Förra veckans tisdag fick helsingforsare äntligen svar på frågan: vad är en ko? Korna Orawa och Okadi hade parkerats utanför Porthania, efter att ha transporterats till Helsingfors ändå från Tavastkyro i Birkaland.
Bakom jippot, som på sociala medier gick under taggen #mikäonlehmä, ligger Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter (MTK), Svenska lantbruksproducenternas centralförbund (SLC) och Helsingfors universitets husdjursvetenskapsstuderandes klubb (AKK).
Kornas närvaro ska enligt arrangörernas pressmeddelande påminna om att ”ansvarsfullt skötta och uppfödda kor i Finland har många positiva miljöeffekter”. Det är alltså uppenbarligen frågan om ett inlägg i köttdebatten, som gått extra het under den senaste tiden.
Vilka är då dessa positiva miljöeffekter? Studentbladet granskade redan för ett par veckor sedan några påståenden som slängts fram i köttdebatten, särskilt sådana som riktats specifikt mot Unicafe. En del påståenden som mera specifikt angår finsk nötköttsproduktion blev den gången utanför granskningen, men vi reder ut dem nu i stället.
Påstående: Finsk köttproduktion behövs på grund av våra naturförhållanden
I vårt nordliga land finns det stora mängder åkermark som inte lämpar sig för att odla någon mat som duger för människor. Däremot lämpar sig dessa åkrar utmärkt för att odla foderväxter och gräs. Idisslare, som exempelvis kossor, kan utnyttja denna näring och konvertera den till en form som duger för människor, det vill säga kött och mjölk.
På grund av dessa naturförhållanden kan inte köttprodukter och växtbaserade produkter ställas mot varandra, skriver MTK i sitt pressmeddelande. MTK menar att bådas produktion behövs i Finland.
Jag kontaktar Marketta Rinne, forskningsprofessor på Naturresursinstitutet Luke, för att reda ut påståendet. Rinne bekräftar att en stor del av det djurfoder som används i Finland är precis sådant som odlas på områden där det inte går att odla något annat.
– I Finland används endast små mängder importerat djurfoder, främst raps för nötkreatur och soja för svin och fjäderfä.
Någon exakt linje går det ändå inte att dra. På en del åkrar kan man exempelvis odla olika växter från år till år, ibland till djur och ibland till människor.
Som djurfoder används också stora mängder biprodukter från livsmedels- och bioenergiindustrin. Även sådant som ursprungligen odlats för människonäring, exempelvis vete, används ibland som djurfoder om skörden på grund av varierande väderförhållanden misslyckas och inte uppfyller kvalitetskraven.
Påståendet stämmer alltså till den delen att en minskning i inhemsk nötköttsproduktion knappast skulle vara möjlig att kompenseras för helt och hållet med en motsvarande ökning i inhemsk produktion av växtbaserade produkter.
Å andra sidan behöver inte en minskning i finländares köttkonsumtion nödvändigtvis innebära en minskning i produktionen.
– Finlands självförsörjningsgrad är ungefär 80 procent då det kommer till nötkött. Man kunde alltså i princip tänka sig att finländares köttkonsumtion skulle minska med 20 procent, utan att den inhemska produktionen skulle påverkas, säger Rinne.
– Dessutom uppskattas det att konsumtionen av animaliska produkter kommer att fortsätta växa globalt, så om man tänker sig att finländare skulle äta mindre kött, kunde en större del exporteras. Finland har ju en konkurrensfördel just i och med våra naturförhållanden och vårt produktionssätt.
Vare sig den finska köttproduktionen är hållbar – vare sig den behövs eller inte – beror alltså på vad man jämför den med.
Så länge det finns en efterfrågan på nötkött globalt, är finskt nötkött ett mera hållbart alternativ än sådant som produceras i många andra länder. Ur ett strikt finländskt perspektiv, däremot, skulle det i princip vara mera klimatvänligt för oss att importera mera växtbaserade produkter, producera mindre nötkött och beskoga foderåkrarna. Det här eftersom skog binder mera koldioxid än åkermark.
– Det är inte ändå ett helt problemfritt alternativ. I praktiken skulle det innebära en utlokalisering av våra utsläpp och ett starkare beroende av import. Dessutom förutsätter det att skogen inte huggs ner, alltså kunde vi inte dra ekonomiskt nytta av våra naturresurser eller bära vårt globala ansvar för att producera träbiomassa och mat åt en växande befolkning.
– Redan 76 procent av Finlands landyta täckt av skog, vilket är mest i hela Europa, medan vi har relativt lite åkermark. En viktigare åtgärd skulle vara att sluta släppa ut fossil koldioxid.
Påstående: Finskt nötkött är en biprodukt av vår mjölkproduktion
För att producera mjölk måste en ko konstant få kalvar. Dessa ”överblivna” kalvar, tillsammans med pensionerade mjölkkor, utgör över 80 procent av det finska nötkött som kommer ut på marknaden. Man kunde alltså säga att största delen av det finska nötköttet är en ”biprodukt” av mjölkproduktionen.
Ett sådant produktionssätt är möjligt i Finland, eftersom vi dricker mest mjölk i hela världen. I de flesta andra länder hålls mjölk- och köttproduktioner isär.
