Det tog mig drygt två timmar att läsa och betänka orden i boken Tinderdejten. Som skribent är det inte kul att kritisera andras texter, men när en bok upprör till den grad att jag vill bränna papper är det svårt att hålla fingrarna borta från tangenterna.
För att använda Schildts & Söderströms beskrivning av boken är den en samling berättelser som varvas med rån och rön, och frågor besvaras av ”Tinderexperten”. Hufvudstadsbladet skriver att den avslöjar vad som sker på Tinder och redaktörerna säger att de vill visa att appen inte är så brutal och sexorienterad som många tror. Idén till boken uppstod under en av förlagets julfester – vilket inte förvånar mig det minsta.
Bokens ton beskrivs av redaktörerna som underhållande men med ett stråk av allvar. Den består av berättelser och dialoger om erfarenheter från Tinder. Dessutom har redaktörerna utnämnt en ”Tinderexpert” att besvara frågor som ”Är det jättedumt att gå hem till en man på första dejten”. Jag antar att det är redaktörerna själva som är experten, eftersom en sådan inte definierats i boken. Inte för att jag tycker det krävs en utbildning till att besvara frågor om Tinder, men kanske man kunde ha rådfrågat en relationsexpert innan man svarar ”Blir man cynisk av livet” på frågan om man blir cynisk av Tinder.
Som användare av Tinder känner jag mig inte klokare när jag stänger boken. Råden är diffusa och ibland består de bara av motfrågor eller allmänna konstateranden. Det känns som om många av bokens meningar kunde avslutas med ett ”hehe”.
Vad är poängen?
Ironi och underhållning i all sin härlighet, för jag kan hålla med om att det är kul att läsa om andra finlandssvenskars eskapader på Tinder. Då borde man dock vara försiktig med att marknadsföra boken som lärorik med råd, rön och sin egen expert.
Mest förvirrad blev jag av det allvarliga stråket som lämnas oberört. Berättelser om skam efter engångsligg varvas med historier om lustiga och ibland erotiska dejter. Varför inte lämna allvaret till forum där man har kunskap – eller åtminstone viljan – att bearbeta det?
Kanske det är mina egna erfarenheter som gör mig extra känslig för berättelser som slutar med att kvinnan försöker duscha bort de känslor som negativa sexupplevelser kan frammana. Det är berättelser som är viktiga att lyssna till, men enligt mig blir det fel när de tas upp i sammanhang med andra mera vardagliga händelser som gått fel av mera underhållande orsaker.
Tinderexperten svarar (och dömer)
Jag förstår tanken bakom ”Tinderexpertens” svar om att det är dumt att gå hem till en man efter första dejten. Antagligen menar de att du ska ta det säkra före det osäkra. Om du absolut inte kan hålla dig ska du enligt ”Tinderexperten” meddela en kompis vart du går och när du planerar att höra av dig nästa gång.
Ursäkta – men vad är det här för råd och vem gjorde er till experter (svar: de själva eftersom de både skrivit och redigerat boken).
https://www.instagram.com/p/Bpq2vxOhuPw/
Mitt svar skulle kanske ha varit ”Nej det får du göra bäst du vill, och det ligger inte på ditt ansvar att inte bli skadad eller våldtagen”. En annan fråga som fångade min uppmärksamhet var varför det inte finns några läkare på Tinder. Eller rättare sagt var det svaret som fick mig att svära högt.
”Ingen manlig läkare är lös och ledig tillräckligt länge för att hinna ut på Tinder. Samma sekund han blir singel nappar den kvinna som står närmast honom. För en kvinna finns det ingenting mer åtråvärt än en man i vit rock som lugnt och beslutsamt mäter vår puls, i vars armar vi tryggt kan svimma och som vänligt kan förklara vad som felas oss.”
Ojdå! För det första antar man heteronormativt att kvinnan som ställer frågan önskar manliga läkare att svepa mellan, och för det andra stöder svaret både stereotypa och förlegade könsnormer. Att redaktörerna fortsätter med ett svar från en manlig läkare som förklarar att sjuksköterskor inte står redo att fånga ”den mogna frukten” gör inte deras svar mindre motbjudande.
Bokens målgrupp är enligt dem alla som på något sätt är nyfikna på Tinder. Mellan raderna skulle jag våga påstå att deras målgrupp är heterosexuella kvinnor mellan 35 och 55 år. Allt material de samlat in är via Facebooksidan Tinderdejten, vilket sedan kopierats och klistrats in mellan bokens pärmar. Till HBL säger redaktörerna att de fick in många berättelser från kvinnor (läs: inte män). Det är upp till var och en hur man räknar kvantitet, men i en bok som ska bygga på utomstående berättelser tycker jag den brister i både kvantitet och kvalitet.
Om målet är att råda och röna, varför ger man inte mera informerande svar? Och om målet är att belysa Tinder från alla sina sidor, varför inte vänta på fler berättelser? Då kunde den åtminstone ha blivit en bra finlandssvensk dassbok.
