Lotta Aarikka, som studerat folkloristik och finska vid Åbo universitet, har länge kämpat emot myten om den arbetslösa humanisten. Hon är fast övertygad om att det kunnande som humanister får i sin utbildning behövs ute i arbetslivet. Men humanister kan inte luta sig tillbaka och vänta på att någon annan ska upptäcka deras förmågor. Aarikka blir frustrerad över att humanister själva upprätthåller idén om att de utbildar sig till arbetslöshet.
– Det gör mig förbannad när humanister själva upprätthåller denna bild och bara tyr sig till självömkan, säger Aarikka.
Om det finns problem i humanisters egen attityd, hur borde humanisters inställning till sin egen utbildning ändras? Enligt Aarikka handlar det först och främst om att kunna identifiera det egna kunnandet. Vilka färdigheter har jag lärt mig i den här utbildningen? På vilket sätt är de användbara utanför universitetet?
Ett bra sätt att få klarhet i detta är att arbeta tillsammans med personer från helt andra utbildningsbakgrunder. Aarikka talar av egen erfarenhet. I tre år jobbade hon som högskolepolitiskt ansvarig i studentkåren vid Aalto-universitetet. Där hade hon mycket att göra med studerande från tekniska utbildningar och i diskussioner med dem utkristalliserades för henne vad hon, som hade studerat humaniora, hade lärt sig som inte alla kan.
– Diplomingenjörerna utgick från att en viss utgångspunkt, grundpremiss, var rätt och så tänkte de ut vilken process som skulle vara den bästa för att få ett optimalt slutresultat. Jag var den enda som förde fram att kanske själva utgångspunkten inte är riktig, kanske vi borde göra på ett helt annat sätt. Då insåg jag att inte kan alla det här, att kärnan i vår utbildning är kritiskt tänkande, att man kan ifrågasätta själva utgångspunkten och se maktstrukturer som påverkar hur vi är och agerar. Jag insåg att olika sätt att ta itu med problemlösning kompletterar varandra.
Men med detta sagt kommer genast en till känga mot humanisters självbild.
– Många anser att humanistisk bildning är så ädel och viktig och andra är idioter som inte förstår dess värde. Men utgångspunkten borde vara att gå in i olika situationer och visa hur bra vi är, istället för att voja sig över att ingen förstår.
Högre arbetslöshet
Men hur ser statistiken ut egentligen? De senaste siffrorna från Statistikcentralen är från 2014, och jo, magistrar från humanvetenskaper har högre arbetslöshetsprocent än andra utbildningsområden vid universitet. Bara konstämnen, inklusive dans och teater, skjuter förbi i arbetslöshetsstatistiken.
Inom ett år efter utexaminering hade 70 procent av humanisterna hittat jobb och 16 procent var arbetslösa. Men i statistiken för de som utexaminerats för fem år sedan var arbetslösheten för humanister nere i 9 procent. Arbetslöshetsprocenten för samtliga magistrar var 5,4 procent. Fem år efter examen hade utexaminerade från jord- och skogsbruksutbildningar lika hög arbetslöshet som humanister, och naturvetenskaperna kom tätt efter med en arbetslöshet på 8 procent.
Lotta Metsärinne, på Arbetsforum vid Åbo Akademi, förklarar att det är statistiken som visar sysselsättningen fem år efter examen som är den intressanta.
– Det är naturligt att det tar en stund att komma in på arbetsmarknaden och arbetssituationen under ett år efter examen säger inte så mycket. Det man däremot kan se om man jämför statistiken för ett år efter examen och fem år efter examen är att det tar lite längre för humanister att hitta en plats på arbetsmarknaden än för magistrar från en del andra utbildningar, konstaterar Metsärinne.
Finanskrisen och den därpå följande lågkonjunkturen i Finland hänger samman med att arbetslösheten överlag, inklusive för högskoleutbildade, har ökat. Det ekonomiska läget har också inneburit att det är svårare för just nyutexaminerade att få den allra första arbetsplatsen och komma in på arbetsmarknaden.
Ännu 2010 var arbetslöshetsprocenten bland alla magistrar 4,5 procent, samma som året innan, men 2012 började sysselsättningsläget kontinuerligt förvärras. Men Metsärinne uppmärksammar att den här utvecklingen har avstannat, arbetslösheten ökar inte mera.
– Arbetslösheten bland högutbildade låg på 6,5 procent år 2015. Det är ändå betydligt lägre än arbetslösheten bland övriga som var 12 procent. Med dessa siffror i åtanke kan man i alla fall konstatera att när det talas om att för många studerar på universitet är det en sanning med modifikation, säger Metsärinne.
