Hoppa till innehåll

Kärringen mot dammen

Den första gången jag kände mig stolt över att vara finlandssvensk var då jag gick i lågstadiet. Vi hade snöbollskrig på skolans bakgård, och fick snabbt sällskap av ett gäng barn från den finska skolan bredvid. Vi måste ha varit kring tioårsåldern. Om någon någonsin har en vettig orsak till att använda glåpord så är det definitivt inte en tioåring, ännu mindre än vad hen förstår innebörden av dessa ord.

”Vitun hurrit!”, där kom det. Pang. Det snöbollskrig som till en början inte var någonting annat än lek blev snabbt ett riktigt krig i våra huvuden. Nu var det inte mera frågan om att ha roligt, nu var det frågan om att försvara vår grupp.

Vår finlandssvenskhet, som utav någon oförklarlig orsak hotades utav de andra. Vi förstod inte varför, men när man skyddar sin flock så har man inte tid för frågor, då gör man bara.

Den dagen vann vi. Det var nog ingen utav oss som ens tänkte på kriget i efterhand, även mindre än vad vi tänkte eller förstod symboliken bakom det hela. Men vi kände den, och den känslan stannade kvar.

Efter bara några år så var ”finlandssvensk” ofta det första ordet som dök upp i mitt huvud då någon undrade vem eller hurudan jag är, eller då jag exempelvis fyllde i en liten presentationstext på en internetprofil. Det var någonting jag på flera år inte funderade på desto mer, om alls. Finlandssvenskheten som en del av min personlighet var någonting jag, som många andra, tog för givet.

Snart så började den trygga gruppandan visa sina klor. Det var småsaker, men tillräckligt för att få mig att ifrågasätta det hela. En vän som vägrade komma med på fest eftersom det fanns fler finnar än finlandssvenskar på plats, en annan vän som hånfullt drev med tågets konduktör för att denne försökte sitt bästa att tjäna en på svenska trots att vi allihopa kunde finska. Finlandssvenskheten började allt mer verka som ett ”Du slipper ut ur fängelset” -kort för bråkstakar än som någonting att vara stolt över.

Det var stora tankar i en tonårings huvud. Let’s face it, det är varken coolt eller acceptabelt att vara kärringen mot strömmen då man är en av de många ungdomar som bor på en tvåspråkig ort, spelar handboll för KyIF och faktiskt har det ganska bra att vara.

Trots att jag redan då förstod att man inte kan dra alla över en kam, så var det en vändpunkt för mig. Jag förstod att min finlandssvenskhet inte gjorde mig bättre som person precis som någon annan kanske tänker att deras hudfärg eller religion gör. Jag förstod att min finlandssvenskhet var en del av mig som jag visst kunde uppskatta, men inte den egenskapen som jag ensam ville låta ta styr över hur jag uppfattade mig själv eller lät andra uppfatta mig. Jag förstod att vi inte var “bättre folk”.

Efter all denna självrannsakan så var min slutsats rentav komiskt. Jag kunde nämligen summera upp det hela i tre ord – vem bryr sig? Detta var varken ankdammens apartheid eller världens undergång på något vis, bara något så enkelt som ett medvetet val att vara öppen och, framförallt, mig själv. 

2 kommentarer till “Kärringen mot dammen”

  1. Bra tankar där! Jag har också ifrågasatt det här med att känna att jag har en finlandssvensk identitet. Ändå känner jag ett slags samhörighet med andra finlandssvenskar.
    I synnerhet känner jag samhörighet med andra som pratar svenska, speciellt om man är bland människor som pratar något annat språk (t.ex. finska). Men är det ”finlandssvenskheten” som är det gemensamma, eller är det språket? Svenskfinland är ju inget konkret och finlandssvenskarna finns som så många olika slags människor, att det kanske förutom språket inte finns något annat än minoritetsställningen som är gemensamt för oss?
    Att känna sig bättre för att man ”är finlandssvensk” är bara dumt, tycker jag. Däremot tycker jag att man ska vara stolt över sitt språk och i synnerhet i offentliga sammanhang våga vara svenskspråkig och prata svenska. Inte för att förnedra någon, men för att du har rätt att vara dig själv. Att på en helt finsk ort kräva svensk service är däremot lite klantigt, men vad vet jag? Kanske någon där, som ändå läst svenska i skolan, är glad för att få använda svenska i riktiga livet?
    Men för att ännu komma till det jag skrev i början, så har jag insett att jag då jag rör mig i finskspråkiga kretsar träffar någon som pratar svenska känner lite mer samhörighet med hen än med de andra. Det blir på något sätt lättare att uttrycka sig, även om jag lärt mig finska hemma.

    1. Hej, tack för din kommentar Oskar! Trots att jag skrivit med betoning på just ”bråkstakarna” så har du helt rätt i att det finns så många olika slags människor som är finlandssvenska, att man omöjligen kan dra alla över samma kam. Jag tycker absolut att man ska vara glad över sina språkkunskaper och utan rädsla använda det språk man känner sig allra bekvämast med.

      Men ibland blir det tyvärr så att samhörigheten kan verka lite isolerande gentemot andra, vare sig det vore meningen eller ej. Exempelvis en grupp av människor där ett par stycken börjar tala ett språk sinsemellan, vilket på grund av språkmuren kan få andra att känna sig exkluderade. Detta fungerar förstås likadant åt båda hållen – var sig det vore finska eller svenska det är frågan om.

      Jag tycker att det är bra att känna såväl samhörighet som stolthet, men ibland känns det som om folk inte riktigt tänker efter och kanske till och med går för långt med det hela.

      – Sandra

Vad tycker du?