Hoppa till innehåll

Foodoras och Wolts matbud vill inte vara företagare

Henri Siira älskar sitt jobb. Han har alltid trivts på cykelsadeln, så när möjligheten att få betalt för att cykla uppenbarade sig var det inget svårt val.

Då Siira började jobba på matleveransföretaget Foodora i december 2016, ett drygt år efter att det tyska företaget hade inlett sin verksamhet i Finland, var situationen mycket bättre än i dag.

Nya direktiv från ledningen ledde dock till att arbetsvillkoren konstant försämrades. Möjligheten att välja vanliga anställningskontrakt hade slopats redan innan Siira började, istället skrevs endast frilanskontrakt med nya matbud.

Under den kalla vintern 2017 stängde Foodora sina pausutrymmen, vilket tvingade matbuden ut på gatan. För dem som under sin arbetstur ville värma sig, äta eller använda toalett fick närmaste offentliga utrymmen duga.

Pricken över i var en uppdatering av arbetsvillkoren som företaget meddelade om på slutet av sommaren 2018. Timersättningen på vardagar sänktes från åtta till sju euro, medan provisionen per leverans höjdes från två euro till 2,20.

För att nå upp till samma inkomstnivå som i det tidigare kontraktet borde alltså buden klara av minst fem leveranser i timmen, vilket i praktiken är omöjligt.

Samtidigt blev de bud som kör med bil av med bland annat kilometerersättningar och parkeringsförmåner, som istället måste betalas ur egen ficka.

Foodoras matbud uppmanades via mejl att skriva under det nya kontraktet utan någon möjlighet att förhandla. Alternativet var att bli av med sitt jobb.

– Vi fick nog av att vara i en fullständigt maktlös position, och kände oss tvungna att göra något, säger Siira.

Företagare eller anställda?

På hösten 2018 började några matbud i Åbo ta de första stegen mot att organisera sig. Kring samma tider smeds liknande planer i både Tammerfors och Helsingfors. Matbuden fick hjälp av de rödsvarta arbetarkollektiven Vapaa Syndikaatti och Vastavoima.

Senare kom också det finska matleveransföretaget Wolts bud med i kampanjen, som fick namnet Justice for Couriers (Oikeutta läheteille). Wolt har sedan 2015, då företaget började, bara anlitat bud genom frilanskontrakt.

– Vår kampanj är helt anarkistisk och syndikalistisk. Vi har ingen officiell struktur eller hierarki – våra möten är öppna för vem som helst, och alla bidrar enligt hur mycket tid, energi och kunskap de har, säger Siira.

Siira har själv varit med i kampanjen sedan början. Han berättar att den består av ett tiotal aktiva medlemmar samt en större mängd mera passiva, stödande medlemmar. I leden finns både nuvarande matbud och några tidigare matbud som inte längre jobbar för någondera av företagen.

För jämförelse har Foodora ett hundratal verksamma bud i Finland, medan Wolt uppger att de har över tusen.

Det huvudsakliga målet i matbudens kampanj är helt enkelt att förbättra arbetsvillkoren. Största delen av matbuden jobbar som frilansare, alltså som egenföretagare som säljer sina tjänster till företaget. Foodora kallar sina matbud delivery partners, Wolt kallar sina courier partners.

Siira uppskattar att ett matbud som jobbar för Foodora vanligtvis tjänar kring 11 till 14 euro i timmen. Någon genomsnittlig månadsinkomst kan man inte tala om, eftersom mängden arbetsturer man får varierar.

Det som blir kvar efter diverse utgifter är ännu mindre. Med frilanskontrakt undviker företagen arbetsgivarens lagliga skyldigheter, som istället faller på matbudets egen räkning – försäkringar, sjukdagpenningar, semesterersättningar, pensioner, kostnader för användning av egen utrustning som telefon, cykel, bil…

Själv hör Siira till den minoritet – mindre än var tionde, enligt honom själv – som faktiskt är anställda av företaget de jobbar för. Han jobbade också som frilansare i ungefär ett år, innan han fick en anställning som Rider Captain, ett matbud som också agerar en slags närmaste chef (företagare kan inte ha chefer, därav benämningen) till de frilansande matbuden. Hans nuvarande kontrakt som Senior Rider Captain garanterar minst 20 timmar arbete i veckan.

– Vårt främsta krav är att alla matbud ska anses anställda, säger Siira.

