26 januari, 1951, Finland: Krigsskadestånd, fattigdom, politiska kriser, finlandisering. Sju år sen Hitler begick självmord och Nazityskland kapitulerade, ett år till de olympiska spelen i Helsingfors och ett slut på Finlands kollektiva, efterkrigstida ångest.
Hankens studentkår anordnar efter en tretton års paus maskerad på Royal. Finlands pakt med Nazityskland är ett minne blott när ”maskisens” första pris går till en individ som klätt ut sig till Adolf Hitler själv. ”Heil Hitler!” ropar studenterna ironiskt. Stormande applåder, smickrande artikel i Studentbladet.
2005, Storbritannien: Maskerad igen. Tjugoåriga prins Harry firar sin väns födelsedag iklädd en naziuniform. Hakkorset lyser på hans armband som hundpungar i månskenet. Politiker, religiösa ledare, Israels utrikesminister och judiska intresseorganisationer uttrycker sin bestörthet. Harry inser sitt misstag, kryper till korset (eller davidsstjärnan?) och ber om ursäkt. Prinsen överlever, men något pris för bästa kostym får han inte.
2017, USA: Felix Kjellberg, a.k.a. PewDiePie, a.k.a. världens största youtuber, publicerar en video där han fått två indiska killar att hålla i en skylt där det står ”Death to all Jews”. Wall Street Journal går till attack, Disney avbryter sitt samarbete med Kjellberg, internet stormar.
– Det var bara ett skämt, menar han.
Många håller med honom, men något är sig ändå inte likt. Kjellbergs rykte är skamfilat, folk tycker att det han gjorde inte är roligt, att det är osmakligt, kränkande, diskriminerande, okänsligt, ignorant.
Hur kunde vi år 1951 – sju år efter förintelsens slut – så öppenhjärtigt skratta åt Hitler, åt vår egen skam, åt vårt samarbete med Hitler, åt vår förnedrande förlust?
Skulle du i dag kunna tänka dig att gå på maskerad utklädd som Hitler? Inte jag åtminstone.
Varför inte, och vad var det egentligen som hände?
Snöflingegenerationen
I Sverige talas det om att PK-maffian har tagit över, i USA talas det om ”Generation Snowflake”. Enligt kritiker försöker obekväma samtalsämnen undvikas samtidigt som avvikande åsikter tystas ned. Det sägs att ungdomen har tappat sitt sinne för humor.
I Finland har studenthumorn alltid varit väldigt grov. Därför är det ingen överraskning att det just är bland studerande som frågor om politisk korrekthet har blivit så aktuella. Studentbladet rapporterade i januari att StudOrgs jämlikhetsansvarig avgått efter att det enligt hen gjorts en homofobisk karikatyr på Tom of Finland under föreningens herrmiddag.
I februari skrev Aalto-universitets studenttidning Aino om rasistiska skämt på KY och Aalto Marketing Societys resa till Sydafrika, där deras ordförande uppträdde på offentliga bilder utklädd till en kolonialist.
Samma månad väckte en sametrumma stor uppståndelse uppe i norr. Uleåborgs universitets studentkår hade använt sametrumman i sin marknadsföring för en musiklekskola på Instagram, rapporterar Oulun ylioppilaslehti. Bland samer associeras trumman med deras förtryckta kultur och ursprungsreligion.
Reaktionerna var hätska men blandade, då OYY tog ner sin video och bad om ursäkt.
Det här är inte den sista gången dylikt har hänt och inte heller den första. Minns du gulisintagningen från 2015 med flyktingkrisen som tema?
Fler exempel finns att hämta. Förra året avslutade HUS sitt stöd till studentföreningen MIKS, främst för att de i styrelsen hade en post för en minister för ”ask- och judeaffärer”.
Jag undrar hur studentföreningen skulle ha reagerat om en jude skulle ha viljat bli medlem i deras förening. Hur skulle de förklara posten till den nya medlemmen – skulle skämtet längre vara roligt?
