Studentbladet träffade Mathilda Larsson, som vann årets Arvid Mörne-tävling med sin novell ”Regnet slutar aldrig falla över fabrikerna i Lodz”. Tävlingen, som ordnas av Svenska folkskolans vänner och är öppen för under 30-åringar, gäller vartannat år noveller och vartannat år dikter.
Larsson har studerat till magister i litteraturvetenskap i Helsingfors, efter att först ha gjort sin kandidat i Åbo.
Den vinnande novellen, som utspelar sig på ett ospecificerat finskt universitet, är enligt juryn ”en stramt berättad, finessrik gestaltning av den trevande vänskapen mellan den högpresterande Elena och det slarviga berättarjaget”.
Novellens berättarjag dras till den gåtfulla Elena, som härstammar från Polen, men spänningarna stiger tills vänskapsförhållandet mellan dem nästan exploderar.
Grattis! Hur känns det att ha vunnit tävlingen?
Det var nog inte förväntat! Men nu känns det bra, i går var det ännu stressigt i och med själva prisutdelningen.
Förstapris är 5000 euro. Vad ska du göra med pengarna?
Vinsten kunde inte ha kommit mera passligt, eftersom jag just lämnade in min gradu och tänkte ta ledigt på sommaren, kanske frilansa lite. En del av summan tänker jag använda på en resa till Polen.
Har du någon koppling till Polen?
Min pappas släkt är därifrån, men jag har själv aldrig varit där. I och med vinsten känns det lämpligt att resa dit för att se mig omkring lite och bekanta mig med landet.
Hur skulle du själv beskriva din vinnande novell?
Jag ville skildra fördomar och föreställningar som finns om till exempel människor med bakgrund i Polen – eller varför inte vilket som helst annat land. Också ett nästan tvångsmässigt behov man ibland har att placera andra människor i någon på förväg definierad berättelse. Det känns som att det behovet finns ganska starkt i litteraturen och samhället överlag – att skapa en berättelse kring sig själv.
Har du skrivit mycket tidigare?
Jag har alltid tyckt om att skriva i allmänhet, men att skriva skönlitteratur har varit något jag har blivit intresserad av särskilt under de senaste åren. På hösten deltog jag i Skriftskolan, en kurs som leds av författarna Johanna Holmström och Hannele Mikaela Taivassalo. Kursen har verkligen varit till stor hjälp, och en stor orsak att jag överhuvudtaget vågade skicka in min novell till tävlingen.
Tänker du fortsätta skriva skönlitteratur i framtiden?
Definitivt i någon form. Får se vart det leder, men det skulle vara spännande att skriva något längre, kanske en roman.
Hur ser skrivprocessen ut för dig?
Det börjar oftast med någon mer eller mindre tydlig idé, men nästan alltid far det sedan mot något annat håll, och blir något helt annat än vad man tänkte sig i början. Så gick det också med den här novellen. Jag är också väldigt självkritisk, men försöker jobba med att hålla min inre kritiker tyst och bara låta texten komma.
Vad har du på sistone läst som har inspirerat dig?
På sistone har jag mest läst gradulitteratur, som inte direkt är särskilt inspirerande. Men jag tycker mycket om Maggie Nelson, hennes essämemoar Argonauterna är jätteinspirerande. Jag är också halvvägs igenom Hannele Mikaela Taivassalos roman In transit, jag gillar hur hon leker med berättarperspektiven i den. I allmänhet brukar jag dras till absurda berättelser.
Vilka tips har du för någon som vill skriva?
Kanske ett tråkigt råd, men det är som alla säger: det är bara att skriva. Det kan vara svårt att hitta tillräckligt tid för det, och man prioriterar lätt andra saker före skrivandet, men man måste bara låta det ta sitt utrymme.
