Sam Sonntag, 25, livnär sig på EDM och vill bli nästa Avicii: ”Det rationella valet är att söka jobb efter att man blir magister”

Fredagen den 2 november sitter jag på golvet i STBL:s nya redaktion och målar hyllor, då jag får in ett samtal från ett okänt nummer. En man presenterar sig som Simon Sid och säger att han tillsammans med partnern Sam Sonntag tänker ta över världen.

– Vi heter Sam Zimon och vi gör EDM. Känner du till EDM?

– Visst, svarar jag, och börjar googla. EDM, det vill säga elektronisk dansmusik, känner jag till – mitt döva tonöra till trots – men Sam Zimon har jag aldrig hört talas om. Jag hittar profiler på sociala medier, videor och flertalet artiklar, varav samtliga verkar följa samma mönster. Det är mycket de vill, killarna. De har drömmar.

Utöver att erövra världen vill Simon att jag ska skriva ett personporträtt. Mitt googlande gör mig lite skeptisk. Är det här intressant? Två unga killar som gör musik – EDM dessutom? Hur många musiker finns det inte där ute som drömmer om att bli ”upptäckta”?

Det som ändå väcker mitt intresse är hans rättframhet. Det finns inget hymlande i Simons ord. De vill bli stora, menar han, Jantelagen kan dra åt helvete, punkt slut. Dessutom vill Simon inte att jag gör ett personporträtt på honom, utan på hans partner-in-crime Sam Sonntag. Han säger att det är Sam som är intressant: konstnären, musikern med stort M.

Jag blir nyfiken och går med på Simons förslag, men jag avslutar samtalet med ett varningens ord.

– Det blir i så fall knappast något vanligt personporträtt.

– Absolut! Vi litar nog på dig, annars skulle jag inte ha ringt.

En regnig lördag i december

– Jag brukar se Simon som min manager. Han gör allt möjligt konstigt, sånt som jag inte gör när jag har mycket att producera. Han skickar mejl, ringer till keikkaplatser, talar i telefon – största delen av dagen är han faktiskt i telefon. Han talar om att vi ska spela i Madison Square Garden medan jag bara tycker om att spela musik över huvud taget. Han är showmannen medan jag håller mig tillbaka lite. Men vi kompletterar varandra, säger Sam Sonntag.

Sam sitter mittemot mig i Musikhusets kafé på bottenvåningen. Vi skulle ses i Sanomahuset, men det visade sig vara fullt, antagligen på grund av det intilliggande och nyöppnade biblioteket Ode.

Sam är stiligt klädd, han skulle passa i en Stockmannkatalog. I bilder och videor jag sett på Sam Zimon verkar de båda gilla samma Hankenestetik: klippt och kammat hår, instoppad skjorta, kliniska färger, raka ryggar, rakade ansikten. Eller handlar det snarare om en EDM-estetik? Sams förebild Avicii samarbetade bland annat med Ralph Lauren.

Sam Zimon ska samma kväll ha keikka på Viking Line och Sam har kommit till Helsingfors från hemstaden Åbo med bil. Det blir cirka 70 spelningar i år. Sam är sedan i oktober utexaminerad ekonomie magister från Åbo Akademi. Hans magisteruppsats handlade om skivbolags belöningssystem och det märks att han ser på en karriär i musiken ur ekonomens perspektiv.

– 2016 grundade jag ett aktiebolag för att kunna jobba med det vi gör. Simon är min anställd, han är inte delägare i bolaget. Jag försöker se vår verksamhet som ett företag, jag försöker få det att växa. Första året hade vi 11 000 euro i omsättning, förra året 20 000 och i år cirka 35 000 euro. Vi har varje år vuxit cirka 70 procent.

Pojkarna från Ingå

Trots att Sam menar att han och Simon är väldigt olika finner man också mycket gemensamt i deras bakgrund. Båda två har vuxit upp i Täkter i Ingå, 300 meter från varandra. Simon är något äldre, 29 år, och storebror till Robin Sid, Sams bästa vän från barndomen. De började ändå samarbeta med varandra först för några år sedan.