När jag frågar efter hos andra nordiska studenttidningar får jag många exempel på hur det gått snett utanför Finland.
I Oslo ville en studentförening från handelshögskolan BI att deras arbetssökande skulle strippa med ögonbindel på, rapporterar Universitas. I Trondheim ordnade studerande en nazistfest med bartendrar i SS-uniform och visumdokument till gästerna med bilder på Adolf Hitler. Tillställningen skulle vara ironisk men skämtet gick inte hem hos alla, skriver Dusken.
Ergo från Uppsala har bland annat rapporterat om studerande som klätt ut sig till indianer, en våldtäktsfilm som visats under läkarnollningen och sexuella trakasserier och vandalism under en studentförenings evenemang för nya studenter. I Lund har Hincus medicus – ett ordensällskap för manliga läkarstudenter och yrkesverksamma läkare – bland annat ordnat sexistiska fester med strippor och kvinnor som serverar i underkläder, skriver Lundagård.
Det är svårt att säga varför humorn bland studerande ibland är så grov och i många fall rentav kriminell. En teori är att studielivet jämfört med arbetslivet har en viss ansvarsfrihet som sedan leder till mera våghalsiga beslut. Man förlorar inte sitt levebröd om man ordnar en smaklös studentfest. Många upplever också att den grova studenthumorn helt enkelt är tradition.
Kränkthet är bara ett skämt
Det som försvårar problematiken är att kränkthet som ett koncept nuförtiden ofta ses som ett skämt i sig. Termer som ”PK-maffian” har för avsikt att förlöjliga dem som försöker motarbeta politisk inkorrekthet. Så ser tystnadskulturen egentligen ut: det handlar inte om att tysta oppositionen utan om att smutskasta den, att polarisera debatten, att byta samtalsämne och kontrollera narrativet.
Men vilka personer är det egentligen som tycker att sådant är löjligt? Likgiltigheten bottnar enligt mig i en brist på förstånd och empati. Jag tror att det handlar om människor som inte har någon referensram för vad som kan anses kränkande. Om du aldrig själv känt dig diskriminerad är det svårt att förstå hur det känns för någon annan, och därför kommer motreaktionen i regel från människor som jag: från vita, västerländska heteromän – från personer vars grupptillhörighet aldrig har spelat en så stor roll i deras vardag.
Min position som vit, heterosexuell, västerländsk man betyder att jag varken behöver tänka på hur jag representerar andra sådana eller på hur de representerar mig. Tack vare att min grupptillhörighet inte präglar min identitet är jag således sällsynt fri. Det faktum att ens grupptillhörighet kan ge en osynliga fördelar i livet kan för många vara omöjligt att bekänna.
Den enda sårbara gruppen jag egentligen tillhör är finlandssvenskarna. Studentbladet intervjuade nyligen Tiina Ahva, en av personerna bakom den ökända piskvideon som filmades på Domkyrkans trappor. Videon som gjordes av Finsk Ungdom väckte starka reaktioner hos finlandssvenskar och kan fungera som en god referens för finlandssvenska män som tycker att kränkthet bara är ett skämt. Hur reagerade du på videon? Kände du dig utsatt? Det gjorde åtminstone jag.
Här drar jag ändå linjen: jag tycker att videon var osmaklig, obehaglig och löjlig, men jag tycker ändå att Finsk Ungdom hade rätten att göra videon. Jag har rätten att känna mig kränkt, men Finsk Ungdom har också rätten att ignorera det. Sannfinländarna får gräva sin egen grop – det betyder inte att de har rätt.
Samhällets nya röster
För att vi ska kunna förstå oss på ämnet måste vi återgå till frågeställningen i artikelns början. Studenthumorn har alltid varit grov, men varför uppmärksammas den så mycket just nu?
Hokuspokustankar om att de yngre generationerna bara är onödigt känsliga är ett alternativ. Det är ändå en billig ursäkt och egentligen också ett ofullständigt svar. Varför är vi i så fall så känsliga – om vi nu verkligen är det? Och vem är det som bestämmer var gränsen för onödig känslighet egentligen går?
