Så här i början av Finlands jubileumsår är Studentbladet från 1917 spännande läsning. I det tolfte numret 1917 skriver Bruno Lesch om hur den ryska revolutionen förskjutit frågan om självständighet i en gynnsam riktning. Rent lagligt ansågs Finland tillhöra en del av Tsarväldet och nu hade ju Ryssland gjort sig av med tsaren.
Att Ryssland nu blivit en ”demokrati” såg Lesch inte som en garanti för att de skulle respektera finska intressen och han lyfter fram Frankrike och “den stora unionen på andra sidan havet” som exempel.
”Och ingen finnes väl, som tvivlar på, att den tredje franska republiken, likasom för övrigt sedan slutet av 90-talet den stora unionen på andra sidan havet, fört en alltigenom imperialistisk politik.”
Med dagens mått skulle vi kanske inte kalla Sovjetunionen för en demokrati, men samma tankegångar är minst sagt aktuella ännu i dag, demokrati och imperialism kan fortfarande gå hand i hand.
Det märks tydligt på texten att Finland är närmare självständighet än någonsin tidigare och Lesch avslutar med en bekant referens.
”Men vi försäkra att vi dock inte ämna uppgiva kampen, innan vi lyckats frigöra ur sitt tvång den blomning, som än är sluten i sin knopp.”
Man kan ju fråga sig vad som skulle hända om någon politiker i vårt östra grannland skulle få för sig att återinföra tsarväldet och kalla sig för kejsare. Då skulle Finland väl tekniskt sätt höra under tsaren igen. Glad självständighet, så länge den varar!
Glad för det som ett självständigt Finland har erbjudit mig! Vi har en fungerande demokrati, utbildning och samhälle. Men nationalstaten kan inte ses som ett självändamål, utan ett sätt att organisera sig så väl som möjligt. Lika gärna skulle man kunna se ett självständigt Svenskfinland, en nordisk union eller EU som enheten med den högst beslutande makten. Så länge folket får maximal nytta!