Att kunna marknadsföra sig
Metsärinne är också inne på samma spår som Aarikka och menar att arbetslöshetssiffran för humanister relativt lätt kunde bli lägre om humanister blev bättre på att presentera sig själva och sina förmågor.
– Jag tror, och det betonar vi också på Arbetsforum, att det egentligen inte är så stor skillnad vad du studerar så länge du själv kan säga vad du kan och vad du vill göra. Det är nyckeln till att få jobb. Sysselsättningssiffrorna kunde bli högre om flera skulle fundera mera på djupet över de här frågorna: om man har sökt en massa jobb men det ändå inte nappat, kan man fundera på om det är sättet man söker på som är problemet.
Detta lär Metsärinne ut på en kurs som Arbetsforum ordnar i Åbo. Ett tjugotal studerande har samlats i föreläsningsrummet på fredag kvart över nio. Ämnet för denna gång är “känna igen egna styrkor och marknadsföra sig själv”. Vi får skriva upp våra värden, hur vi tror vi ser ut för andra, hur denna bild av oss kunde utvecklas, vad man själv kan bättre än andra.
Många arbetsannonser efterlyser inte någon med ett specifikt yrke, utan det är olika färdigheter, som ibland kan vara ganska allmänna, som behövs.
– Om man studerar till exempel filosofi kommer man knappast att hitta en arbetsansökan där man vill anställa en filosof. Det betyder inte att det man lärt sig under sin utbildning inte skulle vara till nytta på många arbetsplatser, förklarar Metsärinne på kursen.
Men just för att ingen arbetsgivare kommer att annonsera efter en filosof, så måste man själv ha koll på vad man kan och kunna presentera det för arbetsgivaren.
Lotta Aarikka har mer tankar om vilket sorts kunnande människovetare besitter. Hon berättar om när hon för en tid sedan var på ett ledarskapsseminarium.
– Det var en underlig och lite ångestladdad upplevelse, säger Aarikka och skrattar. Jag kände ingen av deltagarna, som främst bestod av ledningen från medelstora och stora privata företag i Finland.
Hon lyssnade på två key note-talare. Den ena talade om problemet med att olika avdelnigar i ett företag inte kommunicerar med varandra, vilket leder till förluster i företag och är ett problem för nationalekonomin. Talarens förslag var att en utomstående person, med metoder från antropologin, borde undersöka företagets strukturer.
– Det var lustigt när talaren frågade publiken om någon har en bakgrund i antropologi eller andra människovetenskaper. Ingen annan än jag, och den andra huvudtalaren lyfte handen. Då tänkte jag att här betalar ni tusentals euro för föreläsare från Storbritannien och USA som säger att det skulle hjälpa affärsverksamheten om ni tar in någon i organisationen som kan använda metoder från människovetenskaperna och förstår hur människor fungerar. Hur skulle det vara om ni anställde till exempel en humanist och inte alltid en manlig diplomingenjör till ledande positioner, säger Aarikka.
Också Lotta Metsärinne konstaterar att det i Finland är vanligt att just diplomingenjörer väljs till chefer, medan filosofi är en vanlig utbildning bland chefer i andra länder. Hon funderar över att den viktiga ställning industrin har haft i vårt land, kan vara en förklaring till att man gärna valt personer från tekniska utbildningar chefer.
Både Metsärinne och Aarikka tänker att det egentligen inte är så stor skillnad vad man studerat när det kommer till ledarskap. Sedan är ju en viss företagskultur och rekryteringspolitik gällande vem som väljs till chef en annan sak, vilken gör att chefer i Finland har en viss profil. Kön är också en aspekt i ekvationen. Män väljs lättare än kvinnor till chefspositioner och fler män går tekniska utbildningar, medan majoriteten av de som studerar humaniora är kvinnor.
Från sina år vid Aalto-universitetet har Aarikka erfarenhet av olika verksamhetskulturer. Från linjen produktionsekonomi utbildas just diplomingenjörer som vanligen får chefspositioner inom industrin. Aarikka beskriver kulturen där som väldigt individualistisk och tävlingsinriktad och allt fokus är på att själv bli framgångsrik.
”Jag tror, och det betonar vi också på Arbetsforum, att det egentligen inte är så stor skillnad vad du studerar så länge du själv kan säga vad du kan och vad du vill göra. Det är nyckeln till att få jobb.”
– Enligt mig är en bra ledare någon som kan lita på andra och erkänna sina egna svagheter, vara ödmjuk och inse att man själv inte är fullkomlig. En företagskultur som helt är inriktad på individens framgång stöder inte ett bra ledarskap, säger Aarikka.
