på toppen och emellanåt spricker molntäcket upp så man kan skymta något i bakgrunden. Vi får höra av vår guide att vid klart väder kan man se ståtliga Kilimanjaro i väst. I dag kan vi se flera olika nyanser av grå. Jag skulle lika gärna kunna vara i Finland i november.
Förutom att utsikten är grå så börjar jag må pyton. Jag äter lunch för att få energi och tydligen är min ämnesomsättning i turboläge och min kropp bestämmer sig för att genast göra sig av med allt jag ätit genom att tvinga ut det ur alla möjliga öppningar. Efter den här bravaden känner jag mig minst sagt groggy. Det finns ändå ingen räddning för mig. Vi är uppe på ett berg dit ingen bil kan ta sig så det är nog bara att stå ut med måendet och fortsätta. Jag lägger i sisuväxeln när vi vandrar neråt och tänker på allt som kan få mig att kasta upp magvätskor. Snart ska vi vara framme vid dödskallegrottan.
Efter flera timmars tung vandring kommer vi äntligen fram till en häck där ett gäng äldre män möter oss. De har en klotformad flaska i handen och de dricker ur den och spottar sedan innehållet på sina fötter. Det känns lite som att någon där uppe jävlas med mig för jag har verkligen inte lust att se människor spotta upp hemlagat öl på sina fötter. Den här ritualen är en välkomstritual och den hemlagade ölen är specialgjord för det här tillfället.
Männen leder oss in genom en öppning i häcken och ber oss ta av oss skorna och strumporna. Nu ska vi in i templet säger de och vi lägger skorna bredvid en påse där det tycks flyga massor av flugor, kanske det är gamla mangos, tänker mitt naiva huvud.
Vi går igenom buskaget och till sist kommer vi fram till en bergsvägg som längre neråt går in mot berget och bildar en slags grottöppning. Där i öppningen skymtar någonting betydligt blekare än bergsväggen. Det sträcker sig långt in i grottan. Det är ett hav av människoskallar.
Jag blir stel i hela kroppen (förutom tarmen) när jag inser att jag stirrar på ett dödskallefält. Ledaren för den religiösa ceremonin som pågår säger att det är fritt fram att ta bilder och till och med röra skallarna. Jag måste sätta mig ner. Kroppen är svag och jag måste sänka blicken. Jag blir lätt svimfärdig av blod och sår men det här är någonting helt annat. Det är tanken på att jag sitter bredvid före detta huvuden av massor av människor. Sen börjar jag fundera.
Varför känns det så främmande och motbjudande att se någonting som egentligen är väldigt naturligt. Lokalbefolkningen tycker inte det är något äckligt och de ler lite när det ser att jag inte riktigt mår bra. För dem verkar det vara hur normalt som helst. Och det borde det väl vara för mig med? Döden är oundviklig och alla vi har skallar. För de som bor i Taitabergen är detta en tradition som ger dem ett mer naturligt grepp om livet. Skallarna är placerade familjevis och människor vet var deras förfäder är placerade. Hit kommer de för att sörja och minnas. Precis på samma sätt som vi besöker gravar.
Efter att jag funderat klart över skillnader i dödskulturer och hur vi återigen borde fundera över vad vi kan lära oss av andra, märker jag att jag fortfarande mår illa. Vi börjar gå till baka till platsen där vi lämnat våra skor och där ska vi bli bjudna på lite lunch. Påsen som intresserade flugorna verkar visst vara någon form av delikatess.
Eftersom vi varit där i grottan så offrades det nu en get i vår ära. Vi sätter oss på marken och försöker undvika att sätta oss på getblod. Till ritualen hör att den religiösa ledaren ska hålla i lite getinälvor och säga något vackert och i samma stund som han gör det bestämmer jag mig för att bli vegan.
Efter att geten välsignats ska den såklart ätas upp. Jag måste säga att jag aldrig skådat mer miljömedvetna köttätare. Varenda lite bit av geten äts upp och det enda som blir över är lite hår som inte fallit någon i smaken. Ingenting gick till spillo. Jag är inte riktigt sugen, efter att ha spytt ner halva berget så jag avböjer vänligt getsteken.
Under hela måltiden tänker jag på hur dödskallar har målats upp som någonting farligt och hotfullt. Vi är också alltid ute efter att övervinna döden. Det verkar som om folket i Taitabergen inte upplever skallarna som skrämmande, det är bara en naturlig del som blivit kvar av människor de älskat. Vilken fin tanke tänker jag och glömmer för en stund bort hur illa jag mår av att ha sett alla getinälvor.