Personligen tror jag att diskriminering är ett så aktuellt ämne för att det offentliga rummet har blivit allt mer heterogent. När rösterna som hörs i samhället blir mångsidigare lyfts nya problem upp som förr skulle ha tystats ner. Det handlar om en maktbalans som sakta rubbas, om nya röster som tar utrymmet de förtjänar och därför orsakar friktion i samhället. StudOrgs jämlikhetsansvarigs avgång var en politisk gärning med ett tydligt budskap: sexuella minoriteter diskrimineras i StudOrg och situationen tas inte tillräckligt på allvar. Utan hens röst skulle problemet aldrig ha lyfts upp.
StudOrgs respons var ändå mogen och försonande. De bad om ursäkt och lovade förbättra på sin verksamhet. Studentbladet fick kritik för att uppmärksamma ett fall som enligt medlemmar i StudOrg var ett undantag. Enligt dem är StudOrg ett av landets mest jämställda studentföreningar och min personliga erfarenhet stöder också den uppfattningen.
Problematiken kunde just därför uppmärksammas i StudOrg, medan den i andra studentföreningar kanske skulle ha tystats ner. Samma orsak förklarar varför #Metoo har varit mycket större i Sverige än i Finland: rösterna i vårt samhälle är inte lika mångfaldiga som vi skulle vilja tro. En rörelse föds inte ur ett vakuum, utan det krävs rätt tidpunkt och rätt kultur.
Tiden i studievärlden att konfrontera den studentikosa humorns diskriminerande former verkar vara inne.
Vad får man skratta åt?
Det är en rätt så naturlig reaktion att tänka att politisk korrekthet leder till en humorlös och tråkig vardag, men för att citera Sonia El Kamel i hennes artikel i Aino: politisk korrekthet är inte synonymt med att vara seriös.
Komiker insisterar på att man ska kunna skämta om allt och jag håller i princip med. Men ett skämt som handlar om ett känsligt ämne fungerar bara så länge som skämtet är tillräckligt roligt. Ett dåligt skämt om våldtäkt eller flyktingar går aldrig hem – PK eller inte. Huruvida ett skämt är roligt är naturligtvis en subjektiv fråga, men det enda de nya rösterna egentligen kräver är att också deras åsikter ska tas i beaktande. Om du tillhör en utsatt grupp och det skämtas om dig på ett sätt som du inte tycker är roligt borde din åsikt också räknas. Vita, västerländska heteromän kan inte ensamma definiera hur smakfull och rolig humor ser ut.
Det sägs att skämt alltid är på någons bekostnad. Därför är det viktigt att komma ihåg en av humorns grundprinciper: sparka uppåt, inte nedåt. Vad som är upp och ner kan dessvärre vara svårt. Elisa Viihde har nyligen låtit producera komediserien Jättekiva, som enligt Hbl:s recension ger bilden att alla finlandssvenskar vore fisförnäma borgarbrackor. Är det rätt eller fel att finnar skrattar åt finlandssvenskar?
Personligen tycker jag att tv-serien skulle kunna vara mera nyanserad, men att vi finlandssvenskar nog klarar av lite pikar från finnarnas sida. Vi är ur ett globalt perspektiv ett av de mest livskraftiga och privilegierade minoriteterna som finns. Vi har starka rättigheter och institutioner och behandlas relativt väl. Men hur skulle det ha sett ut om vi vände på rollerna? Skulle ett finlandssvenskt produktionsbolag kunna göra en show som skrattar åt nyrika finnar? Skulle det vara att sparka nedåt eller uppåt?
