Hoppa till innehåll

Akademiskt stormklimat i Turkiet

Sedan av en militärkupp där före detta politiska allierade till regeringen försökte ta makten, men misslyckades och i sin tur utlöste en våg av hämndaktioner som utvecklats till en politisk massutrensning. Allt detta har haft avsevärda konsekvenser för landets redan förtryckta akademiska klimat.

erdogan_illustration2

Halil Gürhanli forskar och undervisar på institutionen för politik och ekonomi vid Helsingfors Universitet, och har i sin forskning bland annat studerat Turkiets styrande parti AKP och dess form av populistisk maktutövning. Han säger att Turkiets repression av den akademiska sfären under 1900-talet har likheter med många andra länder.

– Alla moderna auktoritära regimer är specifikt oroliga för individer och institutioner med fritt tänkande, som ifrågasätter och lägger näsan i blöt. Det här gäller främst de journalistiska och akademiska fälten, de är arenor som i alla samhällen fungerar som en grogrund för antiauktoritärt tänkande.

– Akademiskt förtryck har förekommit under hela turkiska republikens historia. Det här förändrades inte trots att CHP (den Turkiska republikens grundare Mustafa Kemal Atatürks parti som dittills styrt landet som enpartistat) tillät fria val 1945 och förlorade makten i valet 1950.

– På 60- och 70-talet upplevde Turkiet samma moderna, kritiska, demokratiskt intellektuella trend som kan ses i USA eller Frankrike där akademiker höll föreläsningar öppna för allmänheten och deltog i det offentliga samtalet, och universitetsstudenter spelade en avgörande roll i till exempel medborgarrättsrörelsen.

Gürhanli jämför Turkiets rika tradition av dissidentintellektuella som utmanar makten med Iran och Afganistan men också med dess västra granne, EU-medlemmen Grekland vars politik och samhälle trots sitt demokratiska styre också fortfarande präglas av dess historia av militärdiktatur.

Just militären har också präglat den moderna turkiska republiken i högsta grad: trots de relativt fria valen har landets politiska fält regelbundet kastats om då armén tagit makten för att uppfylla vad de sett som sin historiska mission: att försvara Atatürks sekulära, nationalistiska arv från demokratiskt valda islamister eller vänstern.

I kölvattnet av varje kupp genomförs en akademisk utrensning: efter den första kuppen 1960 avskedades sammanlagt 140 akademiker, efter kuppen 1980 som var den senaste våldsamma kuppen före det misslyckade försöket i Juli i år avskedades 70 stycken även om flera av dem tilläts återvända till sina poster efter 10 år.

– Man kan säga att huvudsyftet med 80-talets militärkupp var att bryta ryggen på den turkiska vänstern och införa samma nyliberala, högerorienterade samhällsordning som i väst representerades av Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Samhälle, medier och kultur skulle avpolitiseras och atomiseras. Kollektivism skulle ersättas med individualism och det skedde genom att bryta sönder och förbjuda organiserade folkrörelser.

Enligt Gürhanli är det värsta arvet efter kuppen 1980 ändå den grundlag som den gett upphov till, som fortfarande är i kraft, och en institution som grundades av kuppmakarna: det statliga direktoratet för högre utbildning vars turkiska akronym är YÖK. YÖK är en i teorin obunden paraplyorganisation som omfattar alla universitet och bestämmer om deras finansiering och styr tillsättningen av poster med mera på ett sätt som i praktiken skänker staten total kontroll.

– Även om staten kan välja hur mycket frihet den ger åt akademikerna är all frihet som i praktiken existerar till skänks från staten, inte en garanterad rättighet. Skillnaden är som du kanske förstår kritisk. Hela konstitutionen är ur ett liberalt perspektiv en skam: ämnad att skydda staten från dess medborgare och inte tvärtom.

Äkta reformer gav falskt hopp

Då det regerande partiet AKP kom till makten år 2002 stöddes de av en blandad koalition väljare som också innehöll liberaler som hyste förhoppningar om premiärminister (nuvarande president) Recep Tayyip Erdoğans löften om at föra landet närmare EU-medlemskap genom demokratiska reformer, bland annat en ny grundlag.

–Under AKP:s första fem-sex år vid makten genomförde de konkret positiva åtgärder för att befria och demokratisera den akademiska världen: de ökade finansieringen för vetenskaplig forskning, de hävde förbudet mot huvuddukar på campusområden som var en kvarleva från den militanta sekularismen, och processen för att tillsätta professorer och dela ut forskningsposter gjordes genomskinligare och mer rättvis. Den här sortens äkta demokratiska reformer var någonting aldrig förut skådat i turkisk politik.

