Tankekedjan går vidare till att det var egen dumhet att stanna kvar, att det är så mycket svårare att fortsätta härifrån nu, som uppsagd.
Under aprilmånad utfärdade Helsingfors universitet flera uppsägningar. En av uppsägningarna uppmärksammades extra mycket av studerande från Mellersta Finlands nation. Valet hade nämligen fallit på nationens inspektor, Heikki Hänninen, professor i växtbiologi vid biovetenskapliga institutionen.
Hänninen blev officiellt uppsagd den 12 april. I samband med detta samlades ett 30 tal studenter från nationen på Senatstorget, för att uttrycka sin sorg över beskedet i form av en ljusmarch framför universitetets huvudbyggnad. Då Hänninen själv dök upp efter att ha följt med demonstrationen kunde han inte längre hålla tillbaka tårarna. Omringad av studenterna konstaterade han sorgset, men med en vägran att ge upp att det här inte är slutet, utan det är början på något nytt.
”När jag idag väntade på att gå och samtala med dekanen i Vik, gick det en studerandefröken förbi mig, som bar en tygkass med texten: ”This is where the story begins”. Jag tror i allmänhet inte på omen, men jag tror att jag ska göra ett undantag nu. Det är bara så sorgligt att inte ni är med i den där nya berättelsen”, skrev han till nationen i ett tackmail samma dag.
Från undervisnings- och forskningspersonalen är det totalt 75 personer som sägs upp fram till slutet av 2017. Det är alltså många som kommer att stå med gråten i halsen och inte riktigt veta vad de ska ta sig till.
På Mellersta Finlands nation är stämningen modfälld. Olavi Stenroos, kurator på nationen, beskriver Hänninen i ett e-postsvar så här:
Heikki är en jovial och pratsam person, som alla har lätt att komma överens med. Han har deltagit aktivt i nationens verksamhet som inspektor och på så sätt blivit bekant för många. Det har varit klart från början att nationens verksamhet är lika viktig för Heikki som för oss studerandemedlemmar, inte bara en formell uppgift vid sidan av. För nationen känns det som om den person vi själva valt som inspektor tas ifrån oss, utan att någon tillfrågat oss om saken. Vi har utgått ifrån att inspektorer uppskattas högt på universitetet och kunde därför inte alls vänta oss att det skulle gå så här. Vi känner en äkta sorg och chock över beskedet …
Inspektor – ett hedersuppdrag
Att vara inspektor betyder att fungera som en länk mellan universitet och studenterna. Stenroos berättar att inspektors främsta uppgifter är att dela ut nationens hedersbetygelser och utmärkelser vid årsfesterna och nationsbanden på utdelningsmiddagen. Inspektor har inte beslutanderätt i nationens ärenden, men har en övervakande roll och ska främja nationens intressen.
En inspektor väljs för fem år i taget och Heikki har hunnit sitta på posten i drygt fyra år nu. Han skulle gärna ha velat ställa upp för omval vid årsskiftet.
– Jag upplevde att inspektorsuppdraget hör till bildningsuniversitetets uppgifter, även om det skulle leda till mindre tid att söka [forsknings]pengar. Men, so what, jag har ju fast anställning, tänkte jag. Jag såg det som ett sätt att bidra till universitetet, säger Hänninen.
Det har gått en vecka sedan uppsägningen då vi träffas. Hänninen fick själv beskedet några veckor innan det, i form av ett mail.
Kom mailet som en överraskning?
– Om det skulle ha kommit en vecka tidigare skulle det ha varit en total överraskning. En vecka innan mailet fick jag veta att en professor vid Botaniska muséet blivit uppsagd. Då väcktes en liten rädsla.
Jag kommenterar att nationen alldeles tydligt uppskattat Hänninen som inspektor extra mycket.
– Det finns väldigt olika slags inspektorer. Vissa genomför uppdraget så att de går på årsfester, håller kontakt med kuratorn, och kanske deltar på något enstaka annat evenemang. Jag sprang ju på nationen med jämna mellanrum och var känd för att stanna ända till småtimmarna. Uppskattningen är något alldeles otroligt.
Livet kom emellan
Heikki Hänninen har gjort karriär vid Helsingfors universitet ända sedan 1997. Han är specialiserad i fysiologisk växtekologi och forskar i hur nordiska växter anpassar sig till och påverkas av klimatförändring. Det är ett ämne som nästan bara kan forskas i här i Norden, som har de rätta klimatförutsättningarna.
