Men vad är då detta detta mytomspunna “spex”? Varför är det en så stor sak på vår lilla medicinarklubb? Varför blir folk så till sig när man kallar spexet för teater/musikal och inte vid dess riktiga namn? Frågorna är många och förvirrningen ännu större. Nåväl, låt mig försöka förklara fenomenet spex.
Vi börjar med att granska själva ordet ”spex”. Ordet ”spex” är en förkortning av ordet spektakel, vilket kommer från latinets spectaculum – skådespel. Det svenska ordet är enligt SAOL “Händelse som väcker uppseende eller förargelse, alternativt teaterföreställning”. Ordet är alltså väldigt beskrivande i sig. I teatersammanhang är ett spektakel en form av ”fars”, en form av komedi. Berättelsen i spex följer det klassiska formatet med början, intrig, vändpunkt, problemlösning och slut. Detta är den största skillnaden mellan ett spex och t.ex. en revy, som inte behöver ha en sammanhängande berättelse. Humorn är dock väldigt lika, karaktärerna är överdrivna och berättelsen kan anses “löjlig”. Spex kan också handla om precis vad som helst, men grunden brukar vara känd. Det kan alltså handla om en farsversion av en känd pjäs, känd bok eller en känd historisk händelse. Ofta en sammanslagning av alla tre.
Nu vet vi alltså hurudan teaterform spex liknar. Hur skiljer sig då spex från annan typ av komediteater? Först och främst syftar spex på en pjäs uppförd av studenter, speciellt av studeranden från andra inriktningar än scenkonst eller dramaturgi. Spex är alltså amatörbaserat, där humorn ofta bygger på den studieinriktning som spexsällskapet studerar. Ofta har spextraditioner just vuxit fram som små skådespel av studenter som satts fram för sina egna lärare eller medstudenter, men sedan vuxit till sig och börjat visas för allmänheten.
Den största skillnaden till annan form av scenkonst hittas i själva spexföreställningen. Ett kännetecken för spex är improvisationen och publikens medverkan. En stor del av spex är att på något sätt få reaktioner från publiken. Om publiken tycker att något är speciellt roligt på scen, kan man be om att få se samma sak en gång till med ordet ”omstart”, i Sverige ”omtag”. Publiken kan också ta sig an regissörsrollen och krydda sin omstart genom att ropa ut ”Omstart – på tyska/baklänges/på finska…”. Detta uppmanar skådespelaren, som i spexsammanhang ofta kallas “scengångare” (se Spexterminologi kap 3.) att göra samma samma sak pånytt enligt publikens önskemål. Klassiska humorinslag i replikerna brukar vara användning av ordlekar, ordvitsar, att få in andra ämnesföreningar i dialogen (”Hur kommer man in på Hanken? Man öppnar dörren!”), syftningar till gamla spex av samma ämnesförening för att nämna några exempel.
En av de viktigaste komponenterna i ett spex är musiken. Musiken består av kända sånger/visor som man skrivit ny text till. I klassisk bemärkelse uppförs sångerna av skådespelaren själv, men även variationer hittas. Själva musiken uppförs av orkester, stor eller liten, som består till största del av studeranden. Musikgenren kan i princip vara vad som helst, endast fantasin sätter gränser. I thoracala spex brukar det finnas runt 13-16 sånger i ett spex, utan att räkna omstarterna. Av dessa sånger brukar 1-3 vara a cappella och framförs av scengångarna. Musiken i spex brukar leva kvar genom årtionden och framförs vidare i sk. “gyckel”, där man under sitser framför sångerna pånytt (se också “tvyckel”, “smoyckel”, “gryckel”).
Nu får vi ju förstås inte låta oss luras att tro att spex inte görs seriöst. Spex är – precis som all komedi – väldigt allvarligt. Att spex är en form av amatörteater, skall inte få oss att tro att produktionen är amatörmässig – tvärtom, så vill alla att slutresultatet ska bli det ”kanske bästa någonsin”. Och ifall något inte är roligt, kan man alltid slänga in lite roliga hattar. Alla gillar roliga hattar.
Att beskriva allt som har med spex att göra kräver mera än denna artikel. Spexteori är något man kan föreläsa om ända tills man blir utburen. Det enda den blivande spexentusiasten behöver veta är – just du är varmt välkommen på premiär 11.3.2017. Omstart!
