Detaljerna i regeringens omfattande nedskärningar inom utbildningen annonserades i höstas. Fackförbundet Akava, oppositionspartierna och studentkårerna har alla uttalat sig om att de nedskärningar som drabbar universiteten hotar den finländska högutbildningen. Till exempel Helsingfors universitet säger år 2016 upp nästan 600 personer.
Fast nedskärningarna verkar som en ny och överraskande politisk sväng, kan de också ses som en del av en längre utveckling i den finska universitetspolitiken. Att universiteten får mindre direkt finansiering av staten leder till att de blir mera beroende av pengar som de skaffar själva från den privata sektorn.
Panu Raatikainen, professor i filosofi vid Tammerfors universitet och aktiv politisk debattör, har deltagit i diskussionen om universitetens autonomi sedan 1980-talet. Han tycker att de nya nedskärningarna är både överraskande och ändå inte så överraskande.
– Man kunde gissa att Sannfinländarna inte skulle försvara universiteten i regeringen. Men den utbildningsfientlighet som man nu der hos Samlingspartiet fanns inte på 1990-talet, då försvarade vissa samlingspartister utbildningsfinansieringen till och med starkare än Vänsterförbundet. Sen dess verkar partiet ha omfamnat ett mera nyliberalistiskt tankesätt.
Fast universiteten är mer och mer beroende av privat finansiering, har den direkta statsfinansieringen inte heller varit helt ovillkorlig. Universitetens så kallade basfinansiering har redan tidigare påverkats av mängden utexaminerade studenter.
Den stora bilden
De nu aktuella nedskärningarna säger inte allt om den finländska vetenskapspolitiken. Forskarförbundets ordförande Petri Koikkalainen påpekar att de nyaste nedskärningarna inte motiverades vetenskapspolitiskt, utan man verkar ”ha tagit där det var lättast”. Vill man förstå den politiska styrningen av vetenskap i Finland, måste man också se till andra saker, till exempelpå hur de existerande pengarna delas mellan olika forskningsinstrument.
Enligt Koikkalainen kan man se en utveckling där pengar flyttas från forskningsinstitutionernas basfinansiering till så kallade ”strategiska instrument”. De är enheter som delar ut forskningspengar till ämnen som har valts politiskt.
År 2013 utfördes en totalreform av statens forskningsinstitut och forskningsfinansiering. Som följd grundades det nya Rådet för strategisk forskning som agerar vid Finlands Akademi. Samtidigt startade regeringen sin egen utrednings- och forskningsverksamhet.
– De pengar som tidigare automatiskt tillhörde universiteten och statens egna forskningsenheter, kan nu också delas till exempel till konsultföretag. Det betyder att universiteten är tvungna att tävla om och möjligtvis förlora pengar som de tidigare har använt till personalens löner. Det kan vara fråga om flera miljoner, säger Raatikainen.
Raatikainen anser att samma ”tävla och mäta”–logik också syns på mikronivån i universitetsanställdas vardag. Utvecklingen har pågått länge.
– Man ska skriva ner sina arbetstider, men man ska inte egentligen skriva ner hur mycket extra man jobbar. En pseudo-objektiv mätning är närvarande överallt. Jag minns när föregångaren till Finlands Näringsliv gav ut sina vetenskapspolitiska mål på 1980-talet och höll seminarier om effektivisering av universiteten. Man har nu i 30 år verkställt deras vetenskapspolitik.
Den vetenskapliga autonomin är hotad
Topi Artukka, doktorand i historia vid Åbo universitet, säger att nedskärningarna kommer att påverka hans beslut att fortsätta med forskning efter dissertationen. Han forskar i det tidiga 1800-talets herrskap och societeternas historia i Finland.
– Överallt måste man kunna motivera hurudant “samhälleligt värde” forskningen har. Jag är personligen inte så hotad, eftersom jag i min forskning tar upp frågor som det inte har skrivits omfattande om tidigare. Samtidigt är jag medveten om att det jag gör inte är så “pop”. Det är störande hur all finansiering ska bindas till forskningens direkta påverkan i samhället.
