Bara kvinnor vill skriva om kvinnor

År 2013 skrevs det tre gradun om ”kvinnohistoria” vid Helsingfors universitet, år 2014 bara en, år 2015 sex och år 2016 likaså, medan det år 2017 skrevs hela nio sådana avhandlingar. Samtliga skrevs av kvinnor.

Huruvida en avhandling egentligen berör kvinnor är naturligtvis svårt att bedöma objektivt, men trenden är tydlig. Det skrivs inte längre bara om krig, kungar och Mannerheim. Avhandlingarna i fråga behandlar allt från kvinnors sexualitet i ljuset av eugenik vid sekelskiftet, Helsingfors Diakonissanstalts systrar under inbördeskriget, kvinnobilden och finskhetsidealet hos Elsa Heporautas Kalevalakvinnor och kvinnornas roll i nationalismen i Finland 1932-1944.

Kvinnohistoria förlegat begrepp

Kristiina Kalleinen, politices doktor och docent i politisk historia, frågar sig om man faktiskt kan tala om kvinnohistoria och vad det i så fall är.

– Är all forskning som riktar sig mot kvinnor verkligen kvinnoforskning? Det här är förstås en mer hypotetisk fråga. Jag känner till många exempel på personer som forskat mycket om kvinnor men som inte ser sig själva som kvinnoforskare. Nu för tiden talar man dessutom inte om kvinnoforskning, utan snarare om genusforskning.

Henrik Meinander, professor i historia, menar att en mer reflekterande forskning kring kvinnor också tar i beaktande problemformuleringar kring könsroller, könsbundna rutiner eller olika former av könsrelaterad diskriminering som förekommit i det förflutna.

Charlotte Cederbom, doktor i historia, tänker i likadana banor.

– Att tala om kvinnohistoria så fort det handlar om kvinnor är lite förhastat. Det vore lite som att kalla allt som handlar om pengar för ekonomisk historia, utan att egentligen ta i beaktande de teorier och begrepp som årtionden av ekonomisk historia utvecklat.

Cederbom förklarar att genusbegreppet är mer omfattande och mer relevant än att endast tala om kvinnoforskning.

– Då man använder begreppet genus inkluderar man att även män har ett kön. Risken är annars att allt som män gjort får en allmängiltig karaktär, medan det som kvinnor gjort hänger ihop med att de är just kvinnor. Genus tar även i beaktande det intersektionella perspektivet, alltså att även faktorer som etnicitet och klass kan ha betydelse. Runebergs historia hade nog tett sig väldigt annorlunda om Runeberg med samma poetiska genialitet hade varit född som en färgad kvinna i den tidens Finland.

Elit- och adelsforskning ett sätt att beakta genus

Kalleinen, som främst har forskat i olika former av maktanvändning under 1800-talet, menar att historieforskningen numera ger en mer mångsidig bild av verkligheten. Hon ser en trend i att man numera gör också så kallad livsstilsforskning och inte bara politisk forskning.

– Att man valt att börja forska mer om kvinnor är såklart positivt. Att man valt att börja forska specifikt i adelns och elitens förhållanden är även det en positiv sak, då detta visar att verkligheten också kunde se annorlunda ut än för dem och man kan då bättre påvisa skillnader i ståndssamhället. Tidigare forskade man nästan uteslutande om män som tillhörde eliten.

Kristiina Kalleinen vill dock inte dra förhastade slutsatser till varför man just nu börjat forska mer om kvinnor.

– Orsaken till att man forskat så lite om kvinnor är att det finns mycket mindre källmaterial. Fram tills alldeles nyligen var de som verkade inom politik och förvaltning män och då finns det självklart även mer offentligt material om både de beslut de fattat och om dem. Kvinnans plats var i hemmet och i det sociala livet.

Henrik Meinander menar att det främst varit en attitydfråga i att man inte forskat i lika hög grad om kvinnor som om män.

– Kvinnors liv har inte heller dokumenterats alls lika mycket som mäns just på grund av den attityd man haft mot dem.

Det finns också särskilda utmaningar i att forska i grupper som inte verkat inom offentligheten.

– I fall där källmaterialet är väldigt snävt är det inte säkert att forskningen verkligen är allmängiltig. Det här gäller förstås inte bara forskning om kvinnor, utan all sorts forskning med begränsat material. Vilka källor har man till exempel använt sig av då man skrivit om vardagen för kvinnor från lägre klasstillhörighet? Det är osannolikt men inte omöjligt att sådana kvinnor skrev dagbok, säger Kalleinen.

Varför skriver inte män om kvinnors historia?

Både Meinander och Cederbom efterlyser fler män som skulle skriva om kvinnor och historia.

– Problemet är inte att kvinnor föredrar att skriva om kvinnor, utan snarare att män inte skriver mer om kvinnor! säger Meinander.

Men situationen är inte svartvit.

Den utredning som Studentbladet gjort skulle nog se annorlunda ut om man sökt på kön, snarare än kvinnor som förenande faktor för avhandlingarna och inte endast begränsat sig till pro gradu-avhandlingar.

– Finland har också många duktiga, manliga genushistoriker, avslutar Cederbom.