Över en femtedel anser sig vara kroniska prokrastinerare i internationella undersökningar, och förhalning är speciellt vanligt hos studerande och akademiker. Hur kommer det sig? Du har ansökt omstudieplats, blivit antagen och i bästa fall börjat studera något du vet att passar dig perfekt och som du valt helt själv. Du är ivrig, vill lära dig nytt och tycker att föreläsningarna är givande och intressanta.
Men när du ska sätta dig och läsa på tentboken förvandlas den till en motbjudande tegelsten. Hur kan ett ämne du brinner för plötsligt bli något du skyr som elden? Hur kan de intressanta studierna som borde motivera en förvandlas till något så komplicerat? Varför är det svårt att ta itu med saker? Det går inte att bara ta sig i nackskinnet. Just do it fungerar liksom inte.
Man kollar Facebook för sjuttonde gången, Instagram, Jodel, bestämmer sig för att ladda ner Snapchat och stalka gamla klasskompisar på LinkedIn, läser e-posten, Iltalehti och Blondinbellas blogg så att man till slut hamnar på 9GAG eller en Wikipedia-artikel om sniglar. I stället tvättar man kläder, diskar, och dammsuger, börjar gå igenom gamla pappershögar och river ut hela garderoben.
Det går ju inte att sätta sig ner och skriva på en essä ifall man inte städar skrivbordet först, kokar kaffe eller te, och hittar en lämplig playlist på Spotify. Och gör en update på sociala medier: ”titta jag studerar”. Ifall den där svåra uppgiften finns där och spökar blir allt annat plötsligt så intressant, och hemmet har aldrig varit så städat som under studentskrivningarna eller graduseminariet.
När börjar saker som Netflix och olika spel vi betalar för och använder för att koppla av bli sätt att undgå det vi egentligen borde göra? Ifall det samtidigt finns något vi borde göra, som att läsa på tent, skriva essä, svara på jobbiga mejl, fylla i skattedeklarationen eller betala räkningar, så går det inte att njuta av avkopplande aktiviteter. De blir nöjen man egentligen inte njuter av, eftersom de ogjorda uppgifterna hela tiden gör sig påminda. Det problematiska är att det hela tiden finns saker man borde göra eller kunde ta itu med. Det går inte att leva i stunden om man samtidigt har en känsla att man flyr från något. Och även om man till slut får saker gjorda, är det ändå svårt att vara nöjd eftersom man kunde ha gjort det bättre och effektivare.
De bakomliggande orsakerna till dessa kontraproduktiva beteendemönster är mångfacetterade. I grund och botten handlar det ändå sällan om stigmatiserande lathet eller lättja, utan ett mer eller mindre omedvetet sätt att psykologiskt skydda oss själva mot negativa känslor.
Att börja med en omfattande jobbig uppgift väcker ångest, och så fort vi lurar oss själva genom att ta itu med en mindre viktig uppgift vi vet vi klarar av så minskar ångesten. Det känns genast bättre då vi ”bestämt oss” för att göra saken imorgon (eller någon annan dag) istället, men samtidigt är vi väldigt dåliga på att förutsäga hur vi verkligen kommer att känna oss i framtiden. Därför är det lätt att intala sig själv att det kommer att vara lättare att ta itu med uppgiften längre fram och att vi kommer att vara mycket mer motiverade lite senare, då vi t.ex. är utvilade och presterar bättre.
Men så är givetvis sällan fallet. Förutom att en snabb belöning lockar oss att prokrastinera, kan även krav man har på sig själv mota oss i grind. För perfektionister som inte vill lämna in ett halvhjärtat arbete utan vill prestera sitt bästa är tröskeln att börja hög, eftersom de egna kraven är alltför utopistiska. När deadline sedan närmar sig övergår drömmen om ett utmärkt jobb till en mardröm där ingenting är färdigt.
Prestationsångesten kan även leda till svartvitt tänkande – allt eller inget – jag kan och vet inte allt för att klara denna uppgift, så då gör jag ingenting. Vi begår även ofta planeringsfel och underskattar tiden det kommer att ta att få saken gjord. Speciellt hårt går detta åt studerande som tänker att de kan avklara jobbet i en stor kraftansträngning just före deadline; de märker återigen att tiden tar slut. I dessa situationer lönar det sig att fundera på hur lång tid liknande arbeten i verkligheten tagit tidigare eller försöka uppskatta hur länge det skulle ta för andra.
Enligt studier förutsäger självkontroll studieframgång bättre än IQ. Det är alltså viljestyrkan som spelar en viktig roll i om man lyckas med något man bestämt sig för – om det så handlar om att motionera mera, titta mindre på tv eller få essäer skrivna i tid. Det verkar dock som att självkontrollen kan tryta då man aktivt måste fokusera på något en längre tid, som att studera. Forskning visar att collegestudenter i slutet av tentveckan är lättretligare, använder pengar mer impulsivt, äter mera skräpmat, dricker mera alkohol och kaffe eller te, rör på sig mindre och sover mera, städar mindre hemma och till och med tar sämre hand om sin personliga hygien. Paradoxen är alltså att studenterna använder mycket viljestyrka för att försöka få sig att studera mera, men slutresultatet blir det omvända. Känner du igen dig?
Effektivitetshetsen i dagens samhälle och kraven på att utexamineras allt snabbare gör knappast situationen bättre, det kan tvärtemot öka pressen och stressen vilket leder till ännu mer undvikandebeteende. Samtidigt blir tidstjuvarna allt fler och svårare att motstå. Man kanske dyker upp på jobbet eller sätter sig vid skrivbordet, men tankarna kan vandra iväg vilket ögonblick som helst. Frestelserna tar aldrig slut.
De goda nyheterna är att man genom att öva på självstyrning och – behärskning kan bli bättre på att börja med otrevliga uppgifter i tid. Man kan sluta lura sig själv, se sig som ett offer och erkänna att man flyr ansvar. Det är lätt hänt att man övertygar sig själv om att det är acceptabelt att göra något annat i stället, men så länge man går med på detta är det svårt att nå de saker i livet man anser vara viktiga.