Arbetskraft utan EU-medborgarskap

Omsättningen av arbetare är väldigt hög på leveransföretagen, vilket gör det svårt för de kampanjaktiva att motivera människor att använda sin tid och energi på något de ofta ser som bara tillfälligt, eller något man gör vid sidan om studierna eller annat jobb.

Många matbud får också nog av de dåliga arbetsvillkoren och slutar helt enkelt jobba efter en vecka eller två, vilket tvingar företagen att aggressivt rekrytera nya frilansare. En stor del av de som blir kvar är sådana som inte har möjligheten att lämna, eftersom de är beroende av inkomsten och saknar andra alternativ.

– Allting på arbetsplatsen sköts på engelska. En klar majoritet av matbuden är utlänningar som inte kan finska och bara har korta uppehållstillstånd, säger Siira.

Då vägen att falla är lång vill man kanske inte i första hand riskera sin position genom att verka jobbig i ledningens ögon. Därför lovar också Justice for Couriers-kampanjen att alla som deltar har rätt att vara anonyma om de så vill.

De individuella röster som hörs i offentligheten är oftast sådana som Siiras – fast anställda vita finländare.

Kampanjen har varit synlig i gatubilden. Foto: Elis Karell.

– Ett annat problem är att folk som kommer hit som immigranter för att jobba inte är medvetna om sina rättigheter i Finland, vilket arbetsgivare kan utnyttja. Om du kommer från en bakgrund där du har fått kämpa för den lilla mat du kanske får, kan det kännas helt okej att tjäna 1000 euro i månaden.

Vad matbuden ser som en orättvisa ser en del andra som något positivt. Bland annat har nationalekonomen och Nobelpristagaren Bengt Holmström förespråkat möjligheter att anställa asylsökande med sämre villkor än de som gäller finländare, för att underlätta integrationen. ”Det duger för dem”, säger han i en intervju med Yle.

– Det är naturligtvis positivt att det finns anställningsmöjligheter med låg tröskel, men matbudens arbete kunde garanterat existera också inom finsk arbetslagstiftning, som ju uttryckligen finns till för att skydda människor i svag position, säger Siira.

– Bara för att människor färdigt är i en väldigt prekär position kan man inte ta bort deras mänsklighet.

En algoritm som chef

Om du någonsin har beställt mat via Foodora eller Wolt har du säkert märkt att matbuden inte direkt brukar stanna för att småprata. Snabbhet är A och O.

Arbetet styrs genom en app – matbudens enda gränssnitt till företaget – som bestämmer när, var och hur arbetet ska utföras. Appen (beroende på företag) delegerar bland annat beställningar, rekommenderar rutter och ger instruktioner om hur buden ska interagera med kunder.

Hur väl du följer instruktionerna är avgörande för dina framtida intjäningsmöjligheter. Varje sträcka, paus och kundinteraktion kvantifieras.

– Åtminstone på Foodora vet vi att varje matbud rankas enligt prestation, antagligen på Wolt också, säger Siira.

På Foodora får de högst rankade matbuden förkörsrätt till att välja nya arbetsturer, som publiceras en gång i veckan. De som har lägre poäng får ta det som blir över, om det blir något kvar alls.

På Wolt får de matbud som har utfört flest leveranser veckan innan välja turer först.

– Ett problem är att rankningen inte är transparent. Då man inte vet vad som påverkar den, vet man inte vad man behöver förbättra, säger Siira.

Utförandet av arbetet kontrolleras också på andra sätt. Om ett matbud inte lyder appen till punkt och pricka, eller vill ta en matpaus vid ”fel” tidpunkt, kan företagen väldigt detaljerat kommendera arbetaren att bete sig annorlunda via till exempel sms, vilket kampanjen har samlat screenshots av.

Dessutom är både Foodoras och Wolts matbud enligt sina kontrakt tvungna att använda företagets uniform, vilket inte heller hör till naturen av att vara egenföretagare.

Allt detta innebär att det är frågan om ett anställningsförhållande, trots frilanskontrakten, menar matbuden.

– Lagen är faktiskt redan på vår sida, problemet är att det inte finns någon instans som kan verkställa den, säger Siira.

Arbetsavtalslagen säger rätt så entydigt att personer som arbetar i en osjälvständig ställning, det vill säga under arbetsgivarens ledning och övervakning, inte är företagare. Vidare beskrivs kännetecken på ett arbetsförhållande, vilket bland annat servicefacket PAM:s jurist Suvi Vilches har konstaterat att motsvarar matbudens arbete.

