En lukt av skit ligger tät över toaletten i Helsingfors universitets huvudbyggnad. Jag fäller snabbt ned locket för att inte behöva oroa mig över vad som kan tänkas kräla upp ur djupet. Dörrarna till båsen öppnas och stängs. Det verkar ha bildats en kort kö och det gnager lite på mitt samvete att ockupera ett bås då någon annan kanske skulle ha ett mer akut behov av det.
Men jag samlar mig. Jag har kommit så här långt och nu finns det ingen återvändo. Jag försöker mitt bästa att ignorera konserten i båset bredvid och fortsätter att studera klottret som fyller hela dörren.
– Here I am taking a shit and there you are reading this, läser jag på dörren.
Anonymitet tar bort rädslan för att göra bort oss och hotet om konsekvenser försvinner. På nätet spårar det lätt ut när mottagaren blir ett offer, men i toalettbåset kan mottagaren vara vem som helst. Det gör kanske inte tonen mildare, men det gör det enklare att läsa utan att förlora hoppet om mänskligheten direkt.
– Suomi ensin! Suomalaiset ensin!
– Ceci n’est pas une vessakirjoituse. (Vad betyder det?)
Jag undviker ögonkontakt med en tjej i huvudduk som speglar sig och skyndar in i båset på damtoaletten. Här finns också hatet och här finns sarkasmen, men det finns några markanta skillnader från herrtoaletten: Här finns inga kukar och här finns till och med seriösa och konstruktiva skriverier emellanåt.
Trollandet är ändå betydligt vanligare än de seriösa diskussionerna.
– Hur får man jobb? Hjälp mig 🙁
– Sälj din röv
– Nätverka, leta, gräv, var aktiv på sociala medier, hoppa på glasskärvor med slutna ögon, lär en elefant att sjunga.
En stor del av skriverierna skulle jag kategorisera som hat och politik. Utropstecken är det enklaste sättet att känna igen dessa texter. Hit hör rasistiska och antirasistiska texter, samt hatiska texter om politiker eller politiska partier, främst Gröna, Samlingspartiet och Sannfinländarna.
Toalettklotter är som näthat utan spridning
Enligt internetforskare och författare Annakarin Nyberg finns det likheter mellan toaklotter och nätskriverier. Det handlar främst om anonymitet som kan locka fram en ökad ärlighet.
– Vi vågar till exempel sätta ord på svåra tankar och känslor vi bär på. Men anonymitet kan också bidra till att vi onyanserat häver ur oss vad som helst och bryr oss mindre om konsekvenserna.
Enligt Nyberg kritiseras kommunikation över nätet ofta för att man kan gömma sig bakom en skärm och på så vis undvika direkt konfrontation. På toan gömmer man sig istället i ett bås.
– En annan likhet handlar om den målgrupp man når ut till. Toaklotter riktar sig förvisso till toalettbesökare men vi vet inte vilka de är. På samma vis kan vi inte känna till vem som läser det jag skriver på nätet. Däremot är spridningseffekten potentiellt enormt mycket större på nätet.
Sättet att läsa klotter och nätskriverier är också olika.
– Den främsta skillnaden mellan toaklotter och nätskriverier handlar om att vi sannolikt stannar upp längre vid toaklottret och därmed har möjlighet att reflektera över det vi läser. Nätskriverierna scrollar vi oss i jämförelse med toaklottret raskt förbi.
Skapa samhörighet eller ta avstånd
Bland texterna finns förstås också skämt om skit eller sex. Men de fyndigaste är oftast de som förvränger det ursprungliga budskapet genom att skriva om eller bidra med svar.
– Valta mulle
– Valta Kim Jong Unille
– Valta Mahjongille
– Malja Valaille
– Kalja Valtaajille
Anne Norema analyserar klottret på damtoaletter i sin gradu från 2014 “Miksi tytöt pissaa niiiiin hitaasti” – Eräiden vessakirjoitusten kielellistä analyysia. Enligt Norema söker en del av klottrarna efter samhörighet genom teman som är enklare att ta upp anonymt, samtidigt som andra uttryckligen vill ta avstånd från gemenskapen genom provocerande innehåll. Det är frågan om samma sorts trollande som anonyma nätdiskussioner blivit ökända för.
Men vad är det egentligen som får oss att klottra på toaletterna? Noremas förklaring är lika enkel som genial:
– Det verkar som att klottrandet motiveras av samma enkla behov som får oss att uppsöka toaletten: Någonting måste ut.