Hela problematiken vilar på yttrandefrihetens med armeringsjärn cementerade grundsten. Den är västvärldens heliga ko. Vi gillar att ropa yttrandefrihet så fort någon ogillar vårt budskap, men vi glömmer ofta bort att rättigheter och friheter inte alltid stöder varandra utan snarare trampar på varandras tår. När Lars Vilks år 2007 ritade nidbilder på profeten Muhammed gjorde han det i yttrandefrihetens namn, samtidigt som hans beslut utmanade religionsfrihetens principer. Bör vi inte respektera varandras trossamfund? Fattade han rätt beslut?
Yttrandefriheten ger dig rätten att med vissa begränsningar säga och uttrycka dig hur du vill. Det finns ändå en skillnad mellan det du har rätten att göra och det som är rätt.
Studerande kommer i framtiden att ha samma rättigheter att ordna sexistiska fester och syssla med diskriminerande eller smaklös humor.
Det betyder inte att det är rätt. Gränsen mellan rätt och fel kan vara svår att se, men det är vårt ansvar som människor att åtminstone försöka.
Som jag ser det, är det som främst förändrats uppfattningen om VEM en riktar sig till. Studenterna på 50-talet som klädde ut sig till Hitler riktade sig inte mot judarna och övriga folkgrupper som utsatts för grymheter. Till sammanhanget hör ju att det förekom omfattande propaganda gentemot just Nazityskland, både under och efter kriget. Det är kännetecknande för dagens debattklimat att allting måste skrivas ut. Ironi kan inte vara underförstådd, för att vi inte längre klarar av att skilja mellan påstådd ironi som en efterhandskonstruktion, och genuin ironi som kräver en djupare kännedom om ämnet och den som är ironisk. Säkerligen finns det även sådana som, med tanke på samhällets ökade polarisering, tycker det är ett sunt krav att ställa. Att all ironi måste märkas ut. Ett /s efter ett inlägg för att varken skribenten eller läsaren besitter en litterär förmåga att uttrycka ironi (eller sarkasm, som de flesta kallar det). Kännspakt är ju åtminstone att i dagens läge har alla möjlighet att uttrycka sig, oavsett grammatisk kompetens. Någonting som givetvis får konsekvenser för det offentliga samtalet.
Provokativa yttringar är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Så länge människorna i ett samhälle inte alla delar en gemensam värdegrund eller världssyn kommer olika perspektiv på samhälleliga fenomen och problem att finnas. Det värsta som kan hända ett samhälle är att dessa grupper får hållas, att deras åsikter får jäsa, utan att någon ifrågasätter dem. Tyvärr är detta ett fenomen som märks både i det som vardagligt kallas för ”polariseringen av samhället”, men också inom studentrörelsen. Demokratin har i många avseenden mist sin ursprungliga funktion. Kvar finns blott kraftmätningen mellan olika grupper – det handlar inte längre om att engagera, debattera eller problematisera. Istället handlar det om att min grupp har en åsikt, och din grupp har en annan åsikt, men min grupp har fått fler röster, ett större mandat och majoritet i beslutsfattandet. Så jag har rätt, och din åsikt spelar ingen roll. Och det är här som demokratins kris står att finna.
Givetvis har det i alla tider handlat om majoritetsåsikternas makt. Men då det är det enda som finns kvar uppstår ett dilemma. Och jo, jag kommer tillbaka till artikelns ämne om en stund, håll er. Då en studentrörelse, exempelvis en studentkårs delegation eller fullmäktige, står inför ett avgörande, ett beslut, finns oftast olika åsikter. Men om dessa åsikter inte vägs gentemot varandra – om debatten ignoreras – försvinner alla spår av att kunna engagera väljarna. För om kontroversiella åsikter aldrig uttalas, utan bara verkställs genom beslut, förs väljarna bakom ljuset. Det här har två orsaker, som båda för oss tillbaka till det ursprungliga ämnet.