Vetenskaplig autonomi betyder att universiteten och forskningspersonalen har makten att styra över sin verksamhet, men begreppet är inte endimensionellt. Till exempel den mycket kritiserade nya universitetslagen från år 2010 motiverades med ökad autonomi för universiteten. I praktiken innebar lagen bland annat att man skulle välja en del av universitetens styrelsemedlemmar utanför universitetet, från till exempel näringslivet.
Forskarförbundet anser att vetenskapen borde vara självstyrd. Det vill säga att den vetenskapliga gemenskapen har makten och ansvaret att definiera problem och frågor som det forskas i och reds ut.
– Vetenskap som ett internationellt fenomen styrs av den globala vetenskapliga gemenskapens problemformuleringar. De internationella vetenskapliga publikationerna tycker till exempel inte att det är relevant vad ett viss lands regering vill att det ska forskas i, påminner Petri Koikkalainen.
När pengar från universitetens basfinansiering flyttas till strategiska forskningsintrument styrda av staten, har universiteten inte längre makten att bestämma över hur de pengarna används. Frågor som det ska forskas i med hjälp av pengarna definieras politiskt, och är därför beroende av vilka partier som råkar sitta i regeringen. Forskningsmålen är också oftast kortsiktigare när forskningsfrågor definieras politiskt.
Ändå är Forskarförbundet inte totalt emot forskning som till exempel beställs av ministerierna. Det som de anser är problematiskt är att pengarna till forskningen tas från universitetens egna forskningsfinansiering. Raatikainen håller med om att det kan vara nyttigt att ministerier kan beställa utredningar.
Å andra hand har statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet också kritiserats, till exempel när Polisyrkeshögskolans rapport om invandringen kom ut i februari 2016. Tre forskare vid Helsingfors universitet påpekade att den inte fyller några vetenskapliga kriterier. Raatikainen själv kommenterade då att utredningen var en lång litteraturöversikt.
– Det är bra att ministerierna beställer utredningar med genomsynliga instrument. Samtidigt borde någon ha en aning om vad vetenskaplig forskning egentligen är.
Innovationer och tid
Topi Artukka är oroad över vetenskapens basfinansiering. Under doktorstudierna är man oftast tvungen att söka finansiering flera gånger och då lär man sig hur vetenskapliga motiveringar i sig inte längre räcker till.
– Överallt ska man betona tvärvetenskaplighet och innovationskraft. Det är inget fel med dem i sig, men tvärvetenskapligheten blir lätt påklistrad och ofta blir man tvungen att använda vissa trendiga begrepp bara för att ansökan ska låta mera innovativ.
Panu Raatikainen påpekar att grundforskning egentligen är starkt förknippad med “innovationer”. Begreppet används bara för kortsiktigt.
– Ofta föds innovationerna slumpmässigt som följd av långsiktiga satsningar i grundforskningen. Det borde finnas mera tålamod för att se det. Vissa satsningar kan ta från tjugo till trettio år inna de leder till någonting konkret.
Raatikainen anser att Finlands konkurrenskraft inte kan baseras på kortsiktiga satsningar enligt näringslivets nuvarande forskningsbehov. Petri Koikkalainen och Forskarförbundet håller med.
– Vetenskapens grundfinansiering är i bättre skick i till exempel Holland och Schweiz, som anses vara starkavetenskapsländer. I Finland är vetenskapsfinansieringen internationellt sett instabil. Man tar pengar till nya forskningsenheter från de existerande, som sedan är tvungna att lägga ner viktiga funktioner.
Kunde en starkare grundforskning vara ett svar på behovet av innovationer och tvärvetenskaplighet? Topi Artukka anser det.
– Grundforskningen ska vara i skick och forskarna ska ha en bra förståelse av sin egen disciplin för att skapa fungerande kontakter med andra discipliner. Man ska kunna förstå vetenskapens grundlogiker.
En riktig vetenskaplig dialog är svår att åstadkomma. Det kräver tid.