Både Foodora och Wolt försvarar de nuvarande anställningsformerna med att betona arbetarens flexibilitet och möjligheter att själv välja när hen arbetar. Siira menar att det är ren propaganda som lätt går att skjuta sönder.

– I princip skiljer sig inte ett frilansande matbuds och min arbetsupplevelse som anställd alls. Alla matbud är under företagets totala kommenderingsmakt medan de arbetar. Ett vanligt nolltimmarskontrakt skulle erbjuda samma flexibilitet men också lagligt skydd för arbetarens rättigheter.

Om en arbetsköpare ändå skriver ett frilanskontrakt med någon som borde vara i anställningsförhållande, finns det inget annat sätt att hantera problemet än som målsägande i privaträtt. Det är en dyr, lång och energikrävande process som knappast frilansande matbud kan förväntas villa inleda själv.

En ny arbetsmarknad

Då kampanjen körde igång var matbudens fokus i första hand på sina egna arbetsvillkor, men de märkte snabbt att problemet inte handlar om något enskilt företag. Snarare är det frågan om ett sätt att organisera arbete utanför lagstiftningens gränser som börjar få fotfäste i samhället.

– I korthet handlar det om att marknaden har kommit på ett sätt att kringgå de gränser som arbetarrörelsen har satt på den under de senaste 100 åren, säger Siira.

Det som är nytt är plattformsekonomin och teknologin bakom den, som möjliggör fenomenets utspridning på den nivå vi ser i dag.

– En del av det arbete som görs via digitala plattformar är verkligen frilansarbete, men i matbudens fall är det utan tvekan frågan om arbete som borde göras under anställningsförhållande, säger Maija Mattila, projektforskare på Kalevi Sorsa fonden.

Mattila är författare för den nyligen publicerade rapporten Työ ja työntekijöiden oikeudet alustataloudessa. Rapporten undersöker plattformsekonomins omfattning i Finland, samt plattformsarbetarnas rättigheter och arbetsvillkor.

Som begrepp verkar plattformsekonomin orsaka mycket förvirring, och det blandas ofta ihop med den mera positivt klingande delningsekonomin (som till skillnad från plattformsekonomin inte innebär att människor ”anställs” för att arbeta). Skillnaden är väsentlig då det kommer till reglering av verksamheten.

Plattformsekonomin behöver inte nödvändigtvis vara en negativ sak, tycker Mattila, så länge de som arbetar med det skulle ha rimliga arbetsvillkor.

För de flesta som jobbar via plattformar i dagens läge är det inte fallet.

– Inkomsterna för människor som främst arbetar via plattformar är betydligt mindre än motsvarande inkomster på arbetsmarknaden, konstaterar Mattila.

Ett hot mot välfärdsstaten?

I Finland är plattformsarbete inte ännu något särskilt utbrett fenomen. Enligt olika undersökningar har mellan 6 och 15 procent av vuxna finländare gjort någon sorts av plattformsarbete. Största delen av dem har också andra inkomster, och de vars huvudsakliga inkomst är beroende av plattformsarbete utgör en ännu mindre skara.

Mattila är ändå orolig över att arbete som liknar plattformsföretagens modell kunde bli vanligare. Tecken på en det syns redan.

Även regeringen har uttryckt sin oro för en sådan utveckling i sin framtidsredogörelse som publicerades i fjol.

– Fenomenet är inte begränsat till plattformsekonomin, utan kunde mycket väl sprida sig till traditionella branscher också. I grunden handlar det om att överföra företagsrisker till arbetarna, säger Mattila.

Under de senaste åren har företag som anställer bland annat städare, tidningsutdelare och taxichaufförer som enskilda företagare etablerat sig i Finland. Inom översättnings- och tolkningsbranschen har ofrivilliga frilanskontrakt varit ett allmänt problem i årtionden.

– Det ser lite ut som att bemanningsföretag också håller på att flytta sig åt det hållet, och på olika arbetsförmedlingssidor börjar man se mer och mer öppna platser för så kallade egenanställda, alltså personer som använder faktureringstjänster, säger Mattila.

Plattformsekonomins expansion kan i värsta fall ha konsekvenser som inte bara berör arbetarna, utan hela samhället.

I dagens läge betalar arbetsgivare ungefär en tredjedel av alla socialskyddsavgifter i Finland. Organiseringen av arbete genom frilanskontrakt erbjuder företag en möjlighet att undvika sådana utgifter och ändå få samma arbete gjort.

