Ta staden tillbaka

”Jag planerar noga hur jag ska ta mig hem efter en utekväll. Jag undviker innergårdar eftersom jag är rädd. Det känns som att andra människor har tagit sig makten att definiera vad jag kan göra.”

Pauliina (namnet ändrat) har blivit trakasserat på gatan och har därför ändrat sitt sätt att röra sig i staden. Staden är inte bara ett neutralt utrymme att ta sig runt i för henne. Hon beskriver det som en genusfråga.

– Andra människor, män, ser mig som en objekt som de ska ha tillgång till. Det är väldigt svårt att säga om hotet är bara baserat på mina egna erfarenheter. Rädslan sprids också väldigt lätt och vissa sätt att tala om kvinnors beteende ökar den. Alla borde ändå ha rätt att röra sig fritt i staden.”

Pauliina undviker vissa ställen i sin hemstad Åbo, till exempel åstranden och mörka gångar.

– Jag har växt upp på landsbygden och nu bor jag i ett område som är proppfullt av betongväggar och dåligt belysta gångar. Stadsarkitekturen har mycket att göra med mina känslor av otrygghet. Vissa ställen bara inte känns rätt. I dagsljus känner jag inte mig hotad, men på kvällen är det annorlunda, säger Pauliina.

Begreppet “rädslans geografi” beskriver hur rädsla påverkar människors sätt att röra sig i offentliga utrymmen. I Anja Snellmans roman med samma namn slår kvinnor tillbaka mot sina förtryckare. Mycket flera kvinnor har kunnat spegla sig i berättelsen.

Som Snellman visar, är Pauliinas erfarenheter inte bara subjektiva. I Sverige har man börjat diskutera feministiskt stadsplanering som försöker ändra på hur stadsutrymmet uppbyggs. I den stockholmska förorten Husby har man börjat att kartlägga ställen där kvinnor känner sig otrygga och kontrollerade. Trånga gångar är ett typiskt exempel.

I Husby har man lagt märke till att genus och etnisk bakgrund påverkar till exempel hur snabbt och längs vilka vägar människor rör sig.

Det är lättare för män att ta plats i offentliga utrymmen och utrymmena har socialt formats på mäns villkor. De första lösningarna man har kommit på är att arrangera om delar av förorten som för tillfället är mansdominerade, som till exempel ingången till tunnelbanan.

Man kan tänka sig att den enklaste lösningen att öka tryggheten skulle vara att öka belysning och övervakning. Mera komplicerade problem som brott och social kontroll är dock förknippade med hela samhällsstrukturen och går därför inte att ändra så lätt. Att öka trygghet borde inte vara lika med att öka kontroll, menar en del feministiska forskare.

Ständig förhandling om utrymme

Stadsplanering är en stor fråga men lika stort är hur de redan byggda utrymmen används. Stadsutrymmet präglas av maktstrukturer. Olika sätt att röra sig i staden beror inte bara på kön. Etnicitet och socioekonomisk status har stor betydelse också.

När ett hus ockuperas eller en demonstration ordnas, handlar det om en symbolisk förändring av användning av utrymmet. Sådana förhandlingar pågår hela tiden bakom kulisserna av offentlig stadsplanering.

Professor i geografi Hille Koskela har specialiserat sig inom bland annat kontrollmekanismer och urbana subkulturer. Hon beskriver hur offentliga utrymmen i Finland har privatiserats och samtidigt blivit mindre tillgängliga för vissa.

– Det är överraskande svårt att röra sig i stadscentrum utan pengar. Det kräver kreativitet. Marginaliserade grupper behöver utrymmen som inte är definierade, det vill säga att man kan röra sig fritt och utan att konsumera. Jag har bett mina studeranden att komma på kreativa sätt att spendera tid i stadscentrum utan pengar. Det är förvånansvärt svårt.

Koskela betonar att det är en stor utmaning att skapa utrymmen som inte har nåt specifikt ändamål. Det är en mörk punkt för den effektivitetsdrivna stadsplaneringen. Oönskade människor kan jagas bort med invecklade metoder.

– Människor som blivit utkastade från köpcentret Itis i Helsingfors brukade stanna kvar utanför på Revalsplatsen. Sen hyrde köpcentret platsen av staden och nu kan de vräka människor därifrån också.

Stadsplaneringen och användningen av utrymmen styrs av finansiella krafter som inte alltid går ihop med medborgarnas behov av trygghet och frihet.

Enligt Koskela finns det flera sätt att omdefieniera stadsutrymmet. Många av dem är tillfälliga, men en del kan också bli mer permanenta. Typiska snabba interventioner är till exempel parkour, skateborading och till och med parkjumpa.

– Skateboarders använder staden på ett nytt, avvikande sätt. Samma gör till exempel demonstranter som ockuperar gaturummet tillfälligt. Alla användingssätt som bryter mot normen är viktiga.

