Sustainability Science Days 2019 bestod av tidstroget program om hållbar utveckling och olika aktörers roll i utvecklingen. Konferensen gick av stapeln 9 – 10 maj, varav en av dagarna ordnades i Otnäs och andra i Helsingfors centrum. Huvudorganisatörer var HELSUS vid Helsingfors universitet och ASH vid Aalto-universitetet. På plats var till exempel jag, Alexandra, full av nyfikenhet över detta nya koncept.
Konferensens tema var hållbar konsumtion och produktion, det vill säga det tolfte av FN:s Globala mål. På SSD:s hemsida står det att temat valdes på grund av Finlands betydliga behov av förbättring i det målet. Under den första konferensdagen fick man välja två av elva parallella seminarier att delta i, varav alla berörde temat på ett sätt eller annat. Ämnen som matsystem, big data och politik fanns bland alternativen. Jag valde dock de två seminarier som såg ut att passa mig bäst.
Om vi har lösningar, varför används de inte?
På förmiddagen deltog jag i en session vid namn “Energy Humanities” (sv. energihumaniora), där kombinationen av energitekniska och humanistiska vetenskaper diskuterades i form av diverse presentationer. Bland annat diskuterades kärnkraftens demonisering i litteratur, förnybar energi som koncept och språkets inverkan samt begränsning i utvecklingen av olika energiscenarier.
“Towards a low-carbon society” löd namnet på seminariet jag deltog i på eftermiddagen. Här behandlades lösningar, från förändring i populär livsstil till alternativ agrikultur, på klimatförändringen. Forskare efter forskare ställde sig upp på scenen och hävdade att hen hade funnit en lösning, som teoretiskt kunde “fixa hela problemet”. Efter presentationerna hölls en paneldebatt där också elefanten i rummet diskuterades: om vi har lösningar, varför används de inte? Svaret visade sig vara så komplicerat, att det aldrig riktigt kom fram.
Den andra konferensdagen var kortare och så gott som alla deltagare hade samma schema. Programmet var också tydligt vinklat till personer med möjligheten att påverka någon institutions, särskilt universitets, hållbarhetsstrategi. På eftermiddagen ordnades dock ett seminarium om flygresor och koldioxidkompensation, som gällde privatpersoner tillika.
Kanske är det en överlevnadsinstinkt?
SSD bjöd även på mången möjlighet att mingla mellan sessionerna. En stor del av deltagarna jag talade med under konferensens gång var anställda vid olika finska universitet eller internationella gäster. Jag verkade vara en av få studeranden på plats. Trots det fanns det mycket för en studerande att ta ut av konferensens innehåll och i vissa diskussioner gapade bristen på ungas åsikter stort.
Då jag steg in i duggregnet utanför Tankehörnan efter det sista seminariet var mitt huvud fullt av tankar och idéer, men egentligen var det känslorna som virvlade mest. Det är trots allt svårt att hantera ett ämne som klimatförändringen känslokallt. Man lämnar inte heller vad man lärt sig bakom sig, som man gör med så mycket annat. Kanske är det en överlevnadsinstinkt? När människan lärde sig göra upp eld så glömde hon aldrig hur man gjorde. När hon lärt sig hur elden släcks, glömde hon inte heller.
