När trafik- och kommunikationsminister Anne Berners förslag på subventionerade elcyklar nyligen slopades var skadeglädjen hos regeringspartiet Blå framtid stor. De utfärdade ett pressmeddelande som bland annat skickades till Studentbladets redaktion. “Ministeriets förslag är cykelkommunism av det värsta slaget, som vi Blå inte var villiga att svälja”, sade ordförande Simon Elo i pressmeddelandet.
Det är Timo Soini som har myntat uttrycket ”cykelkommunism” och det verkar som att han har partiets stöd. Termen är rätt så bisarr. Sen när har fortskaffningsmedel något med politiska ideologier att göra? Och varför hatar Blå framtid cyklister så mycket – är det inte positivt att folk vill röra sig på ett ekologiskt och hälsosamt vis?
Det är dessvärre inte bara före detta sannfinländare som ogillar cyklister. Många anser att de uppför sig arrogant i trafiken och att de inte följer trafikreglerna. Man kunde kanske snarare tala om cykelanarkister, och trots att jag är en aktiv cyklist själv håller jag med: väldigt många cyklister bryr sig inte ett dugg om trafikregler – åtminstone inte i Helsingfors.
Jag cyklar dagligen, året runt. Efter otaliga turer i slaskväder och snöfall har jag njutit av det varmare vädret med skräckblandad glädje. Cykeln löper smidigare och gatorna är renare, men jag tvingas nu värja mig mot en hord nonchalanta och aggressivt trampande medtrafikanter, som jämfört med vinterns halka är en betydligt allvarligare riskfaktor.
Många cyklister är inte bara fartblinda, utan också färgblinda. Röda ljus betraktas som en formalitet och enkelriktade vägar likaså. Fotgängare behandlas som slalomkäppar, deras rätt att gå på skyddsvägar respekteras inte och när de går på trottoaren lämnas de inte heller i fred.
Det grämer mig att det bland cyklister finns ett så normaliserat förakt mot trafikreglerna. Det känns som att vi cyklister skjuter oss själva i foten, för det finns en växelverkan som är viktig att förstå: en bättre cykelkultur skapar bättre cykelinfrastruktur, och bättre cykelinfrastruktur skapar en bättre cykelkultur.
Cyklister som uppför sig dåligt försvagar med andra ord viljan bland beslutsfattarna att utveckla och förbättra stadens cykelinfrastruktur.
Lyckligtvis försöker Helsingfors stad ändå. Stadscyklarna har introducerats, delar av Tavastvägen kommer att förbjudas för bilar och det görs planer på en tunnel eller en bro för cyklar över järnvägen vid Helsingfors centralstation. Cykel-, fotgängar- och kollektivtrafik prioriteras nu för tiden högre än privatbilism. Utvecklingen är ändå alltför långsam; staden har en lång väg att gå och situationen görs inte bättre av det politiska motstånd som cyklisternas arroganta trafikvanor skapar.
Exemplen på bristfällig eller dysfunktionell infrastruktur är många. Ibland tar cykelvägar plötsligt slut, ibland är de blockerade av parkerade bilar, snöhögar, containrar eller byggplatser. Många vägar är för farliga för cyklister, till exempel Stockholmsgatan eller Tavastvägen. Då gäller det att välja huruvida man vill riskera sitt liv för lagens skull eller bryta mot den och cykla på trottoaren.
Speciellt svängar kan vara svåra att utföra på ett lagligt vis. Tips för hur det är meningen att man ska utföra en laglig, effektiv och säker vänstersväng på Bulevarden kan skickas till mig.
Högersvängar är inte heller alltid så logiska, speciellt om man övergår från att cykla på gatan till att cykla på en cykelväg. Hur skulle du till exempel göra här?
Du har tre alternativ: a) stå i en minut och vänta som en idiot på ett grönt ljus så att du kan cykla upp på cykelvägen på trottoaren, b) bryt mot lagen och cykla, eller c) kliv av cykeln, förvandla dig själv till en fotgängare och led den lagligt upp på trottoaren. Att leda cykeln är kanske både snabbt och lagligt, men det känns rätt så idiotiskt att kliva av cykeln när man lika gärna kan cykla fem meter, utan att riskera varken ditt eget eller någon fotgängares liv.
Här är ett liknande exempel på en högersväng från Elisabetsgatan. Vad skulle du göra? Jag brukar vänta, men jag erkänner att jag känner mig lite töntig då.
Problemet är att trafikljus är uttänkta enligt bilismens behov och att cyklister inte tillräckligt tas i beaktande i trafikarrangemangen. I många länder har cyklister egna trafikljus eller befogenheter. När jag cyklade i Bryssel fanns det en skylt i vissa korsningar som tillät cyklister att svänga till höger mot rött ljus. Man fick också cykla åt fel håll på enkelriktade gator.
En sådan lösning skulle fungera exempelvis på Nylandsgatan, som är enkelriktad och alltför smal för att rymma två filer, men tillräckligt bred för att rymma en cykelfil åt det motsatta hållet. Det enda som för tillfället hindrar detta från att verkställas är beslutsfattarnas politiska ovilja.
Stadscyklarna har gett tusentals människor möjligheten att cykla i Helsingfors. Utvecklingen är positiv, men inte helt oproblematisk. Jag är knappast den enda som märkt att trafikförseelser är vanligare bland stadscyklarnas användare, och om jag vore en turist eller om jag cyklade mera sporadiskt skulle jag antagligen också tvingas bryta mot lagen då och då.
Det är nämligen svårt att veta var och hur man ska cykla i Helsingfors. De få cykelvägarna som finns är dåligt utmärkta och otydliga, och det krävs erfarenhet att veta vilka de bästa rutterna är. Vill du exempelvis cykla från Alexandersgatan till Bulevarden kan du korsa Mannerheimvägen och cykla till vänster, men det är betydligt snabbare att cykla via Esplanadparken. Då gäller det ändå att veta att endast en av skyddsvägarna som korsar Norra Esplanaden är till för cyklar och att man därefter bör cykla längs med Södra Esplanaden för att komma fram.
Utöver kunnande krävs också tålamod. Åker du på cykelvägen längs med Salutorget blir det speciellt i sommartid en konstutövning i turistslalom. Fotgängare på cykelvägen är precis lika normalt som cyklister på trottoaren. Jag tror inte att jag har korsat Mannerheimvägen vid Stockmann en enda gång utan att en fotgängare skulle ha gått på den delen av skyddsvägen som är menad för cyklar.
Som cyklist är det lätt att klaga hit och dit, att tänka att fotgängare, bilar eller dålig infrastruktur ställer till det för oss. Men genom en nonchalant attityd mot trafikregler och andra medtrafikanter sätter vi käppar i hjulen för den utveckling Helsingfors stads cykelinfrastruktur så akut behöver.
Därför ber jag dig: föregå med gott exempel och följ trafikreglerna. Det kan vara svårt, ibland till och med omöjligt, men gör ditt bästa. Helsingfors behöver bättre möjligheter för dess invånare att cykla: för hälsans, miljöns och trivselns skull. Cykelkulturen som detta förutsätter föds inte ur ett vakuum, utan den börjar från dig och mig.
