Akademiska Sångföreningen, som 1838 grundades av ”den finska musikens fader” Fredrik Pacius, har i år firat sitt 180-årsjubileum. Vårens jubileumskonsert är sedan länge undanstökad och studentkören måste därför återigen rikta blickarna framåt.
När jag inför körens traditionsenliga måndagsövningar träffar dess ordförande Alexander Zilliacus blir det däremot snabbt klart att det inte är någon problemfri affär.
– Jag har aldrig tänkt mig som en konservativ man. Men jag är också någon som gillar historia och som tycker att det är fint med långa anor och rötter, och det är tilltalande för mig att delta i något som har fortsatt så länge på samma sätt, längre än ett människoliv. Det är ju hela idén, vi för något vidare. Vi för hela tiden vidare den historia som vi är en del av. Men i vilket skede … Man vill ju inte bli någon sorts fornlämning. Nej, det är dåligt formulerat …
Alexander kämpar för att hitta de rätta orden. Han fortsätter småningom:
– En levande tradition betyder att den har en koppling till tiden man lever i. Akademen är en del av samhället, vi lever inte i en tidlös bubbla.
Kulturarv, kräftor och Disney
Alexander Zilliacus har varit körens ordförande i snart tre år. 2018 blir hans sista och när vi träffas i Fazers café i Citycenter nära Gamla studenthuset blir det snabbt uppenbart att en röd tråd för hans ordförandeskap just har varit denna identitetsmässiga konflikt: hur ska en så anrik studentkör kunna hänga med i tiderna och samtidigt förvalta sitt kulturarv?
”Det var första gången jag gick på en fest där det sjöngs i stämmor och där folk stod på stolarna för att dirigera i stället för att dela på en flaska brännvin.”
– När man lägger mycket tid och energi på en verksamhet så blir man investerad i den, och det medför en rädsla för att göra dåliga beslut. Jag är ju ingen statsminister, det värsta som kan hända är ju att Akademen slutar finnas, men det är samtidigt en mardröm. Det skulle betyda att allt varit förgäves och att vi bara blir en anekdot i en historiebok.
Det var ändå inte traditionerna som drog Alexander in i verksamheten. År 2011 var det en gammal kompis från militären som var Akademens nybörjarfiskal. Tröskeln var därför låg, och Alexander, som spelat trumpet, tänkte att körsång kanske inte är så långt ifrån att vara i en orkester. Kort efter att han sjungit in var det dags för kräftskriva med Akademiska Damkören Lyran.
– Då var det ganska långt klippt och skuret. Det var första gången jag gick på en fest där det sjöngs i stämmor och där folk stod på stolarna för att dirigera i stället för att dela på en flaska brännvin. Vi sjöng sånger från Disneyfilmer eftersom de hade haft det som tema för sommarkonserterna, det var jättesvängigt och stämningen var i taket.
Det borgerliga arvet
Alexander menar att Akademen när det gäller traditioner mera är som en nation än en sedvanlig kör. Det finns mycket att förvalta och han ger många exempel på sådant som somliga kan anse sitta dåligt i tiden. Bland annat tillhör talet till kvinnan och fosterlandet deras traditioner, de klär sig också i frack och delar ut medaljer som förtjänsttecken.
”…om du ändrar för radikalt på något som varit likadant i en lång tid – handlar det då om en förändring, eller har du i så fall slutat och påbörjat något nytt?”
Traditionerna har en tydligt borgerlig klang och Alexander medger att de från vissa perspektiv kan vara problematiska. Men förändring kommer inte heller utan sina problem.
– Julen, till exempel, är för många väldigt traditionsenlig. Dessa traditioner förstärker sociala band, de kopplar ihop dig till en kultur, och varje gång du upprepar dem så förstärks känslan av tillhörighet till dem. Men om du är kritisk till koncept som kärnfamiljen, konsumism och kristna värderingar så kan julen vara problematisk. Då blir frågan: vilka element i traditionen lönar det sig att upprepa? Du blir fast mellan två eldar. För om du för radikalt ändrar på något som varit likadant i en lång tid – handlar det då om en förändring, eller har du i så fall slutat och påbörjat något nytt?
Som Akademens ordförande vill Alexander Zilliacus dessutom respektera alumnerna. ”En gång akademare, alltid akademare”, lyder körens motto.
