Publiken slungas direkt vid entrén in i ett bullrigt Moskva. Det är tidigt 1900-tal och här ska byggas och göras rum för framtidens storstad.
Men någonting är galet på tok i Moskva. Vi följer historien om poeten Ivan som drivs till vansinne. Självaste Satan, maskerad som professor Woland, är på besök med sina fallna änglar och publiken och djävlarna upptäcker ett samhälle utan tro. Den mysteriske Woland väcker fasa och skrämmer fram det värsta hos moskvaborna.
Efter en kaotisk, bullrig, dammig och kall första akt börjar publiken förstå vad som är på gång. Helvetet finns också på jorden. Det är bland annat människans feghet som ställer till det. Samhällsatiren om det kommunistiska samhället är återkommande. En politisk historiker och en religionsvetare kan gotta sig åt de dramatiska konflikterna.
Om du inte fattat galoppen kan den första akten kännas lång, men inte direkt tråkig, kanske mer osammanhängande. Misströsta ej, det här är också en pjäs om kärlek mellan Mästaren och Margarita och om den fria viljan. Men vad är det som dröjer?
Allt knyts ihop först i akt två. Det är egentligen först då vi får träffa Mästaren och får veta vem Margarita är. Smyg inte hem i pausen, det lönar sig att vänta till slutet. Jag kan inte alls hålla med andra kritiker om att Mästarens och Margaritas kärlekssaga, det vill säga akt två, är den svagare av akterna.
Författaren Mästaren och poeten Ivan träffas. Den röda tråden nystas upp. Mästaren har nämligen skrivit en kritiserad roman om den tvivlande Pontius Pilatus och hans tid med Jesus och Ivan har skrivit en dikt om samma ämne. Att skriva om Pontius Pilautus har haft övernaturliga konsekvenser för både Mästaren och poeten Ivan. Fan har givetvis haft ett finger med i spelet.
Moskva är en mörk värld, men den sparsamma ljussättningen kastar publikens blickar runt på den stora scenen. Fokus flyttas tydligt och förstärker det intima skådespelet. Vackra bilder förs fram som tavlor och skuggspelen har en betydande roll i handlingen. Ljudvärlden och den levande musiken är enkel, kraftigt rockig men ibland för hög. Satan har nämligen bytt ut sitt handklaver mot trummor.
Berättelsen är så pass spännande att det inte är något under att den blivit en bestseller i en postsovjetisk era. Men jag tvivlar på att de yngre i publiken förstår sig på problematiken och samhällssatiren. Därför faller det lite platt då man försöker göra satir om sovjettiden och dra paralleller till dagens samhälle.
Det behövs dock ingen djup kunskap om de historiska referenserna för humorn går ändå hem.
Teater Viirus har tagit över Victoriasalen på Busholmen och det blåser friska fläktar. Mästaren och Margarita är Viirus första premiär och den gick av stapeln den 29 september. Det är också jubileumpremiär för Viirus fyller 30.
Skådespelarinsatserna är nästan klanderfria, berättarstilen är medryckande pedagogisk och scenografin är uppfinningsrik. Konflikten mellan betong och rockopera med skrikande överlappande dialog skapar dock huvudvärk. Där har man försökt för mycket och det blir skrålande.
Se Mästaren och Margarita för att uppleva teater som är utmanande. Och ta med dig en tröja för det är kyligt att sitta i helvetet i Moskva.
Av Michail Bulgakov
Regi & dramatisering Egill Pálsson
Scenografi & kostymer Milja Salovaara
Kompositör & musiker Ville Kabrell
Ljusdesign Lauri Lundahl
Skådespelare
Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell,
Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus
Översättning Lars Erik Blomqvist
