Jag sitter på golvet av redaktionen på Tredje linjen och bläddrar genom mångåriga pappersversioner av Studentbladet. Mattan jag sitter på är röd och lurvig. Tidningarna är svartvita och doftar föregångna tider. Bredvid mig ligger också det senaste pappersnumret av Studentbladet. Färskt från tryckeriet.
När man ställer studentjournalistiken mot väggen ropar den ofta tillbaka att den är ett språkrör för den ”lilla” studenten. Om så ett påtvingat sådant eftersom den betalas med kåravgiften– men det här språkröret har genom åren plockats upp av många chefredaktörer som alla valt att blåsa i det eller inte. Och jag måste erkänna – journalisten inom mig blåser gärna.
Men vad är ett språkrör? Är det till för att ropa ut orättvisor och se till medlemmarnas intressen, eller är det bara ett sätt att legitimera journalistik som ibland spretar åt alla håll? För visst låter det nobelt att kunna kalla sig ett språkrör. Tänk här sitter vi framför våra datorer och bär ansvarets kors. Ett kors som driver oss att skipa rättvisa för de som saknar en egen röst.
Eftersom jag fått höra att ironi är svårtolkat vill jag förtydliga: jag tror inte att mediekonsumenter saknar en röst – tvärtom! – och jag tror inte att journalister är några hjältar. Vi bär inga kors och vi är inte nobla. För även om vi är språkrör är vi hur som helst bara mellanhänder. De som verkligen spelar roll är de som låter journalister använda deras röster för att locka, informera och underhålla de olika mediernas publik.
”Vi slår för att väcka uppmärksamhet”
Studentbladets primära publik är studerande. Och ibland lyckas vi framkalla tinnitus bland de som inte följer studerandes rättigheter. Så när jag tog över som chefredaktör skrev jag i en ledare att Studentbladet inte är snälla med de som är elaka mot våra läsare. Det här står jag för ännu, och det tror jag alla chefredaktörer innan mig kan skriva under.
Intressebevakning är inte det mest intresseväckande ordet – men ack så viktigt. Det är den som legitimerar att Studentbladet och SSI får en del av kårmedlemskapets pengakaka, och det är när vi uppfyller denna uppgift som jag känner att vi fyller vår mening. Men där emellan intressebevakningen fyller vi luckorna med innehåll som menar att underhålla, informera och sprida samhällets unga röster.
När Studentbladet inte sysslar med intressebevakning menar jag att vi slutar blåsa i språkröret – och istället plockar upp trumpinnarna och börjar slå på djungeltrumman så gott vi kan. Vi slår för att väcka uppmärksamhet. Så när vi ser något som vi tror – eller vet – att våra läsare kan gynnas eller underhållas av vill vi sprida ordet. Men ofta är det också våra läsare som har något att säga när vi slår på trumman.
Det finns också en viss egoism i att arbeta för ett medium som Studentbladet. Här får man förverkliga sina visioner och utvecklas utan de gamla mediernas djupt rotade roll som ”grindvaktare”. Vad de väljer att släppa in genom nyheternas grindar har deras nedåtgående läsarsiffror visat sig vara mindre attraktivt för unga läsare. Och därför är det viktigt att studentjournalistiken överlever. I vårt medielandskap är det viktigt med plattformar där ungas röster har en given plats i samhällsdebatten – och där deras kultur är den som spelar roll.
Med allt detta sagt hoppas jag att du känner dig inspirerad att låta oss använda din röst. Ge oss idéer eller frilansa som skribent, fotograf eller illustratör. Det finns tusentals plattformer för att slå på djungeltrumman. Men här har du en som är hundra procent på din – och framtidens – sida.
