Recension: De medvetna männen i YO-BRO

Det här är inte en vanlig teaterföreställning. Det här är YO-BRO. Det är tre dragkingar som porträtterar manliga, moderna, feministiska, västerländska, neoliberala mansstereotyper. Men det vet du inte om du sitter i publiken. Alla väntar på att Dick, kvällens stjärna, som snart ska träda fram på scenen. Men ridån hålls kvar och ingen Dick kommer. En timme får publiken vänta – förgäves. För skådespelet har redan börjat.

Först får vi träffa på den blyga men ack så medvetna DJ:n Niki (Malin Nyqvist). Sen introduceras den osäkra och ibland bitska amatörpoeten Steffe (Joanna Wingren). De här två känner varandra från förut och börja prata om allt möjligt. Plötsligt blir det open-mic och Steffe kliver upp å scenen och läser en dikt han har skrivit. Till sist får den världsvane medvetne pappan Micke (Sonja Ahlfors) nog av att det inte blir någon show. För Dick kommer inte.

Men det här är inte en vanlig föreställning. Skådespelet utspelar sig i publiken. Publiken måste lyssna noga och får lagom nackspärr av att följa med hannarna som strövar omkring, dricker vin, pratar relationer, feminism och tävlar om vem som är mest medveten. Det här med att följa med föreställningen 360 grader är problematiskt men stundvist roligt. Skådespelarna integrerar till och med med personer i publiken. När det blir ett faktum stiger kalla kårar för en del i salen. Andra tyckte det var roligt att leva med spänningen med att den fjärde väggen är bruten.

 

YO-BRO i ett nötskal:

Det är svårt att vara en vit man. Det är svårt att vara man med ett kön och en läggning. På ett komiskt sätt väcker skådespelets konflikter och dialog till en del fniss.

Niki, Steffe och Micke vill vara moderna medvetna män och de vill inte tillhöra mansstereotyper.

 

– Nu ska jag säga vad som är emot mig… det är samhället, säger Micke.

 

YO-BRO provocerar inte. De driver med samtidens snack om snacket som män brukar driva. Det är meta, men det är också en analys av allt struntprat som florerar i olika kretsar.

Så se YO-BRO om du vill ha annorlunda teater. Men om du hör dåligt, gör inte det. För fast det blev en ”spontan” open-mic föreställning så används inga mikrofoner i YO-BRO vid Lilla teatern i Helsingfors. YO-BRO fungerar bättre i en mindre lokal. Lilla teatern är för stor och det tar ibland för länge för skådespelarna att flytta på sig. Det här leder till att det blir lätt oengagerande att följa med.

Kanske det är det som är poängen. Det är rätt tröttsamt att följa med vad tre moderna medvetna män pratar om. Touché!