Totalt kaos men HU är ändå bäst

Det här är en av tre intervjuer om Stora hjulet-reformen vid Helsingfors universitet. Läs också intervjuerna med vicerektor Sari Lindblom och med ordförande för studentkårens utbildningspolitiska utskott Mathilda Timmer.

Hur har Stora hjulet påverkat kognitionsvetenskapen på universitetet?

Reformen innebar breda utbildningsprogram, vilket betydde att små ämnen som kognitionsvetenskap (15 startplatser, red.anm.) inte längre kan vara skilda ansökningsmål, utan vi var tvungna att hitta en plats i något större program. Förra hösten blev vi utan plats då beteendevetenskapliga fakulteten upphörde att existera.

Ännu i fjol visste vi alltså inte ens till vilken fakultet vi var på väg. På hösten fick vi beslutet om att vi ska flyttas till humanistiska fakulteten, där vi tillfälligt placerades i institutionen för moderna språk. I och med att den nya avdelningen för digital humaniora inleder sin verksamhet 2018 kommer vi att flyttas dit, men i vilken form antagningen av nya studenter kommer att ske vet vi inte ännu.

När kommer kognitionsvetenskapen att kunna börja anta nya studenter igen?

Först måste det beslutas vilket utbildningsprogram vi ska höra till, sedan vilket ansökningsmål vi ska höra till. För att informationen ska nå ut till eventuella sökande i tid måste besluten göras minst ett år tidigare, och nu är det redan september, vilket innebär att vi inte hinner till nästa sommar. 2019 kan vi återuppta studentantagningen, tidigast.

Vi har tillräckligt många och tillräckligt bra gamla studenter för att åtminstone tills vidare fortsätta med undervisning. De är hursomhelst i den gamla strukturen, och ingen ny finns ännu för dem, vilket sannolikt kommer att orsaka en del svårigheter och osäkerhet.

Vilka är linjens utmaningar i ett bredare utbildningsprogram?

Ett eventuellt problem nu har att göra med hur studenterna ska fördelas enligt vetenskapsområde efter att de blivit antagna till ett brett utbildningsprogram, vilket ingen har löst ännu, såvitt jag vet. Detta är inte bara ett problem för oss, utan för alla små ämnen som inte längre kan vara enskilda ansökningsmål.

Om de vetenskapsområden som utgör ett ansökningsmål är väldigt annorlunda kan det uppstå problem, i och med att de kommer att ha annorlunda krav på antagningen av studenter, men samma inträdesprov. Därför kunde vi inte bara gå med i vilket som helst utbildningsprogram, utan måste hitta något som passar oss, vilket jag hoppas att vi nu kan hitta i den nya avdelningen för digital humaniora.

Varför har det varit så svårt att få fungerande beslut?

Det stora strukturella problemet är att de olika områdena – administrationen, forskningen och undervisningen, studenterna – är organisatoriskt åtskilda från varandra, och deras beslut följer sina egna tidtabeller, trots att de alla påverkar varandra. Det leder till situationer där ingenting är koordinerat, och beslut som görs är beroende av beslut som inte ännu har gjorts, vilket betyder att en stor del av besluten måste göras med ögonbindel på.

Det är ingen dålig idé att göra flera reformer i samma veva, men att de bara sker samtidigt, inte synkroniserat, leder till att studenterna lider, undervisningspersonalen blir överbelastad, och allt kaos faller på administrationen.

Har universitetens inbesparingar påverkat reformens gång på något sätt?

Uppsägningarna har främst drabbat administrationen, som genomgått en total omorganisation, vilket har skjutit den längre bort från studenterna, undervisningspersonalen och forskarna. Förutom de massiva uppsägningarna har de som blivit kvar fått helt nya platser och uppgifter i den nya administrationen, vilket ledde till totalt kaos inom undervisningsadministrationen då de nya utbildningsprogrammen planerades.

Hur ser framtiden ut?

Det är omöjligt att veta, men trots att allting har varit yrt de senaste åren, och den allmänna inställningen negativ, tycker jag att universitetet är ett av de bästa ställena att jobba på. Att få forska, undervisa och ha akademisk frihet gör att jag inte skulle vilja jobba någon annanstans.