I samband med Oscarsgalan i början av året syntes flera slags protester mot att kvinnliga regissörer helt uteslöts från årets nomineringar. Strax efter lanserade Yle Arenan kampanjen ”Kvinnor i mars”, som innebär att alla Yle Fems och Yle Teemas långfilmer och dokumentärer i mars är regisserade av kvinnor. Dessutom lyfts flera serier, gamla som nya, som haft en kvinnlig regissör. I mars firas både den internationella kvinnodagen (8.3.) och Minna Canth-dagen, det vill säga jämställdhetens dag (19.3.), men Yles kampanj kan gott ses som ett allmänt ställningstagande till den mansdominerade branschen, där kvinnliga aktörer fortfarande marginaliseras och exkluderas från det som anses normen.
I litteraturbranschen blåser friskare vindar – Nordens boklistor toppas av kvinnliga författare, och nya som etablerade författares verk har tagit läsarna och kritikerna med storm.
Sofia Eriksson har recenserat böckerna som Norden läser just nu.
Nina Wähä
Nina Wähäs tredje roman, Testamente (2019), är en berättelse om familjen Toimi, och en viss händelse som utgör historian, men som vi inte får ta del av under merparten av romanen. Ständigt lovar den allvetande berättaren dock att allt leder upp till det som vi egentligen skall komma till.
Testamente är ingen deckare, inte i högre eller mindre grad än något annat familjedrama är, men utgör den perfekta konstellationen för ett mysterium som ska fällas isär och synas. Wähäs roman har inte mindre än 14 huvudpersoner – 12 barn (eller 14, om de döda räknas med) och 2 vuxna, som alla har en avgörande roll i dramat, och som var och en speglas genom varandra.
Den tornedalska familjegården på åttiotalet är en trång och klaustrofobisk miljö – så många tankar, drömmar och öden som ska få plats på en och samma plats. Dynamiken är i obalans redan från början. Pappa Pentti är från början ett ständigt hot som svävar i luften, en kraft som inte går att behärska, och mamma Siri utgör ett porträtt av en brusten kvinna, någon som förlorat så mycket och förtryckts så länge att hon glömt sig själv. De äldsta barnen har lämnat hemmet, frigjort sig från familjen och gjort trevande försök att skapa egna liv i storstaden Stockholm, medan de minsta syskonen ännu är helt beroende av sina föräldrar.
Den fatalism, som jag brukar provoceras av i släktsagor, som inte lämnar utrymme för nyanserade narrativ med sina frihetsberövade karaktärer, förekommer inte här. Däremot skapar en viss ödesbundenhet ett helt säreget grepp i Testamente, en nästan sagolik tillvaro, som pekar ut de avgörande detaljerna i livet. Den allvetande berättarrösten blir aldrig banal eller överflödig – den uppträder i lagom doser och skapar en kittlande kontrast, en lätthet mot det tunga, bygger lager som gör att läsaren får slinka in under huden på varje karaktär.
En brist på frihet, som i någon mån präglar alla i boken, tecknar dessutom en skarp skildring av barndomens skam, något som i ung ålder kan vara svårt att identifiera, men som de flesta vuxna tycks bära på. Familjen är fattig och dagarna ska ägnas åt arbete, inte åt samtal och sentimentalitet. Trots det har alla sina laster som växer som hö genom att aldrig vädras; en i syskonskaran har blivit våldtagen, en annan ringer sällan hem, en tredje vill ta över familjegården och en fjärde är avundsjuk på den femtes framgång. Tystnaden och det outtalade är en naturlig röst bland alla familjemedlemmar, och känns både självklar och hjärtskärande under det året vi får följa familjen Toimi. Alla har en individuell vilja att bli älskade, att vara sina egna personer och ändå passa in.
Mängden av familjemedlemmar som flyter in och ut ur varandras liv och tankar känns, inför läsningen, som en överväldigande röra, en uppsättning som kommer att vara omöjligt att ta sig in i. Men fort kommer jag nära karaktärerna, och till slut känner jag varenda en. Jag drog ut på Testamente för att ha kvar den lite till, för att inte behöva skiljas från karaktärerna. Jag har hört flera säga samma sak, att dessa syskon lever kvar i dem långt efter att boken tagit slut, och så även i mig. Jag tror att det är för att berättaren tycker om sina karaktärer, även de som är fördjävliga, bortskämda, elaka, rent av illvilliga. Berättaren vill dem väl, men inte uttalat, utan genom att göra dem vardagliga, ensamma, hoppfulla.
Jag bär med mig Testamente, och kommer att göra det ett bra tag.
För den som föredrar ljudböcker är Testamente ett ypperligt val – Wähä, som själv läser in boken, kunde gott vara en professionell röstinspelare, och använder samma grepp som i sin skriftliga berättarroll; hon är dramatisk, men aldrig banal.
Missa inte heller dessa svenska snackisar:
– Matilda Gustavssons Klubben, reportaget som avslöjade övergreppen bakom kultursveriges kulisser
– Karin Smirnoffs hyllade romantrilogi med böckerna Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem
