Var femte finländare har någon gång i sitt liv allvarligt övervägt självmord. Bland unga (18–34-åringar) är andelen en tredjedel.
Den höga andelen betyder i praktiken att varannan finländare känner någon som har begått eller försökt begå självmord.
En av dem är Jennie Kari, 21.
Efter att hennes man dog insjuknade Jennie i depression och försökte ta sitt liv. Hon överlevde, men det var inte lätt att återhämta sig.
– Jag mår definitivt mycket bättre nu, men det tog åtminstone två år innan jag kunde säga att jag är lycklig.
För vänner och närstående kan det vara svårt att veta vad en ska göra då någon uppvisar självdestruktivt beteende. Personen med självmordstankar kan kämpa med motstridiga impulser och handlar inte rationellt. Kring hälften söker ingen hjälp själv eller undviker att göra något åt saken.
– Då jag blev deprimerad reagerade nog människor i min omgivning, men jag ljög ofta om någon frågade. Jag mådde jättedåligt, men ville inte att någon annan skulle måsta bära den bördan. Till sist vågade mina närstående inte ta så mycket ställning till saken, kanske just för att de var rädda för det värsta.
Väl på hälsocentralen genomskådade personalen direkt Jennies lögner. De släppte inte hem henne trots att de självdestruktiva impulserna lugnade sig för en stund, eftersom problemet ligger djupare än så.
Först då förstod många närstående hur allvarlig situationen verkligen var.
Vad kan man göra?
I dag, den 10 september, är det den internationella dagen för självmordsprevention. Dagen har uppmärksammats sedan 2003 av Världshälsoorganisationen WHO, International Association for Suicide Prevention IASP och World Federation for Mental Health WFMH.
I Finland uppmärksammas dagen i år i och med kampanjen #mitäkuuluu, som arrangeras av föreningen Psykisk Hälsa Finland (Mieli), föreningen Nyyti och Studenthälsan. Kampanjen fokuserar speciellt på unga.
I Mitä kuuluu-kampanjens huvudelement, Överlevarnas galleri, delar Jennie och andra som överlevt självmordsförsök med sina upplevelser.
– Människorna i Överlevarnas galleri är bevis på att man kan klara av och överkomma självdestruktiva tankar, säger Marena Kukkonen, chef för Mielis Centrum för förebyggande av självmord.
I en färsk enkätundersökning utförd av Mieli framkommer det, förutom siffrorna som nämnts tidigare i denna artikel, att de som lider av självdestruktiva tankar och beteende i första hand skulle önska mera hjälp och stöd. Att bli tagen på allvar av någon som lyssnar och förstår, med låg tröskel.
Sådan hjälp erbjuds av bland annat hälsocentraler, studenthälsovården och medborgarorganisationer. Men minst lika viktig är hjälpen från vänner, familj och närstående.
– Det skulle säkert ha varit lättare för andra att hjälpa mig om jag hade erkänt mitt problem, det är ju svårt att göra något om man bara frågar och frågar hur någon mår utan att få ett ärligt svar, säger Jennie.
– Men kanske man då kunde tänka på vad man kan göra tillsammans, om personen i fråga inte vill tala. Hur man konkret kan ändra på situationen.
Några skadliga myter om självmord
Felaktiga uppfattningar om hur självdestruktiv beteende ser ut kan i värsta fall leda till att en redan farlig situation förvärras. Enligt Mieli finns det tre vanliga myter som står i vägen för att få hjälp.
1. ”Att tala om självmord ökar risken för självdestruktivt beteende”
Detta stämmer inte – att tala med någon som lider av självdestruktiva tankar hör till de effektivaste förebyggande åtgärderna.
2. ”Människor som talar om självmord begår inte självmord”
Största delen av de som begår eller försöker begå självmord berättar eller antyder på något sätt om saker i förväg.
3. ”Självmord går inte att förebygga”
De flesta människor som är självdestruktiva har en osäker inställning till livet – de kämpar med att samtidigt vilja leva och vilja dö.