Husockupationer är också tillfälliga interventioner i stadsutrymmet, men de kan ha resultat  på längre sikt.

– Till exempel Oranssi-asunnot i Helsingfors började som ett ockupationsprojekt men har sen lyckats etablera sig. Samma gäller Kabelfabriken. Det finns många initiativ där man genom utomparlamentariska metoder har lyckats skapa nya lagliga utrymmen.

Stadsplaneringen kan vara ett sätt att minska otrygghet och skapa nytt. Hur blir man av med rädslan?

Hille Koskela ställer sig kritiskt till stadsplanering som lösning till otrygghet.

– Det är problematiskt att försöka lösa sociala problem med att ändra fysiska utrymmen. Stadsplaneringen får helt enkelt inte tillräckligt tag i allt som är viktigt, till exempel människornas inkomster och rasism. Sen igen syns det tydligt hur olika stadsplaneringsprinciper har lett till olika resultat i Åbo och Helsingfors. I Helsingfors har man blandat olika inkomstgrupper mycket mera genom stadsplaneringen och därför finns det inte så starkt segregerade områden där som till exempel Kråkkärret i Åbo. Rädsla är en känsla som lätt eskalerar och ofta  är förknippat med just segregering.

– I Finland lever fortfarande många människor som inte har någon kontakt med rasifierade människor innan de blir vuxna. När vissa områden skyddar sig starkt, leder det till fördomar som ökar känslan av otrygghet hos alla.

Man skulle kunna tänka sig att rädslan är någonting som bara beror på erfarenhet av trakasserier, hot och så vidare. I verkligheten är också våra sätt att diskutera en stor faktor. Där kommer också makt in i mönstret: vissa har mera makt att definiera trygghet och otrygghet än andra. De senaste tiderna har diskussionen kring offentliga utrymmen präglats av rasistiska toner. Rasifierade människor har diskuterats som hot.

– Gatupatrullerna ökar upplevelsen av osäkerhet på gatorna och medför rasism i diskussionen. Finländare som har haft väldigt lite kontakt med rasifierade människor leder ofta diskussionen och det skapar rum för en abstrakt rädsla för det som är annorlunda, säger Koskela.

Att få definiera själv

Den 8 mars marscherade hundratals människor längs Mannerheimvägen i mörkret. DJ Twerking Class Hero spelade musik och demonstranterna skrek slagord. För en kort stund såg Helsingfors centrum annorlunda ut: tystnaden i mörkret bröts.

“Ta natten tillbaka”-demonstrationen ordnades i Finland för andra gången i år. Huvudsakligen handlar “Ta natten tillbaka” om vem som får röra sig i staden och defieniera hur utrymmen används. Delvis handlar det om stadsplanering, delvis om vardagliga kontrollmekanismer i utrymmen som utförs av ordningsvakter, kameror och människor som använder utrymmen.

När demonstrationen ordnades för första gången år 2014 var den en reaktion mot attacken som tog plats i Malmö på kvinnodagen några dagar tidigare. I Malmö misshandlade nazister flera demonstranter under den lokala “Ta natten tillbaka”–demonstrationen. Evenemanget i år ordnades för att lyfta fram hur rasism, transfobi och kvinnohat har fått mera plats i offentliga utrymmen de senaste tiderna.

Elisabeth Wide är en av organisatörerna av Ta natten tillbaka i Helsingfors.

– Vi vill lyfta fram hur säkerhet ofta definieras av människor som inte själva upplever nån form av hot. I stället för att låta dem tala å våra vägnar är demonstrationen ett sätt att ta initiativ och definiera trygghet  från vår egen utgångspunkt, säger Wide.

Många har påstått att nyanlända asylsökänden i Finland har påverkat säkerhetssituationen. Gatupatrullerna är bara ett exempel. Xenofobiska Rajat kiinni! –demonstrationerna har använt begreppet “kvinnofred” och påstått att det inte längre är tryggt för kvinnor att röra sig på gatorna. Wide tar upp Helsingfors vice polischef Ilkka Koskimäkis uttalande efter årsskiftet om att trakasseriet av kvinnor i stadens parker är ett nytt fenomen.

– Mediedebatten verkar styras av vita privilegierade män. Det är kränkande att höra nån sopa den otryggheten, som till exempel rasifierade och transmänniskor upplever, under mattan. De borde själva få definiera  hur de upplever stadsutrymmet, ta plats.

”Ta natten tillbaka” är inte bara en symbol utan också en konkret intervention i stadsutrymmet. Demonstrationståget använde stadsutrymmet rent praktiskt på sitt eget sätt. Kanske delvis på grund av denna aktivism känner Wide sig trygg i Helsingfors.

– Jag är privilegierad i viss mån eftersom jag inte behöver känna mig rädd. Det är delvis också en inställning som jag medevetet odlar: Helsingfors är min stad.