1950- och -60-talen var inte rika i pekuniär mening, men det var på något sätt bekymmerslöst. Mitt första egentliga jobba hade jag sommaren jag fyllde 14. Jag var ”springschas” på Finlands resebyrå. Jobbet bestod av att cykla mellan de olika verksamhetspunkterna. Jag hade antagligen också utan jobbet cyklat omkring i stan. Om jag för det nöjet fick en lön på 169 dåvarande mark var det alltså inga större problem. Med det kunde jag betala cykeln, som köptes från Etholén på Kaserngatan.
Också alla följande somrar gällde det att hitta jobb. Det blev bilhjälpkarl på Stockmann – mitt bästa sommarjobb där jag körde omkring med den stora Bedforden på lagerområdet i Sockenbacka.
Jag tror inte att jag för ett ögonblick under ungdomsåren ens tänkte på att det fanns någonting som hette arbetslöshet.
Följande sommar tyckte personalchefen att jag skulle gå uppåt. Det betydde i hans värdeskala försäljare på sportavdelningen. Senare på sommaren jobbade jag lite dubbelt – om kvällarna på en av Borgbackens bilbanor.
Jag tror inte att jag för ett ögonblick under ungdomsåren ens tänkte på att det fanns någonting som hette arbetslöshet. Efter studentexamen var jag en kort tid utrikesredaktör på FNB. På svenska avdelningen jobbade en annan yngling – Ulf Sundqvist. Sedan dess har det bara gått. När det i något skede blev lite problem arbetade jag som brädläggare på Finska kabelfabriken.
Var det kanske det här som fick dåvarande statsminister Mauno Koivisto att tala om en generation som hade matats med bulle istället för med hårt bröd. Hur som haver. I jämförelse med dagens utmaningar levde vi – sist och slutligen – ett ganska bekymmerslöst liv.
Dessutom betyder det att en begåvningsreserv försvinner ur blickpunkten
Jag var nyligen i Norra Karelen. Verkligheten där är kommunsammanslagningar, mindre årskullar och nedlagda skolor som har skapat skolavstånd som inte lovar gott. Resan in till skolan är i många fall lika besvärlig som från den yttre skärgården in till Dalsbruk eller Korpo. Det innebär egentligen en skoldag, som inte ger utrymme för gemensamma fritidssysselsättningar. Det betyder i sin tur att ungdomarna inte har en möjlighet att pröva vad de kan och vad de innerst inne är, eller kunde bli, intresserade av. Dessutom betyder det att en begåvningsreserv försvinner ur blickpunkten.
När det här sedan kombineras med att sommarjobben är på kort och det igen ökande trycket att ta studielånen – som också ska betalas – börjar bilden för dagens studenter få sina konturer.
Och lite ironiskt blir det ju. Det var ju vi som gjorde uppror.
Nils Torvalds
