Då en av världens mäktigaste statschefer, i ett av sina senaste tal, påpekar att öar är omringade av vatten (”Stora vatten… havsvatten”), undrar man hur en så okunnig människa kan säga så dumma saker utan att verka ha någon aning om hur dumt det är. Fenomenet statschefen lider av döptes av psykologerna David Dunning och Justin Kruger mycket logiskt till Dunning-Kruger-effekten och forskningen belönades med det så kallade Ig-Nobel priset – ett årligt skämtpris som ges ut åt vetenskaplig forskning gjord i dumma forskningsområden, vilket i detta fall var bokstavligt menat.
Forskarnas hypotes, inspirerad av vad människor genom världshistorien anat, var att okunniga människor i allmänhet överestimerar sin egna kunskapsnivå, medan människor som verkligen vet något underestimerar hur mycket de egentligen vet. Eller mer vardagligt: dumma människor vet inte hur dumma de är och kloka människor vet inte hur kloka de är. Orsaken till detta är dock mer komplicerat än man skulle tro (eller tro sig veta).
Utan djupare kunskapsfilosofi kan man mycket enkelt säga att vetandet växer exponentiellt. Då man lär sig något nytt, inser man att man bara vet en bråkdel av det man nyss lärt sig. Lär man sig till exempel namnet på ett land man aldrig hört om, inser man att landet antagligen har en huvudstad, en BNP, en viss population, en nationalsång, en areal, en valuta, en flagga och en överskattad maträtt man inte vet vad är. Har man däremot aldrig hört att landet finns, undrar man inget av detta. Man fortsätter leva i en gemytlig liten bubbla där landet inte existerar. Ju mer man därmed lär sig, desto mindre vet man att man vet.
Vare sig man studerar marknadsekonomi, sociologi eller vård har man antagligen själv varit ett offer av effekten. Troligen har man dessutom befunnit sig i båda ändarna av fenomenet. Vem har inte någon gång känt sig väldigt säkert på sin expertis, men skämt ut sig då man sagt det högt och blivit rättad? Vem har inte låtit bli att rätta någon man tror haft fel, för att man inte varit säker på saken själv, och därför berövat sig själv på en ”I-told-you-so” situation?
I en klumpig metafor kan man säga att det är som att stiga in i ett mörkt rum, endast belyst med en liten lampa. I skuggan som lampan skapar ser man föremål man ännu inte kan identifiera. Har man möjligheten att höja ljusstyrkan på lampan ser man plötsligt vad föremålen är, men då ljusområdets diameter vuxit har även antalet nya föremål i den nya skuggan framträtt. Följaktligen, skickar man den ovannämnda statschefen in i rummet snubblar han på en stol, en kratta, en virveltrumma och hund förrän han stigit över tröskeln till rummet och vägrar sedan erkänna att rummet inte är tomt. Vill man undvika detta (vare sig man studerar marknadsekonomi, sociologi eller vård) bör man veta att man alltså både vet mindre och mer än man tror.
Vad betyder då detta? Enligt Dunning-Kruger-effekten vet vi olyckligtvis sällan hur mycket vi vet, men vi kan i varje fall undvika lyssna på människor som tror sig göra det. Tecknet på dumhet är ofta att arrogant spotta ut information man vägrar låta ifrågasättas. Ett ”jag vet inte” kan därför vara ett klokare svar än ”det är väl…”
Låtom oss därför alltid komma ihåg att det finns länder med huvudstäder man aldrig hört om och låt oss aldrig anta att mörka rum är tomma. Gör man inte detta kan man befinna sig framför ett podium, i en alldeles för lång slips, och påstå att alla mexikaner är onda, utan att man vet hur man hamnat där.
*Skribenten vet mindre om Dunning-Kruger-effekten än han tror.
Vänligen, Tom Saxman