Vi sätter oss i gröna plaststolar på betongterrassen. Den orangegula solen lyser mot staketet av torkade blad och George har ett brett leende på läpparna. Bakom det lysande ansiktet finns en berättelse om en helt vanlig malawiers kamp för att få gå i skola.
George Mloma kommer från en stor familj. Egentligen bildar hela hans familj en egen liten by i Mwanza, Malawi. Han har 5 syskon och flera av dem har redan egna familjer. Ingen av dem har ett jobb. Förutom då George. Han har ett volontärjobb som betalar ett litet arvode som ska täcka hans transport. Han sparar på transportpengarna och går till jobbet istället. Varje slant spelar roll.
För att vara en 22-årig malawier har George kommit långt. Många av hans jämlika har inte gått i det som motsvarar högstadiet i Finland. I Malawi har man terminsavgifter för den utbildningen och det gör att många inte har råd med den. Det hade egentligen inte George heller. Han berättar att han som barn blev utstött ur sin egen familj eftersom han fått sitt namn från hans mammas sida.
– I vår kultur får den förstfödde namn ur pappans släkt och den andra ur mammans. Så byter man om. Men i min familj blev jag den enda som fick namn ur min mammas släkt, berättar George.
”Man måste lida för att lyckas”
Orsaken förblev oklar men George led av konsekvenserna. Han blev isolerad inom sin egen familj och blev orättvist behandlad. Det ledde till att hans syskon fick skolböcker, skolmaterial och skoluniformer, medan George blev utan.
Hans skolväg var 8 kilometer lång. Ena vägen. Det fanns ingen tid att studera för när George kom hem från skolan var det redan mörkt och det finns ingen elektricitet i hans by. Han mådde inte bra av hans isolering och tunga förhållanden.
I skolan blev George mobbad. I Malawi bor människor från flera olika stammar, vissa med mörkare pigment och andra med ljusare. George blev retad för att han har mörkare hudfärg än många av hans skolkamrater. Hans hud jämförs med skoputs. Under hans första år i högstadiet fick han nog. Som 15-åring rymde George över bergen till Moçambique.
En hel månad stannade George i Moçambique. Han började jobba fem-sextiden på morgonen med att gjuta tegelstenar. Arbetet avslutades på kvällen när det blev mörkt klockan fem på kvällen. Om det var månsken jobbade man även på natten. I stekande hetta lyckades George gjuta runt 15 000 tegelstenar på en månad. Arbetet var fysiskt påfrestande men envisheten gav frukt.
– I mitt huvud tänkte jag att jag måste lida först för att för att sedan lyckas, säger George som redan som ung var övertygad om att utbildning är enda vägen framåt i livet.
En månads arbete gav 68 000 malawiska kwachas. Det är ungefär 80 euro. Det låter kanske lite men med den lönen lyckades George skaffa sig en cykel, vilket blev räddningen för hans utbildning. Han kunde röra sig snabbare mellan skolan och hemmet och hade tid att studera. Hans familj var väldigt imponerade av hans malawiska sisu och livet i hemmet blev snäppet lättare.
”Jag vill inte att de andra barnen ska behöva gå igenom samma sak”
Under det följande skollovet blev det dags att ta sig till andra sidan gränsen igen. Arbetet var hårt men för George var det enda lösningen. I en månad tjänade han runt 60 euro. Det skulle räcka till hela kläder, skor och en skoluniform.
– Det gjorde ont att åka till Moçambique för att jobba men jag behövde kläder för att kunna gå i skolan, säger George.
Hans händer är dryga 20-år gamla men man kan redan se att de utfört mycket tungt arbete. Han visste att hans familj inte hade råd att ge honom kläder. De levde fattigt. Familjens enda inkomst var det småskaliga jordbruket som utgör grundtryggheten för de flesta i Malawi. Majs är den viktigaste grödan och av den gör man en slags majsgröt som kallas nsima. Den fyller upp magen men är inte särskilt näringsrik.
– Om allt var bra kunde vi äta både lunch och middag men ofta hände det att det bara blev ett mål om dagen, säger George med en sorgsen blick.
När George var barn förstod han inte att deras familj var fattig. Han tänkte det var så alla levde. Man vaknade, gick till sitt majsfält och jobbade på tills lunch. Åt majsgröt. Jobbade lite till. Åt kanske lite till och sen blev det mörkt så man kunde lika bra gå och lägga sig.
– De första 7 åren av min skolgång hade jag inga skor. Jag vill inte att barnen i min familj ska behöva gå igenom samma sak, berättar George när han just nämnt att han med sin lön betalar för tio barns skolgångar.
Som 22-åring har George redan varit med om väldigt mycket. Han har vuxit upp i fattigdom. Utan skor och utan stöd. Han har varit utstött inom sin egen familj. Han har rymt till ett annat land och jobbat svart för att kunna gå i skolan. Han har dragit sig rejält uppåt på den ekonomiska stegen. Idag har han ett litet rött hus av jordtegel och bredvid bor resten av familjen. Hans förhållande till dem är bra och han är den som barnen ser upp till. Under besöket kallar alla barnen honom för farbror.
”Det enda botemedlet är utbildning”
Under de senaste två åren har George lyckats spara ihop tillräckligt pengar för att köpa en begagnad motorcykel. Det är hans största inkomstkälla. Motorcykeln fungerar som taxi och George har planer på att spara, utvidga och köpa fler motorcyklar som kan köra på folk. Hans motivation är hög. Passion är ett ord som kommer upp flera gånger. Det behövs passion för att komma framåt.
– Jag tycker bara om att se min familj lycklig, det är därför jag kämpar, säger George medan hans ansikte spricker upp i ett brett leende.
Pratstunden avslutas med den klassiska frågan: var ser du dig själv om 10 år? George funderar en stund.
– Problemet är fattigdomen. Det enda botemedlet är utbildning. Därför ska jag ha en utbildning klar på tredje stadiet om tio år, säger George.
Han vill också ha ett företag som han hoppas kan bli så stort att han kan anställa människor. Han vet att arbetslösheten är ett av de största problemen i Malawi. George vill kunna anställa folk för att de ska kunna tjäna pengar och i sin tur göra sina familjer lyckliga. Han vet hur glad hans egen familj blivit när han kunnat komma hem med mat och skolböcker. Den glädjen vill George sprida.
