När Heikkilä gick i nian blev han av högstadiets rektor anklagad för att knarka – och härifrån började det snabbt gå utför. Kompisar fick inte längre umgås med honom för sina föräldrar och polisen tillkallades till skolan.
– Jag hade aldrig tagit droger och polisen trodde mig, men skadan var redan skedd. Jag tappade förtroendet för auktoriteter och var full av hat.
Hatet förvandlades till en våldsspiral och hans föräldrar tog beslutet att flytta honom till Lovisa. Där trodde de att Pelle skulle få utrymme att lugna ner sig – men ganska snabbt fick flytten motsatt effekt. Han drogs in i kriminella kretsar, och blev skyldig fel personer pengar. För att betala tillbaka började Pelle stjäla och begå bedrägeri.
– Efter några år som ung och kriminell blev jag till slut fast och fick ett år villkorligt fängelse för bedrägerier. Jag kunde ha blivit dömd för andra handlingar, men de kom jag aldrig fast för.
Från depression till skådespel
Med endast ett avgångsbetyg från högstadiet – och utan framtidsutsikter – föll Heikkilä in i en depression. Men så när han såg att de sökte skådespelare till Åke Lindmans Framom Främsta Linjen (2004) tände det till.
– Fan det här har jag ju gjort hela livet tänkte jag och sökte. Jag som alltid hade hatat att titta på teater.
Heikkilä fick rollen och stormtrivdes som skådespelare. Och när han fick reda på att teaterhögskolan inte kräver studentbetyg sökte han och kom in. Det här skulle visa sig vara nästa steg mot en karriär som skulle bli mera framgångsrik än vad skådespelare i Finland vanligtvis bara vågar hoppas på.
Ett yrke som skådespelare – vare sig det är på scen eller framför kameran – är ett val som kräver mod, stöd från andra och lite galenskap. I alla fall om man lyssnar till Heikkilä – som kallar teaterskola för ett dagis för vuxna och skådespeleri som en lek på blodigt allvar.
– Det är inte som att få en examen från Hanken och vara nästan säker på att få ett jobb efteråt. Du måste våga leka och chansa – för det kan bra hända att drömrollen aldrig kommer.
Men oavsett hur tuff branschen som skådespelare är skulle Heikkilä aldrig avråda någon från att dyka med huvudet före. Han använder sin last och trauma som drivmedel, medan du kan hitta din egen vinkling för att sticka ut. Liksom i andra yrken säger Heikkilä att det inte huvudsakligen handlar om talang – utan hårt arbete och en kärlek till vad du sysslar med.
”Jag lever flera liv”
Det märks när han sitter mitt emot mig hur mycket han älskar sitt yrke. Både leendet och armarna åker uppåt när han talar om skådespel. Han säger att han är en ”method actor” – en skådespelare som använder egna erfarenheter för att skapa en så trovärdig roll som möjligt. Så för Heikkilä är det i dag en fördel att hans liv är som en kaotisk bank av erfarenheter. De kanske inte var behagliga i stundens hetta, men i dag kan han använde dem i sitt skapande av karaktärer.
– Filmstjärnor från Hollywood har resurserna att konstruera erfarenheter genom att prova på sina karaktärers liv. Till exempel Russel Crowe som under inspelningen av Romper Stomper (1992) levde sig in i rollen så pass att han på riktigt blev fängslad.
Method acting är som att leva sig in i karaktärens liv till den grad att hens liv blir ditt eget. Det här genom att influera den spelade rollen med egna erfarenheter och känslor. De må vara konstruerade eller redan existerande – men de ska vara så starka att du har svårt att släppa karaktären när kameran slutar rulla.
– Om jag får demens kommer jag nog vara en mardröm på åldringshemmet då jag levt så många liv, säger Heikkilä.
Till hans aktuella roll – som diplomaten Tapani Brotherus i Invisible Heroes – använde han sig av sin förakt till auktoriteter. Vid sidan av inspelningarna deltog han i protestmarscher för att själv få uppleva den politiska gräsrotskulturen i Chile. Heikkilä berättar att det var en väldigt känslosam tid då han fick möta människor som upplevt den brutala militärkuppen 1973. En kupp som de nu skulle dramatisera och dela vidare – utan att göra den här (ibland förbisedda) historiska händelsen orättvisa.
– Invisible Heroes är en historia om människor som ännu lever. Tapani till exempel har kommenterat detaljer som att han aldrig skulle ses i en trenchcoat och att han inte rökte lika mycket som jag gör i serien. Men förutom detaljer så har filmen fått bra bemötande bland befolkningen i Chile, och vid premiären var det många som kom fram och sa tack.
Finsk film bryter mark
På Göteborgs filmfestival fick Heikkilä höra ”vad fan har hänt i Finland” – men i en positiv bemärkelse. Finsk film har nämligen börjat få många erkännanden ute i världen och utvecklingen har varit så snabb att den tagit filmfantaster med storm.
De som sett Invisible Heroes kan antagligen hålla med. Serien representerar finsk filmatisering som något unikt med snygga bilder, en balanserad dramaturgi och dialoger som är så medryckande att de ibland inte behöver bestå av ord. Vi är kända för vår mörka humor och allvarsamhet, och äntligen finns Finlands särdrag fångade på film.
– Jag är hemskt stolt över att jag fick vara med i en Yle-produktion. I Finland görs i dag mycket nytänkande drama som även når resten av världen, och mycket har vi att tacka Yles dramachef Jarmo Lampela för.
Kanske vi aldrig kommer att nå lika högt som kullen i Los Angeles, men Heikkilä tror inte på den perfekta bilden som visas på Hollywoods dukar. Tänder ska inte vara vita och raka, och kroppar ska inte modelleras av kirurger. Skit samma om de stora rikedomarna finns på den amerikanska kontinenten. För som Heikkilä säger:
– Det kan vara rätt romantiskt utan pengar.