– Jag såg Simon sjunga på ett bröllop och jag sa till honom att ”vitsi du är en bra performer, vi måste göra nåt tillsammans”. Under den tiden producerade jag musik och hade mitt egen brand. Sen kom Simon en dag till min studio och vi började jobba tillsammans, kemin funkade jättebra. Vi förstår varandra så bra när vi har vuxit upp 300 meter från varandra. Det har underlättat, vi vet allt om varandra.

Simon spelade som ung fotboll på hög nivå och blev bland annat vald till Helsinki Cups bästa spelare. Sam satsade på tennis, men spelade också fotboll med Simon.

– Vi ser oss inte som vanliga musiker. Vi är förstås musiker men vi har en idrottsbakgrund som har gett oss vår målmedvetenhet och arbetsmoral. Min största styrka är min arbetsdisciplin och den har till stor del kommit från idrotten.

Idrott och ekonomistudier är ungefär så långt det går att komma från sinnebilden av en känslig konstnärssjäl och musiker. Men musiken har alltid haft en central roll i Sams liv. Hans mamma är sångaren Susann Sonntag. Sam berättar att hon har livnärt sig på musik sen 1984.

– Jag har sett musikerlivet sedan barndomen, min pappa är också med i mammas band och dom åkte alltid på spelningar på helgerna. Hon blev känd år 1990 när hon var med i kvalet för Eurovision i Finland och kom på andra plats. Jag tror att hon skulle ha vunnit, men röstsystemet kraschade och det sket sig, man vet aldrig hur det skulle ha gått. Hon är en stor förebild för mig, en otrolig sångerska.

Sam har utöver ekonomistudierna också gått ett halvt år på musiklinjen i Lärkkulla. Musikkarriären började med garagebandet Deep Sea.

– Vi spelade rock, covers. Vi försökte också skriva eget men det är inte något man kan vara stolt över i dag. Vi slutade när jag var sjutton.

Senare arbetade han som butiksbiträde i S-market i Ingå. Samtidigt var Swedish House Mafia och Avicii stora namn inom EDM, vilket inspirerade Sam att investera sin lön i studioutrustning.

Också i Simons familj finns det många personer som är vana vid att stå på scen. Både hans far Sven Sid och systern Maria Sid är erkända skådespelare och regissörer. Simon är inte bara manager för Sam Zimon, han sjunger också, skriver låttexter och fungerar som ett bollplank. Men det är Sam som skapar låtarna.

– När jag gjorde musik för mig själv så kändes det väldigt ensamt. Simon stöder mig med allt jag gör, han är helt otrolig.

Arvet efter Avicii

Jag frågar Sam hur han skulle definiera deras musik och han är inte villig att göra det mer komplicerat än att det är EDM det handlar om. En tredje förebild, utöver Avicii och Swedish House Mafia, är den holländske DJ:n Don Diablo.

– De är alla pionjärer på ett sound. Det är det jag hela tiden försöker närma mig, men jag kan inte blint kopiera dem. Jag måste skapa en egen, fjärde kategori inom EDM.

– Jag vill få människor att röra på sig. Jag vill vara en föregångare som skapar nåt nytt som världen inte hört tidigare. Det får inte låta alltför elektroniskt, det måste kunna förmedla en känsla. Vilken känsla det är så får andra ha en uppfattning om, det behöver inte beröra alla personer på samma sätt.

Som de flesta känner till tog Sams idol Avicii tragiskt nog livet av sig i vår och när jag frågar Sam hur han inte går i Aviciis fotspår blir han fundersam.

– Nu när man lyssnar på Aviciis texter så känns de helt annorlunda. Wake me up when it’s all over, et cetera. Han mådde helt sjukt illa och det kommer så starkt fram i texterna. När det kommer till musikproduktion och låtskrivning var han en helt otrolig typ.

