”För att göra politiska förändringar måste vi först möta våra egna rädslor”. Med de orden välkomnas jag att stiga in i bussen som ska ta oss till mässans okända plats. Den som yttrar orden är utklädd till ett stort rödsprängt öga.
Det är med en viss rädsla jag klättrar upp för bussens trappa – och när jag ser mig omkring verkar de andra mässbesökarna även vara något spända. Det första som händer är att vi får en goodie bag. Vad som ska hända härnäst har ingen aning om – förutom att bussen börjar röra på sig.
Efter fem minuters bussfärd informerar skådespelarna oss att vi är framme om femton minuter. Vi får en väderleksrapport och lamporna släcks. Det rödsprängda ögat – som nu inte är lika runt – börjar med en lågmäld röst förklara hur vi befinner oss mellan två platser – in transit. Vi är inte påväg mot döden men till ett ställe där vi ska få chansen att beskåda våra rädslor utan att vara tvungen att uppleva dem.
Nu sluter jag mina ögon.
Ärligt talat är jag lite rädd för att möta mina rädslor Det är lättast att ignorera dem tills de är så gott som bortglömda. Problemet är bara det att rädslor inte går att radera ur minnet. De kan triggas utan vidare förklaring, och om du gör som jag och trycker ner dem blir de ohanterliga när de bubblar upp till ytan.
Så med spänning i kroppen stiger jag ur bussen när vi anlänt till den hemliga platsen.
Interaktiv teatermässa
Inne vid mässan byts nervositeten ut mot positiva vibbar. Här är allt så underbart konstigt att jag ser fram emot att se vad som kommer att hända. Mina rädslor är omgivna av underligheter – och det känns bra.
Den enda av mina rädslor jag kan konkretisera med ett ord är grodfobi. Jag är så rädd för grodor att jag till och med var rädd för att det här var något jag skulle vara tvungen att konfrontera på rädslomässan. Givetvis var programmet inte anpassat utifrån mässbesökarnas personliga rädslor – så ingen slängde grodor på mig – men under mässans gång får vi lära oss att rädsla bottnar i medfödda instinkter och präglas av den miljö vi lever i. Efter mässans öppningsceremoni diskuteras därför rädsla ur både ett historiskt samt ett samhälleligt perspektiv.
Rädslomässan balanserar mellan två världar och är därför svår att definiera. Inne i den hemliga mässbyggnaden rymmer nämligen skådespel, beteendevetenskap och interaktivitet mellan arrangörer och besökare.
Besökarna får fritt vandra runt mellan mässans olika stationer, men där finns även högtalare i varje rum som kungör när och var besökarna ska samlas. En del samlingar är frivilliga medan andra är mera informativa och därför menade för alla.
När en rädsla omformas är vi ett steg närmare en bättre värld.
Jag kommer på mig själv att vara mera intresserad av att betrakta hur de andra reagerar på de olika programpunkterna. Vid mässan finns bland annat ett rum där rädslor som uppstår och lever i mörker kan utforskas och ett ”Instant Relief Spa” där man kan fly verkligheten. Ibland drabbas jag av en lätt scenskräck eftersom besökarna – aka publiken – utmanas att delta. Då skulle det vara skönt att få vara en fluga på väggen för det som händer är något utöver det vanliga så man vill inte fly.
The Break-Up Simulator
Vill du öva på att göra slut, bli lämnad eller kanske du aldrig gjort slut och bara vill prova på? Då sitter en professionell person i en av mässans rum för att hjälpa dig igenom uppbrottet med hjälp av sitt genialiska skådespel. Det gäller att vara snabb att anmäla sitt intresse vid receptionen, för platserna är begränsade i denna unika simulator.
Jag är en av de lyckliga få som får stiga in i simulatorn, och jag väljer att återuppleva ett uppbrott där mannen fick sista ordet. Det här ordet har jag sedan dess velat erövra och se vad som skulle ha hänt om jag skrikit tillbaka. Relationsexperten är så bra på att avläsa vad jag varit med om att hon i mina ögon förvandlades till mannen jag lämnat för flera år sedan. Återigen fastnar orden – på grund av rädsla – i halsgropen men så kommer jag ihåg var jag befinner mig och säger ”fuck you”.
Mässan avslutas kort efter att jag stiger ut ur simulatorn och alla samlas i ”Laboratory Hall”. Tänker inte avslöja mera än att övningen som kvarstår utmanar den stereotypiska finska rädslan av närhet.
Applåder delas ut till både arrangörer och publiken – och sakta men säkert lämnar alla den hemligstämplade platsen.