–Men det stupade på samma hinder vi diskuterade i början: grundproblematiken i att journalistik och vetenskap handlar om kunskap, kunskap är makt och den som har monopol på kunskap har monopol på makt. Ett fritt akademiskt klimat blev till slut för farligt också för de nya makthavarna.

Före sommarens misslyckade kuppförsök riktades Erdoğan-regimens censur och straffåtgärder främst mot dem som blandade sig i konflikten med den kurdiska minoriteten i landets sydöstra delar, en konflikt som utkämpas i ruinerna av en fredsprocess som utgör ett annat av AKP:s aldrig uppfyllda löften. I januari 2016 undertecknade över 1000 turkiska akademiker en petition där de bad regeringen att inte underblåsa den inbördeskrigsliknande konflikten ytterligare efter att kurdiska städer och byar lagts i ruiner av tungt beväpnad turkisk armé och polis. Över 30 av dem arresterades, och anklagades för terrorism. Även om de senare släpptes fria förlorade över hälften av dem sina arbeten.

Händelserna den 15 juli innebar dock ännu en total omkastning i den turkiska politiken. Anhängare till Erdoğans tidigare politiska allierade och sedermera rival, den religiöse ledaren Fethullah Gülen, anklagas ligga bakom försöket att genomföra en militärkupp men misslyckades på grund av brist på planering och stöd. Samtidigt avslöjade det faktum att försöket ens kunde ske att Erdoğans regim står på en allt skakigare grund, och för att konsolidera sin makt har regimen satt igång en utrensning av aldrig skådat slag för att få fast Gülens anhängare som misstänks ha infiltrerat inte bara armé, polis och rättsväsende utan också den akademiska världen.

– Gülens och Erdoğans allians går tillbaka till de konservativa islamistiska krafternas samhällsbyggesprojekt: ett försök att skapa en egen, välutbildad och rik men religiöst konservativ medelklass för att konkurrera med den gamla, sekulära samhällseliten. Gülen var viktig för detta försök på grund av sina kontakter och för att hans rörelse prioriterar utbildning. Belöningen var klassisk nepotism: anhängare till Gülen fick lättare att ansöka om och få diverse tillstånd och praktiska fördelar som behövdes för att till exempel grunda nya högre utbildningsinstanser, och elever från Gülen-skolor fick lättare att få avgångsbetyg och söka sig vidare i arbets- eller studielivet. Ibland handlade det om rent fusk, berättar Gürhanli.

Resultatet av alliansen blev att människor med diverse kopplingar till Gülen blev en integrerad del av statsapparaten på alla nivåer. Det här är en orsak till att utrensningsåtgärderna ser så drastiska ut: av 193 högre utbildningsenheter i hela landet har 15 stängts, 2350 forskare och professorer har mist sina jobb och över 4000 till har avstängts från sina tjänster tillfälligt i väntan på utredning. Siffrorna är mångdubbelt större än under tidigare utrensningar, något som enligt Gürhanli har flera orsaker.

– Den tidigare politiska alliansen och nepotismen gjorde att Erdoğan-anhängarna hade färdiga listor på människor som på något sätt var kopplade till Gülen-rörelsen vilket underlättade utrensningarna, även om det ofta handlar om lösare kopplingar än någon direkt svuren lojalitet. Den pågående utrensningen är inte någon jakt på specifika kriminella personer eller ens på gülenister. Den är en medveten taktik för att skapa kaos och osäkerhet och distrahera folket från regimens egen svaghet och misstag genom att måla upp en fiendebild.

– Mellanöstern är full med länder som Iran, Syrien och Irak, vars hela existens präglats av regimens kontinuerliga krig mot yttre och inre fiender i tiotals år. Konflikten har blivit landets sätt att överhuvudtaget existera men ändå fortsätter det att existera. Det är möjligt att AKP-regimen lyckas hålla sig vid liv på det sättet men livskvaliteten i Turkiet kommer att försämras avsevärt. Våra chanser att få ett genuint fritt och demokratiskt system i dagens läge är praktiskt taget lika med noll, men det värsta möjliga alternativet är ändå inbördeskrig. Vad som skrämmer mig mest nu är att makten tycks improvisera, utan en vidare plan för hur den ska agera på makronivå. Historien visar att det är i just denna oberäkneliga situation fall som en repressiv regim är som farligast.”

Vad tycker du?