– Det är förenklat att säga att det finns ett äldre garde som inte vill att något ändras gentemot ett yngre garde som vill ändra på allt. Men eftersom vi vidhåller en så stark alumnverksamhet och har en massa involverade alumner, så har vi en ganska bra insyn i hur det var förr. Vi hör ofta att ”på 60-talet var det så här och så här och det får ni absolut inte ändra på”. De dikterar ju inte, men vi har jobbat ganska hårt på att de ska ha en koppling, att de ska få säga sin åsikt. Vi tror faktiskt på den där mantran.
Det är inte bara Akademen som kämpar med liknande problem. Så gott som samtliga studerandeföreningar har traditioner som de vill bevara, men som på grund av förändrade värderingar småningom måste ifrågasättas. Ett exempel på detta är herr- och dammiddagarna, vars binära könsfördelning i framtiden inte nödvändigtvis kommer att ses med blida ögon.
Det är rösten, inte snoppen
Samma tankegång går också att förlänga till sångföreningarna. Varför måste det finnas skilda körer för kvinnor och män? Enligt Alexander är orsaken är mycket tydlig: för att det handlar om två helt olika instrument.
– Sättet man komponerar sångerna är annorlunda, för i herr- och damkörer är röstomfånget mindre. Man kan inte heller tänka som så att herrkörer sjunger samma som damkörer bara att det är en oktav lägre, det fungerar inte så. När det sedan gäller frågor om var transpersoner ska sjunga så handlar det inte om identitet utan om röst.
Han medger ändå att det i Akademens stadgar står att du måste vara en manlig student för att bli medlem. I framtiden tror han att det kommer att ändras på, men han tillägger att det i praktiken aldrig kommit upp för diskussion.
– I det hypotetiska fallet att en transperson skulle vilja sjunga in så finns det inga argument mot det, utöver det samma som gäller för alla sökande: att rösten kanske inte platsar.
Alexander Zilliacus har under sin tid arbetat för en viss professionalism i verksamheten. Han vill att kören i första hand ska handla om musiken i stället för festerna, men han förstår också sådana som menar att en kör inte är som ett idrottslag och att det viktigaste kanske inte är att prestera.
– I dagens läge ligger tyngdpunkten ändå på ambitionssidan. Jag tror att världen omkring oss har ändrats, det är så lätt att hitta gemenskaper via nätet eller olika grupperingar. Om vi säger till studerande att vi har roliga fester men att priset är att du måste sitta tre timmar på övning varje måndag så tror jag att de söker sig någon annanstans. Vi måste vara tillräckligt ambitiösa för att kunna erbjuda något som du inte får annanstans i studielivet, saker som att bli drillad av en proffsdirigent, att utvecklas som musiker och få vara med och göra stor konsert på Musikhuset.
I maktens centrum
När klockan närmar sig 17.45 beger vi oss till Gamla studenthuset. Det är dags för veckans körövning i det år 1870 färdigställda huset, som delfinansierades av akademarna själva. Här har studenter stämt upp i sång – med vissa undantag – i snart 150 år. 2013 beslöt Studentkåren vid Helsingfors universitet att Gamla studenthuset skulle tömmas på musikkorporationer och i stället hyras ut till Royal Ravintolat. Det blev en utdragen tvist med kampanjer, förhandlingar och oavslutade rättegångar, men till slut utarbetade parterna en kompromisslösning. Akademiska sångföreningen, Akademiska Damkören Lyran, Ylioppilaskunnan Laulajat och Ylioppilaskunnan soittajat fick stanna i Gamla studenthuset, men med färre övningstimmar per kör.
Vi går upp till andra våningen, till en sal med kristallkronor i taket och stora fönster som vetter mot Mannerheimvägen. Allt fler akademare dyker småningom upp, somliga sitter redan i salen och värmer upp sina stämband.
– Det här är alla före detta dirigenter, säger Alexander och pekar mot en vägg.
Den är täckt av tiotals porträtt och jag börjar småningom förstå vad han under intervjuns gång kanske försökt formulera. Salen vi befinner oss i ligger i vårt lands huvudstad, i centrum av centrala Helsingfors, och är en liten oas för skönhet och sång, en del av ett levande kulturarv.
Det finns något vackert i allt det här, och dess värde går inte att mäta i pengar.