– Att se till att det arbete som motsvarar anställningsförhållande faktiskt görs under anställningsförhållanden är viktigt för välfärdsstatens överlevnad, säger Mattila.

De utgifter som plattformsföretagen undviker hamnar nu på någon annans räkning. Antingen får en allt större del av befolkningen nöja sig med att leva utanför socialskyddets räckhåll, eller så måste skatter höjas, vilket inte är särskilt lätt att genomföra om man inte vill att företag ska fly till något annat land.

Internationell kamp

Mattila tycker, likt matbuden, att det behövs någon instans eller myndighet som på begäran kunde bedöma om något arbete är ett anställningsförhållande eller inte. Bäst skulle det vara om sådana beslut kunde göras på EU-nivå.

Utan matbudens organisering kan det ändå hända att ingenting skulle gå framåt.

– Kampanjen har definitivt varit en positiv sak, och kraven är rimliga, säger Mattila.

I februari uppnådde matbuden sin första konkreta vinst, då Foodora öppnade sina pausutrymmen igen.

Företaget medger inte att beslutet skulle ha något med kampanjen att göra, men Siira är övertygad om att det inte skulle ha hänt utan deras påtryckning. Att öppna pausutrymmen för matbuden har funnits på kampanjens kravlista sedan början.

Utöver det har företagen inte varit tillmötesgående. Foodora vägrar fortfarande förhandla. Wolt hade nyligen ett möte med några kampanjaktiva, men inget konkret har åstadkommits ännu.

Henri cyklar upp till 50 kilometer på en arbetsdag. Foto: Elis Karell.

Utomlands har man kommit längre. Liknande kamper har förts i flera länder, och de finska matbuden upprätthåller ett nära samarbete med andra plattformsarbetare som kämpar för sina rättigheter kring hela världen.

Bland annat har matbud som jobbar för företaget Deliveroo vunnit rättegångar i både Nederländerna och Spanien. Hur det kommer att sluta för företagets del i länderna är ännu öppet.

I Australien medgav Foodora efter en rättegång att matbuden ”mera sannolikt än inte” är arbetare, och erbjöd tre miljoner dollar som kompensation för obetalda löner. Transportfacket kräver dock den totala summan av obetalda löner, som uppgår till över fem miljoner. Företaget har dragit sig ur landet.

Justice for Couriers-kampanjen strävar inte efter att fälla företagen, utan bara rättvisa arbetsvillkor för matbuden. Dock skulle företagen antagligen måsta anpassa sin verksamhet om matbuden får sin vilja igenom.

– Det är sannolikt att företag som Foodora och Wolt inte skulle vara lönsamma om de skulle bli tvungna att betala för anställda arbetare, säger Mattila.

Inte längre bojkott

Också i Finland är matbudens mål att få till stånd ett rättsfall, men ännu hittills har tröskeln för det varit för hög. Det skulle kräva enorma resurser som helt enkelt inte finns ännu.

Därför är Siira väldigt tacksam för att servicefacket PAM har backat matbudens kampanj.

– Det här är en av framtidens kamper, och jag tror att PAM just därför har varit så ivriga att hjälpa oss. Problemet är nog allmänt känt i facken, men deras handlingsutrymme i frågan är ganska begränsat, säger Siira.

PAM har kunnat stöda kampanjen med betydande resurser, bland annat hjälp med att föra mediekampanj, praktiskt utförande, expertis och kontakter till politiken. Matbuden har nästan varit tvungna att trampa på bromsen, säger Siira, eftersom de vill att kampanjen i första hand ska hållas som deras egen.

– Facken är ju lite efter sin tid, men å andra sidan var många av arbetarrörelsens kamper för hundra år sedan också ganska anarkistiska och syndikalistiska i början – som vi är nu, säger Siira.

En stund prövade matbuden att uppmana konsumenter till bojkott, men kom ganska snabbt fram till att det inte är en optimal metod. Frilansarna är beroende av provisioner, och varje leverans påverkar ens inkomster.

Istället satsar kampanjen nu mest på mediesynlighet genom olika aktioner och offentlig press mot företagen. Siira menar att det har varit en framgångsrik strategi – intresset för matbudens kampanj har varit stort. Samtidigt har företagens spelrum blivit klart trängre.

– Det bästa man som utomstående kan göra för att stöda vår kampanj är helt enkelt att gilla oss på Facebook och sprida ordet. Beställ mat för all del, men använd också din röst för att kräva förändring, säger Siira.

Redaktionssekreterare 2019

Vad tycker du?