Argumentet dyker ofta upp i diskussioner om finsk köttproduktion. Tanken verkar vara att det finska produktionssättet skulle innebära att nötköttet har betydligt mindre utsläpp jämfört med andra länder. Bland annat MTK nämner detta i sitt pressmeddelande.
Argumentet låter helt logiskt, vilket det också är.
– Klimatbelastningen är i stort sett samma för mjölkkor, vars årliga produktion är både mjölk och kalvar, och kor av köttras, vars årliga produktion endast är kalvar. Om man räknar på det sättet är alltså koldioxidavtrycket för kor av köttras klart större, säger Marketta Rinne.
– Å andra sidan har också kor som föds upp för köttproduktion vissa fördelar, de är till exempel effektivare på att konvertera foder till kött.
Det stämmer alltså att nötkött som produceras på det finländska sättet har ett lägre koldioxidavtryck. Frågan är då bara hur mycket mindre det är.
– Svaret beror rätt så mycket på hurudana avgränsningar man gör, det finns inga etablerade beräkningsmetoder. Omständigheter och lokala lösningar påverkar också resultatet.
Rinne hänvisar till en forskarkollega på Naturresursinstitutet Luke, Hannele Pulkkinen. Pulkkinen har som en del av Lukes FoodprintBeef-projekt undersökt koldioxidavtrycket av den finska kombinerade kött- och mjölkproduktionen. Resultaten kan läsas här, eller ses som en presentation här.
Från uträkningarna framkommer det bland annat att koldioxidavtrycket för nötkött har en stor variation, just på grund av hur olika produktionssätten kan vara. Pulkkinen konstaterar ändå att finskt nötkött som härstammar från mjölkproduktionen har ungefär en tredjedel mindre utsläpp än finskt nötkött från kor som föds upp för köttproduktion.
Är det mycket eller lite? Beror på vad man jämför med.
Koldioxidavtrycket för det mest klimatvänliga finska nötköttet är fortfarande klart högre än för svin, kyckling eller fisk. Och väldigt mycket högre än för växtprotein, kring tio gånger högre än för soja eller baljväxter. Men å andra sidan är koldioxidavtrycket hälften så lågt, eller till och med lägre, än för det minst klimatvänliga nötköttet.
Påstående: Köttproduktionen är viktig för den biologiska mångfalden
I Finland finns tusentals hektar så kallade vårdbiotoper, det vill säga ängar, hagmarker och skogsbeten som är hem för ett stort antal utrotningshotade arter. En biotop är en naturlig miljö som formats av mänsklig verksamhet, exempelvis djurhållning eller åkerbruk, och är också beroende av den verksamheten för att överleva.
I praktiken är nästan alla vårdbiotoper i Finland beroende av betesdjur, främst nötkreatur. Med hänvisning till detta påstår MTK att den finska köttproduktionen har en central roll i upprätthållandet av den biologiska mångfalden och kulturlandskapen.
Vissa har fört resonemanget ännu längre. Exempelvis anklagade Centerpartiets Anne Kalmari Unicafe för att företagets beslut om att inte servera nötkött kommer att leda till att flera utrotningshotade arter dör ut.
För att reda ut om påståendet stämmer ringer jag till Iryna Herzon, universitetslektor på Helsingfors universitets agrikultur-forstvetenskapliga fakultet. Herzon har bland annat forskat i konservering och hållbarhet i samband med kulturlandskap.
– Det stämmer att vårdbiotoperna inte kan upprätthållas utan betesdjur, men helt svartvitt är det inte.
Herzon hänvisar till uträkningar gjorda av forskaren Kaisa Raatikainen, som kan läsas här. Eftersom vårdbiotoper är så sällsynta i Finland i dagens läge (ungefär en procent av mängden för hundra år sedan), skulle de kunna upprätthållas av en bråkdel av den nuvarande mängden produktionsdjur.
– Kring två, tre procent av den nuvarande mängden djur skulle räcka.
Påståendet att en minskning i köttproduktionen skulle ha negativa effekter på den biologiska mångfalden stämmer alltså inte riktigt, om man inte talar om en massiv minskning eller ett totalt upphörande.
Påståendet att köttproduktionen automatiskt skulle ha en positiv inverkan på mångfalden är också aningen missvisande.
– De positiva effekterna förutsätter att köttproduktionen sker på traditionellt sätt, det vill säga med omfattande betande. Men om inte sådana förutsättningar uppfylls, kommer vårdbiotoperna och den biologiska mångfalden hursomhelst att fortsätta minska, oavsett om vi producerar nötkött eller inte.
Exempelvis så betar en tredjedel av finskt nötkreatur inte överhuvudtaget, enligt lantbrukarnas rådgivningsorganisation Proagria. Om hela den andelen av köttproduktionen skulle upphöra, skulle konsekvenserna för den biologiska mångfalden vara lika med noll.
– Nötkreatur i Finland får redan i dagens läge en väldigt liten del av sin näring genom att beta, ungefär 20 procent på sommaren vilket är kring sju procent årligen. Andelen nötkreatur som inte betar överhuvudtaget växer också hela tiden.
