Båda representerar något rent. Havis Amanda stiger naken och oskyldig upp från Helsingfors hav, medan Sankta Valborg var en nunna som reste till Frankerriket för att omvända hedniska tyskar. Dagen, som skulle komma att döpas efter henne, firas sedan 1400-talet enligt religiösa traditioner för att skrämma bort onda andar och häxor.
I dag har firandet tagit andra former. Men det vet ni ju redan så låt om oss analysera festens mittpunkt – sjönymfen – och den som namngav högtiden – ett helgon.
Vi börjar med att diskutera graden av oskyldighet bakom att rena hedningar. Innan 1 maj började firas enligt Valborgskulten – på biskopars begäran – firades dagen enligt förkristna vårseder. Det här var dagen då gränsen mellan döda och levande var som svagast. De från djävulens rike skulle oskadliggöras med eld och oljud.
Kristendomens predikare stämplade hedningarnas festligheter som häxförsamlingar. De ville göra dagen mindre hednisk, och snart brände man levande människor på brasorna som tidigare tänts för att avskräcka onda andar. Det här givetvis året om och inte bara på Valborg.
Och hur oskyldig är Havis Amanda?
Sankta Valborg dog redan år 779. Så allt som hänt därefter har endast gjorts i hennes avbild. Det samma kunde man säga om Havis Amanda, som enligt Finlands kvinnorörelser under tidigt 1900-tal speglade en äldre mans snuskiga tankar. Enligt en av rörelsens förkämpar Lucina Hagman var statyn både sexistisk och provokatör för männens lustar. Sjölejonen runt statyn beskrevs bland kvinnorörelser som kåta hanar. Dess skapare Ville Vallgren förklarade kritiken som löjlig och svarade med en fråga: Varför skulle en jungfru ha kläder på sig. Hon är ju nyfödd och kommer direkt ur vattnet!
Största skillnaden är ju ändå att Havis Amanda är en staty, medan Sankta Valborg för länge sedan var en livs levande person. Hon är dessutom omtalad som Englands och Tysklands första författarinna. Det du! Men historiska personer börjar efter deras död leva sina egna liv, och kunde därför liknas med en staty som kommer till liv genom människors ögon. Statyer är – liksom helgon – också en mer eller mindre kopia av en levande person. I Havis Amandas fall var det 19-åriga Marcelle Delquini som stod modell för 50-åriga Vallgren.
Kalla mig bitter
Och det är nu jag börjar misstänka att kvinnorörelsernas anklagelser inte var helt förlupna. Så jag går till statyn, som jag tidigare blint passerat eller delat tillsammans med tusen andra, och tar en närmare titt. Och tamejtusan! Sjölejonen ser måttligt kåta ut medan vattnet sprutar(!) mot Havis Amanda som håller sin kropp i en till synes oskyldig ställning – men inte desto mindre sexuellt för det. Speciellt inte om man tänker på att det är en 50-årig man som avbildat henne.
Kalla mig bitter. Men varför ska nakna kvinnostatyer se ut som de står där för att betraktas och åtrås – medan nakna manliga statyer utstrålar styrka? Och andra sidan kan man bara se framåt. Statyerna är utkarvade under tider då manligt och kvinnligt värderades enligt helt andra premisser än i dag.
Tacka kvinnorörelserna! Och inte minst de moderna mansrörelserna, som misstycker när män värderas utifrån deras fysisk styrka och förmåga att inte gråta. På vägen hem passerar jag flera skulpturer som stärker min misstro till uråldriga könsnormer. Men den här tar ju bara priset!
