Du sitter där, i väntan på att få gå in och tala med människan som bestämmer över ditt liv. Du ser andra människor dyka upp och gå in i rummet före dig. Du väntar och väntar, och till slut kommer någon ut och säger att de inte hade märkt att du var där och väntade, och nu är tiden slut.
“Varför gjorde du inte någonting?” frågar de.
“Jag ville tro på att det rätta ska hända”, vill man svara, men man gör inte det. För man är van vid att det inte händer. För man har vant sig med att bli bortglömd.
I år tröttnade vi på att bli glömda. Trots utlåtanden från biträdande justitiekanslern och grundlagsutskottet, ett enigt “Nej” från de finska och norska Sametingen, och ett närapå oerhört motstånd från lokalbefolkningen i både Utsjoki och Tana kommun, kunde inget stoppa det så kallade Tana-avtalet. Genom att bryta mot den finska grundlagen begränsade riksdagen lokalt fiske i Tana-älv med hela 80% och kriminaliserade de traditionella fiskemetoderna från de 70% av sameungdomar, som studerar och jobbar utanför kommunerna vid Tana-älv. Samtidigt ger avtalet nya rättigheter åt turister.
Således grundades Ellos Deatnu [sve: Länge leve Tana], en aktiviströrelse, som grundade ett moratorium på ön Čearretsuolu i Utsjoki. Vi deklarerade, att Tana-avtalet inte gäller runt vår ö, och att eventuella fiskare måste be lokala släkter om lov för att få fiska där. Vår rörelse består bl.a. av politiker, konstnärer, jurister, föreningsaktiva och andra ortsbor. Vi tillbringade sommaren med att ge intervjuer, skriva utlåtanden, skicka brev till ministrar och ordna en stödkonsert för att visa att vi vägrar bli nertystade. I slutet av sommaren var vi redan så pass utspridda, att ett till moratorium blev grundat, och flera samer hade själv anmält sig till myndigheterna för olaglig fiske, för att starta en rättegångsprocess emot staten.
Där på ön satt jag i flera veckor och jobbade dygnet runt för Ellos Deatnu, för de lokala i Tanadalen, för det samiska folket, och för mig själv. Det är olagligt även för mig att fiska i älven, trots att min familj och släkt bodde i området redan innan orden “Finland” och “Norge” fanns. Men i grund och botten handlar allt detta inte alls om fisket. Det handlar om rättigheter. Samer är varken finländare eller norrmän. Vi är vårt egna folk, med våra egna språk och egen kultur. Språken och kulturen är fastknutna med att tillämpa och förvalta de land och vatten som vi traditionellt bosatt oss vid. Blir vi förhindrade från att komma åt land och vatten, så dör vår kultur ut. Vi måste komma åt Tana-älven, annars slutar vi existera i ett område till.
Det viktigaste jag insåg under sommaren var att det inte är någon vits att sitta i väntrummet. Vi kommer aldrig att bli insläppta. I stället kan vi göra ett eget beslut att gå ut och göra vår värld till vår egen, såsom den borde få vara. Det finns inget mer befriande än att se mitt folk börja inse detta.
//Petra Laiti.
ansvarig för högskolepolitik i SHS,
ordförande i Suomen Saamelaisnuoret