Han kunde se helheterna i sitt huvud på ett sätt som nästan ingen enligt mig kan göra. Han hade en symfoniorkester i sitt huvud och kunde få fram det på datorn på att sätt så att det ändå låter jordnära och autentiskt. Alla tycker om hans låtar, de är så välproducerade och simpla, han bara kunde det. Men han blev pressad mot ett håll som inte var han.

Han är ett bra exempel på en introvert person och han verkade ha scenskräck. Jag är själv som person lite introvert, jag trivs för mig själv, men jag har inte scenskräck på samma sätt som han. Samtidigt behöver jag inte stå på scen, jag trivs superhårt i min studio med mina sounds. Jag kan lätt sitta där i tio timmar i sträck utan att bli uttråkad och bara producera musik, det är absolut den platsen där jag trivs bäst och får förverkliga mig själv.

Sam understryker att det krävs uppoffringar för att nå toppen. Han arbetar 40 timmar i veckan plus spelningar så gott som varje helg. Går det att leva ett balanserat, lyckligt liv samtidigt som man försöker bli världens bästa musikproducent?

– Både Simon och jag har flickvänner. Vi har spelningar på helgerna medan de är hemma. Det är ju inte så roligt för dem, det är inte alltid så lätt att ha ett förhållande samtidigt som man jobbar med något som man brinner för. Också att bara göra det här utan någon lön eller några garantier är en uppoffring. Man jobbar otroligt många timmar och timlönen är inte så häv.

Han har märkt att många ser ner på honom och han känner sig frustrerad över att samhället inte stödjer människor som vill följa sina drömmar.

– Det rationella valet är att söka jobb efter att man blir magister. Få lön. Ganska många som inte känner oss så bra ifrågasätter det vi gör. Men pengar är inte närapå allt, jag värdesätter hundra gånger mera att jag på riktigt älskar det gör i stället för att vakna 6.40 varje morgon och jobba med nåt som inte ger mig nån glädje.

Siktet inställt på Madison Square Garden – eller?

Medan jag intervjuar Sam påminner han mig flera gånger om att hans karriär bara har börjat. Trots att Sam och Simon nu kan leva på sin musik ligger den framgång som Sam drömmer om ännu i framtiden.

– Enda sättet att göra det är att sätta hela sin själ i det, att skita i allt annat och göra det fullt ut. Fast det är tuffa tider och det känns som att man står på stället så måste man jobba varje dag.

Men om det egentligen är Simon som vill att de ska spela på Madison Square Garden, vad är det Sam vill? Vad är drömmen?

– Jag har funderat på det massor, jag tänkte att du kommer att fråga det här … Min filosofi är att om man sätter drömmarna för högt så finns det en risk att man går in i väggen. Jag har studerat motivation och jag brukar sätta ganska realistiska målsättningar när det kommer till musiken, medan Simon siktar lite högre. Så min målsättning är att kunna försörja mig på det, nu har jag nått det och nu är jag lite i ett vägskäl igen.

Sam åker i årsskiftet med sin sambo iväg på en två veckors semester. Under semestern tänker han försöka komma underfund med vad nästa mål egentligen är.

Jag börjar gå vidare till nästa samtalsämne, då Sam avbryter mig.

– Du ska ändå inte tro att jag inte vill nå långt, jag vill nå så saakelis långt. Jag försöker fokusera på vad jag gör nu för att komma till nästa nivå, men det utesluter inte annat. Min dröm är att bli en artist som är i världstoppen. Vi har nog samma vision med Simon.

Sams drömmar är ambitiösa – till och med dryga. Men det finns också en ödmjukhet i Sam som jag respekterar. Dels är han ovanligt flitig på att ge komplimanger, dels är det inte så att han påstår sig vara världens bästa musikproducent. Det är bara dröm, en som han tror på och därmed inte är rädd för att uttala högt.

Sådant är ovanligt bland finländare. Vi är för rädda för att misslyckas och tappa ansiktet, eller så vet vi helt enkelt inte vad exakt det är som vi egentligen vill.