De senaste åren har dock karriären hamnat på andra plats på grund av omvälvande livshändelser. Hösten 2011 avslutades ett större forskningsprojekt och vid samma tid blev Heikkis svärfar svårt sjuk. Eftersom hans fru skötte ett lektorat i Uleåborg var det Heikki som i stor del fanns till som stöd för sin svärmor. Svärfadern dog i november det året och genast efter årsskiftet blev hans fru sjuk. Följande maj fick hon en cancerdiagnos. Till en början såg det lovande ut och hon återvände till jobbet, men i september upptäcktes metastaser och kort därefter fick hon en allvarlig inre blödning. Heikkis fru dog den andra februari 2012.
Det var en svår tid som sträckte sig över tre långa år. Det var tungt att jobba och eftersom professorsjobbet som känt inte är bundet av fasta arbetstider blev Heikkis insats minimerad under den här tiden. Att vara inspektor var ändå något som gav krafter. I ett mail till nationen (5.4.2016) skriver Hänninen:
Nationen blev något större än livet för mig. Jag kommer aldrig att förstå vad jag har gjort för br a för att förtjäna en sådan lottovinst. Ni nationsmedlemmar hade också en stor betydelse för att jag så snabbt repade mig efter Lisa Lenas bortgång. Den här gången måste jag klara mig utan er hjälp. Jag kommer att sakna er.
Hösten 2014 bestämde sig Heikki för att det var dags att börja kämpa. Efter att inte ha blivit beviljad ett större forskningsstipendium från Finlands Akademi, insåg han att hela finansieringen måste sättas i skick. Hans forskningsgrupp hade dock helatiden lyckats få egen finansiering, trots att han inte själv bidragit till sökandet av pengar.
Bara några veckor innan uppsägningsbeskedet hade Heikki ett utvecklingssamtal med prefekt Kurt Fagerstedt, där han konstaterade att han ska förbättra sig. Idag har Heikki bara fyra år kvar till pension; han skulle ha velat ha chansen att satsa de sista åren riktigt ordentligt med förutsättningen att om det inte börjar ta fart ger han frivilligt plats åt någon yngre – något han också tog upp på utvecklingssamtalet. I år ger Hänninen ut en bok ut via det erkända förlaget Springer. Boken skulle ha ökat förutsättningarna för att forskningspengar.
Reflektioner kring möjliga orsaker för uppsägningen bubblar till ytan, men det är omöjligt att veta exakt. Uppsägningen skedde utan någon som helst förvarning, utan antydan om något överhuvudtaget. Beslutet motiveras enbart med regeringens sparkrav. Hänninen är konfunderad, den senaste responsen han fick av arbetsgivaren var en löneförhöjning ett par år sedan, utan att ha bett om det.
Känns det som att det inte ges utrymme för privatlivet på universitetet?
– Väldigt mycket så. Man skulle ju tycka att en arbetsgivare också bryr sig hur det går för de anställda hemma.
Borde man inte ändå ges någonslags varning innan man blir avskedad?
– Men det här är en så ny situation. Universitetet har inte gjort uppsägningar i så här stor skala tidigare, ingen vet hur man gör.
En kort tid efter att Hänninens fru gått bort råkade han träffa rektor Jukka Kola på en middag. Då sa rektorn att Heikki kan vända sig till honom om han behöver stöd. Det erbjudna stödet är som bortblåst idag.
– Jag fick veta av professor Jorma Kuparinen som är prefekt på miljövetenskapliga institutionen och var med i bakgrundsarbetet för uppsägningarna att jag inte hamnade längst ner i rankingen, där var åtminstone en annan. Men denna person kunde inte sägas upp på grund av betydande familje- och politisk bakgrund, berättar Hänninen.
Hänninen är chockad över att det kan gå så här. Han har skrivit ett öppet brev till Helsingfors universitets styrelse i vilket han lyfter fram det här tillsammans med orsakerna till att han inte presterat maximalt den senaste tiden. I brevet lyfter han också fram orättvisan i att bli uppsagd så nära pensionsåldern.
– Jag vill inte vara populist. Det är väldigt enkelt att skälla ut regeringen för att de tar från åldringar, skolelever och universiteten. Tydligen har Finland levt över sina tillgångar och det finns ett behov att skära ner. Men att det sköts så här, utan att beakta folks livssituationer…
Heikki upprepar flera gånger att han i grunden har en väldigt positiv livssyn och inte vill bli bitter. Hans arbete har inte gått ouppmärksammat på internationell nivå och samma dag som han blev uppsagd fick han ett arbetserbjudande från Kina. Uppsägningen är en ny början och det finns mycket att fundera på. Världen är ännu öppen.