Så finns det plats för humanister i företagsvärlden? Metsärinnes svar på frågan är ett klart ja, men det handlar mer om var studerande i humaniora kan se sig själva och vart de söker sig.
Aarikka är inne på samma linje när hon säger att humanister också får se sig själva i spegeln.
– Ingen som studerar humaniora eller människovetenskaper tänker att de vill bli vd på ett medelstort företag. Så det handlar också om vad de själva vill rikta in sig på.
Här prickar Aarikka av ett till attitydproblem hon ser bland humanister: att man är motsträvig till att se sig inom den privata sektorn.
– Det är en helt fånig idé att det på något sätt skulle vara helt annorlunda att jobba på ett privat företag. Också i organisationer finns det en balansräkning och man måste tänka på att verksamheten är ekonomiskt hållbar och hålla koll på intäkterna och utgifterna. Okej, i ett företag är huvudmålet att skapa vinst, men nog finns det mycket annat också i ett företag, tycker Aarikka.
Får jobb som motsvarar utbildningen
Universiteten i Finland håller, genom enkätsvar, statistik över hur de som utexaminerats från universiteten placerar sig på arbetsmarknaden och hur väl de anser att utbildningen motsvarar deras arbete. Trots att humaniststuderande sällan kommer att se sitt eget ämne som ett specifikt krav på arbetsansökan upplever de flesta att det jobb de får motsvarar deras utbildning.
Vid Helsingfors universitet svarade drygt 80 procent av de som utexaminerats från humanistiska fakulteten att kravnivån på jobbet är samma eller högre än utbildningen. Den siffran har dessutom ökat. Fler får jobb som motsvarar utbildningsnivån.
Av de som svarat på enkäten från Åbo Akademi uppger nästan 70 procent av de som utexaminerats från humanistiska fakulteten att jobbets kravnivå är lika eller högre än utbildningens. Bara 3 procent svarade att arbetets kravnivå är betydligt lägre än utbildningsnivån. Det är mycket lägre än till exempel de ekonomie magistrar och naturvetare som svarade på enkäten. Cirka 15 procent från båda utbildningsområdena uppgav att kravnivån på arbetet var betydligt lägre än utbildningsnivån. Också diplomingenjörer uppgav att deras jobb inte alls motsvarade utbildningsnivån i större grad än humanister.
Finns det säkra utbildningar?
Med vilken utbildning får jag säkrare jobb? Vilka utbildningar är osäkrare med tanke på arbetslivet? Kommer jag att få jobb när jag studerar det här? Dessa frågor ställer säkert de flesta när de ska välja utbildning, eller redan börjat studera på en viss linje.
Metsärinnes och Aarikkas svar är nej, det gäller att studera något man tycker är intressant och vilken utbildning detta är har inte så stor skillnad i slutändan.
– Utbildningen kan ha en skillnad om den som ska rekrytera har studerat samma sak och är mer benägen att välja en med samma utbildning, men man kan ju inte studera statskunskap bara för möjligheten att en möjlig arbetsgivare skulle ha studerat samma sak och väljer en, menar Metsärinne.
Hon konstaterar att tandläkare och läkare har nästan noll arbetslöshet, så i och för sig kan man säga att de är säkra utbildningar med tanke på att få jobb efter studierna.
– Men man måste nog vara intresserad av själva yrket i sig för att orka studera i sex år till läkare.
Aarikka går tillbaka till ledarskapsseminariet och berättar att det var frustrerande hur det målades upp hotbilder om hur allt förändras och vi inte vet hur arbetsmarknaden kommer att se ut om 30 år.
– När har vi vetat hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden? Aldrig. Just för att framtiden är osäker lönar det sig inte att fundera över vilken utbildning som skulle vara säkrare än en annan utan följa sin egen inre motivation: Jag är intresserad av de här sakerna, jag vill veta mer om det här och göra de här sakerna. Jag tror inte att det kan misslyckas helt om man bara följer sin inre motivation. Kanske lite naivt, men jag tror på det.
Och Aarikka har ännu några tips till humanister som inte vill se sig som framtida arbetslösa.
– Lita på det egna kunnandet, inte arrogant utan realistiskt: jag kan det här och jag är bra på de här sakerna och jag behöver inte ursäkta mig. Och så tycker jag att världen skulle vara en mycket sämre plats utan humanister och människovetare. Vi har en skyldighet att föra fram våra perspektiv. Den tid vi lever i är nu sådan att den kunskap vi besitter inte står högst i kurs. Men just därför kan vi inte vänta på att någon frågar oss.
Pingback: Essä: Kan Tiktok rädda humaniora? - Studentbladet