Att bygga murar

Det kändes som att terminsavgifterna infördes med motiveringen att “främlingar inte ska få komma hit och snylta på vårt välfärdssamhälle”, alltså en otroligt förenklad bild av verkligheten som grundar sig på främlingsfientlighet. Motståndarna talar i sin tur om hur avgifterna strider mot idealet om utbildning för alla.

Ingen verkar riktigt ha greppat vad avgifterna innebär.

1. ”Utlänningar kommer hit och snyltar.”

Möjligtvis kan världens största ekonomi klara sig genom att isolera sig – Inte Finland. Ju fler internationella studerande som kommer hit desto bättre! Hur vi över huvud taget klarat oss med så få ”exportagenter” alla de här åren är svårt att förstå. Det är inte bara ekonomin som gynnas av utrikeskontakter – när man ser på den nationalistiska vågen som sprider sig i Finland så verkar det behövas mera, inte mindre, internationell kontakt.

Dessutom är antalet internationella studenter redan begränsat, det finns inte oändligt med internationella utbildningar. Om någon utomnording får för sig att plugga finska, och lyckas lära sig språket så väl att den klarar av universitetsstudier, så förtjänar den inte bara en gratis utbildning, utan också en medalj.

Har staten velat minska på antalet utlänningar så har nedskärningarna i utbildningen ändå varit väldigt effektivt. På många ställen har det varit lättast att spara in på just precis de internationella utbildningarna. Till exempel vid Åbo Akademi har antalet engelskspråkiga magisterprogram minskat från 10 till 6 stycken. Att slå ihop program motiveras ofta med större valfrihet och bredare examina enligt amerikansk modell, men det är svårt att förneka att det också handlar om pengar.

2. ”Utbildning ska vara gratis för alla”

Det är lite som med lunchen som Milton Friedman talade om. Den är helt enkelt inte gratis hur man än vänder på steken.

Vårt utbildningssystem bygger ju egentligen på att de som har mera pengar betalar för att de som har mindre pengar ska få en utbildning. Terminsavgifterna fungerar enligt samma princip. De används i hög utsträckning till att finansiera stipendier för dem som inte har råd med terminsavgifterna och kan till och med täcka levnadskostnader. Med ett fungerande stipendiesystem så kan man i bästa fall göra utbildningen tillgänglig för nya grupper.

Utbildning är en mänsklig rättighet och Finland borde gå i spetsen för att det förverkligas också globalt. Om inte stipendiesystemet utnyttjas på rätt sätt så kommer Finland att ta ett stort steg bakåt i den debatten.

Det här kan vi lära oss av Sverige

Terminsavgifterna i Finland ser inte ut att ha minskat antalet sökande så drastiskt som många befarade. Men en viktig fråga är fortfarande obesvarad: Kommer de som blir antagna verkligen att dyka upp? I Sverige konstaterade Universitetskanslersämbetet att bara 30 procent av avgiftsskyldiga studenter över huvud taget påbörjar sina studier.  I Finland har vi minst lika snårig byråkrati som i Sverige så vi kan nog förvänta oss ett stort bortfall.

Avgifterna ska ändå inte få påverka forskningen, som de gjort i Sverige då allt färre icke-europeer blivit doktorander, och pengarna måste användas för de internationella utbildningarna och för stipendier.

En positiv sak kan lyftas fram med terminsavgifterna i Sverige: Det har fått skolorna att ta internationalisering mera på allvar, de måste kunna visa att utbildningen är värd sitt pris. En oro i Sverige är ändå att skolorna prioriterar dem som betalar och riktar sina kurser allt mer till internationella studerande. Det skulle ju vara lite ironiskt om terminsavgifterna leder till att utbildningen för finländare försämras.

Erik Sandström

Erik Sandström är journalist och Studentbladets f.d. chefredaktör.