I skrivande stund (måndag) står jag och lyssnar till ett presstillfälle vid Tankehörnan om självmordsbenägna unga. Arrangörerna från Mieli trycker på play och en video spelas upp. Där framför kameran sitter en ung kvinna, Jennie, och berättar om hur hon överlevt depression och självmordstankar.
Enligt Mielis rapport är hon långt ifrån ensam om att ha övervägt självmord. Så många som var tredje ung person har enligt dem haft självmordstankar. Dessutom är det mindre än hälften av dem som fått hjälp. Det är hemska siffror som presenteras, och kaffet i min kopp blir kallt allt eftersom presstillfället fortskrider.
Några dagar tidigare, på ett café i Helsingfors centrum, sitter jag tillsammans med Michaela Rosenback och samtalar om prestationsångest. Hon är redaktör för serien Så jävla duktig, i vilken fem unga kvinnor från Svenskfinland modigt vloggar om hur strävan till perfektion påverkat deras liv. Och det är inga solskenshistorier de delar med sig av. Den här strävan är inte självvald och leder inte till tjolahopp och tjolahej. Istället leder den till psykbryt – och ibland till grov mental ohälsa. För att citera Olivia som är en av seriens kvinnor:
– Sedan väldigt ung ålder har vi blivit lärda av samhället att nästan instinktivt tycka illa om oss själva.
Diagnos duktig drabbar oftast kvinnor
Förutom redaktör för den brännheta vloggserien är Rosenback själv en ung kvinna. Så hon vet vad hon talar om. Ingen slipper undan samhällets systematiska önskan att uppfostra perfekta människor. Det kan också jag vittna om – och så kan antagligen även du. Speciellt om du råkat födas som kvinna, och vet hur prestationsångesten kan förstöra och förgöra.
– Serien fokuserar på kvinnor eftersom ångest och stress är mera utbrett bland oss. Män reagerar på ett annat sätt och jag skulle gärna se den serien, men det är inte jag som ska göra den, säger Rosenback.
Vad som är skönt med serien är hur rå den är. Den är uppbyggd av vloggar, vilket betyder att kvinnorna själva filmat videodagböcker, som sedan klippts ihop till fem avsnitt. De är endast runt femton minuter långa, men tillsammans med Johan Gullmets har Michaela lyckats få ihop ett råklipp som rymmer ett överflöd med igenkännbara känslor. Råklippet har sedan bearbetats snyggt och slutprodukten är något av det mest ärliga jag sett.
Tillbaka inne vid Tankehörnan fortsätter presstillfället. Marena Kukkonen avslutar Mielis lägesrapport med att bryta några myter. En av dem är att tankar om självmord inte leder till handling. Mitt kaffe fortsätter att kallna och jag blir frustrerad över hur sådana myter någonsin fötts. Bara tanken på självmord är hemsk nog att vilja dödas omedelbart. Så huruvida det går så långt att en person dör borde inte spela någon roll. När en tredjedel av unga har självmordstankar har det gått för långt för länge sen.
Den största folksjukdomen
Studenthälsans överläkare i mentalvård, Tommi Väyrynen, tar över efter Kukkonen. Deras siffror är inte lika dystra som Mielis. Enligt deras enkätundersökning mår två av tre studerande bra eller väldigt bra. Dock inflikar han att deras mätningar baserar sig på hur svarspersoner mått under senaste veckan.
– Skulle man fråga hur svarspersonerna mått under det senaste året skulle man kanske få ett helt annat resultat, säger han under frågestunden.
I Sverige har man valt att se bortom larmen och börja kartlägga orsakerna till ungas psykiska ohälsa. Karolinska institutet och Sophiahemmets högskola ska (i samarbete med Oslo Met i Norge och University of Ontario Institute of Technology i Kanada) samla in data från 5 000 svenska studenter för att kunna förklara och inte bara peka på siffror.
– Vi hoppas på att kunna se tydliga orsaksmönster. Vet man vad som orsakar vad så finns det också goda möjligheter att ändra på de här sakerna och stärka och hjälpa individen, säger Eva Skillgate som är professor vid Sophiahemmets högskola i en intervju till Aftonbladet.
Skillgate fortsätter i artikeln med att säga att mental ohälsa är den största folksjukdomen bland unga. Men det här är inte vad som exponeras i sociala medier. I alla fall inte på mina some-kanaler. Istället får jag bilden av en verklighet med lyckliga människor, som lyckats enligt vad jag bara kan anta är normen. Och den här normen är omöjlig att uppnå.
Därför blir också igenkänningsfaktorn så hög när man följer kvinnorna i Så jävla duktig. De konkretiserar den sjuka pressen genom att ge en inblick i deras liv, och plötsligt känner man sig inte lika ensam längre. De svär, de gråter, de skrattar och de bryter ihop. Precis som vilken annan kvinna i vårt jävla perfekta samhälle.
Vad hände sen?
Tillbaka inne på caféet frågar jag Michaela hur hon gör för att överkomma prestationsångest. Och redan där i frågan blir fokus fel. Det är inte vi som ska prestera för att lösa problematiken kring diagnos duktig. Det är de som styr vårt samhälle som borde ta sitt ansvar.
– Arbetet borde börja redan i dagis för att vi någonsin ska bli fri från prestationsångest. Det handlar om en ständig framåtrörelse så det finns inga direkt lösningar, säger Michaela.
I väntan på den stora förändringen finns det ändå steg vi kan ta för att minska på pressen. Det bästa man kan göra är att prata öppet om hur man mår, och när de självkritiska tankarna kryper sig in under huden kan du göra som Michaela: var snäll med dig själv och ta en paus från alla tankar snurrar i huvudet. Du är värd så mycket bättre än elakheter.
Från och med i dag (11 september) kan du också ta en titt på seriens avslutande kapitel. I Vad hände sen får vi ta del av vad som hänt med kvinnorna sedan de spelade in sina vloggar.
– Det hinner hända mycket under kort tid för unga. Jag tänker inte avslöja för mycket, men jag kan säga att den här är serien inte är en sådan som börjar med skit och slutar happy happy. För så funkar inte livet.
Dessutom kan du snart se Michaela själv vlogga om prestationsångest och konsekvenserna av den. Den 23 september kommer nämligen Spotlight att sända ett avsnitt under namnet Diagnos duktig – så håll utkik! Det kommer i alla fall jag att göra.
Men först ska jag trycka på play och se hur det gått för kvinnorna i Så jävla duktig. För jävlar vilket ämne och jävlar vilka fantastiska kvinnor.
