Insikten om att salmiaken tagit slut bara fem timmar efter att jag landat gör mej oerhört irriterad då jag sitter i mitt nya hem, ett litet krypin söder om Amsterdams stadskärna. Rummet luktar sterilt och ogästvänligt, och på golvet ligger två svartvita salmiakaskar som jag precis tömt i rekordfart. Mina kinder är randiga av utsmetad mascara och jag känner mej ensammast i världen. Jag har precis lämnat mitt hem, min sambo, mina vänner och mitt liv för att tillbringa 5 månader som utbytesstudent. Det första jag gör är att ladda ner en nedräkningsapp på telefonen. Bara 141 dagar tills detta är över.
”För första gången i livet känner jag mej lika intressant som en stel, östnyländsk pinne”
Jag hade någon gång en vag aning om varför jag ville åka på utbyte men den tanken känns avlägsen när jag plötsligt befinner mej i en ny situation nästa dag. Jag strosar mot Rembrandtplein i sällskap av min grupp bestående av andra utisar, som liksom jag deltar i vår introduktionsvecka. För första gången i livet känner jag mej lika intressant som en stel, östnyländsk pinne. Det enda jag kommer mej för att prata om är utbildning, politik och Finlands alkohollagstiftning. Tydligen plumsade hela min dos av humor ner i Nordsjön. I Finland har jag alltid känt mej utåtriktad och humoristisk, men i sällskap av ett glatt gäng sydeuropéer bleknar min finska ansiktsfärg ytterligare. Dessutom är lukten av marijuana påtaglig i mina näsborrar. Jag känner mej potentiellt kriminell tills jag kommer ihåg att jag inte längre lyder under finsk lagstiftning.
Vad är det då som får en att lämna allt och sticka iväg till en ny och okänd plats? Samtidigt som man tvingas rannsaka sej själv och ta ett rejält kliv ut från den egna komfortzonen, lär man sej oerhört mycket. “Sofia du är den i vår grupp som kommer att överraska oss alla om en tid!” sade min spanska vän häromdagen, vilket fick mej att haja till. Är jag rädd för att visa upp alla mina sidor med nya människor? När man levt sitt liv och umgåtts med sina vänner under en längre tid kan man som jag känna sej minst sagt förvånad när man ska bunta ihop sej med en hel hög nya människor. Vem är jag egentligen och hurdan framstår jag som?
”Som den finländare jag är (japp, jag har insett det nu), värdesätter jag långvariga och djupa människoförhållanden”
Som tur är, behöver jag inte känna mej som en förtegen finsk pinne särskilt länge. (Så vitt jag vet har jag inga yttre drag som påminner om en pinne). Efter att jag kommit över den värsta chocken med att träffa ungefär trettio nya människor per dag, började jag lära mej. Och jag har helt enkelt fått acceptera att jag behöver lite mer tid för att känna mej bekväm med nya människor. Och det är väl ingen dålig egenskap egentligen? Som den finländare jag är (japp, jag har insett det nu), värdesätter jag långvariga och djupa människoförhållanden, och att bli bästa vänner på en dag fungerar inte för mej. Däremot hoppas jag innerligt att de vänner jag hittat här, ska förbli mina vänner. Och hur coolt är det inte att ha vänner i varje världsdel?
Ett utbyte brukar medföra både minnen och vänner för livet. Men att lämna sitt hem och sticka iväg till en främmande plats har en tendens att ruska om livet lite grann. Man sticker hål på den bubbla man levt i och får nya perspektiv och insikter. Till exempel brukar mina vänner göra sej lustiga över att jag som finländare får betalt för att studera. Medan min amerikanska vän får inleda sin karriär med att betala tillbaka ett lån med rysligt många nollor, kan jag räkna med att börja jobba skuldfri. Det som känns självklart för mej, är en utopi för många av mina vänner.
Amsterdam känns som en oerhört dynamisk och personlig stad, och det finns alltid något att göra. Även om jag ibland känner mej ynklig och det känns otänkbart att sitta hemma en kväll utan sällskap, kan jag också drabbas av hybris när jag klarar av att cykla hela vägen hem utan Googles hjälp. Till och med så pass kaxig att jag ilsket kan plinga på cykelns ringklocka för att schasa iväg turister som förirrat sej in på cykelbanan. Och efter att jag klarat av att fylla i ett formulär på nederländska och sedan får hem ett museikort där jag heter S.O.F.I.A. (i Nederländerna brukar man ibland köra med enbart initialer), då inser jag att jag klarar vad som helst. Och om nåt skiter sej är det inte hela världen. Huvudsaken är att jag lämnade det trygga för ett hopp ut i det okända.
Sofia Strömgård
Sofia studerar journalistik och nordiska språk vid Helsingfors universitet. Hon har också jobbat på Svenska Yle och tidningen Östnyland. För övrigt är kaffe, litteratur och Italien stora intressen.