Eftersom vi nått en situation där reaktioner väger tyngre än åsikter är det många studerande som i dagens läge drar sig för att öppet säga sin åsikt. Genom att skippa debatten kan man verkställa sina åsikter, utan att behöva formulera dem så pass tydligt att de kan kritiseras. Genom att göra istället för att säga, kan all kritik försvaras genom att hänvisa till kritikens irrelevans. Genom att aldrig uttala VARFÖR någonting görs, utan bara besluta ATT det görs, garderar man sig gentemot kritik som handlar om orsakerna. Så en studerande som själv inte plötsligt vill hitta sig i skottgluggen (oavsett vems) gör bäst i att ignorera debatten. Varpå valdeltagandet sedan lider.
Den andra orsaken är lättjan. Det är lättare för någon som har makten att kunna behålla den om man slipper motivera sina val. Någon halvtimmes ordsallad räcker för det mesta – ingen läser tillräckligt noga för att kunna genomskåda det ogenuina. Och skulle de det är att bevisa någonting sådant närmast ett sisyfosprojekt. Men nog om studentrörelsens tillkortakommanden vad gäller beslutsfattandet. Ämnet var ju kränkthet!
Från att olika uttrycksformer, däribland maskerader, handlat om att förhålla sig till diverse världsskeenden, har vi övergått till ett hypertydlighetsideal. Ogillar vi rasism ska vi säga det. Ogillar vi sexism ska vi säga det. Ogillar vi feminister ska vi säga det. Och så vidare, ad infinitum. Förståeligt är då, att i allt detta ter sig mer subtila uttryck märkliga. Vi skanderar åt sannfinländarna att de hatar finlandssvenskar på grund av deras porträttering av skolsvenskan. Inte för att vi tror att det är en hemlighet, utan för vi tror att det gör någon skillnad. För att vi tänker oss att, ifall vi lyckas få den vanlige finländaren att inse denna fasansfulla sida av sannfinländarna så kommer deras popularitet att minska. För de försöker dölja det genom att göra en video där poängen är mångt mer abstrakt än texten ”vi hatar skolsvenskan, gilla och dela om du också hatar skolsvenskan (och finlandssvenskarna)!” Eller?
Denna övertro på att ”de flesta tycker nog som oss bara vi är tydliga med vad vi tycker och vad alla andra tycker” kommer ännu, något hyperboliskt, att en dag bli vår grav. Samtidigt vill jag att fler ska vara öppna med sina åsikter. Hur går det här ihop? Att ha en åsikt är inte att gilla memes med en viss sorts simplistiska budskap. Att ha en åsikt är inte att bära en t-tröja med texten ”feminist tears” på. Men det är där vi befinner oss. Gör du något som någon kan (fel)tolka till att du har en ”åsikt” så gör du någon upprörd. Och bortom all verklig diskriminering (män och kvinnor behandlas olika, personer som inte identifierar sig som någondera, och så vidare) finns viljan att hitta orättvisor överallt. I grund och botten är det ju bra, samhället bygger på en massa strukturer, och en hel drös av dessa ger inte individer lika möjligheter. Men det är ohemult sällan dessa problem verkligen debatteras utan att debatten glider in på absoluta påståenden.
Det verkar vara ofattbart för vissa att andra människor kan skämta om saker utan att de för det skulle hålla med skämtets värdegrund. Vad någon uppfattar som kul är inte ett val den personen gör. Och att hitta humor i även dystra situationer är högst mänskligt. Det som är problematiskt är om avsikten verkligen är att förlöjliga människor som har det svårt. Men den avsikten är inte synlig utåt. Författaren må vara död, men en analfabet som läser Dostojevskij gör sannolikt en felaktig tolkning.
Och analfabeten kan bli upprörd, men det är inte Dostojevskijs fel eller ansvar. Däremot kan det finnas fullt litterärt kapabla människor som kan substantiera sin kritik. Poängen jag lämnar er med är att dessa två, lika upprörda, men av avgörande olika orsaker, i dagens läge allt oftare förväxlas med varandra. Och just nu finns det allt för många analfabeter som tror att de är i gott sällskap. Inte bara de som blir kränkta, utan även de som vägrar att ta debatten.