Det är motorcykelklubben Bandidos lokal.
Vi står tillsammans med fotograf Laura Böök i solnedgången och plingar på hos Bandidos. Det är tyst utanför den bunkerliknande klubblokalen. Det enda som syns är de första motorcyklarna som har fått komma ut och luftas och bredvid klubblokalen står en svart skåpbil som liknar en äldre modells pansarfordon. Ordet mayhem (förödelse) glänser i svarta versaler på bilens sida.
”Gå inte dit, ni blir skjutna”, varnar en äldre man som går förbi.
Mannen på gatan har en viss poäng. Han baserar sin farhåga på den bild som skapats i medians rubriceringar: ett medlemskap i en MC-klubb brukar nämnas i skriverier om brottsfall. Att det på Bandidos logo syns en 1% får mig att tänka att de kanske är en uttalad laglös (outlaw) grupp. Det kommer från antagandet att 99 procent av alla bikers är laglydiga, medan en procent inte är det. Det känns ändå väldigt underligt att så öppet flagga med något sådant.
Ytterdörren öppnas och bakom ett galler står en ung man som undrar vad fan vi vill. Det är inte så där bara att bli insläppt och intervjun är en överenskommelse som kanske inte alla i klubben känner till, men andra klubbmedlemmar kommer snabbt till dörren och intygar att vi fått en inbjudan. Ja, de är faktiskt välkomnande.
Vi blir ledda in genom en mörk bar som påminner om en taverna, med bås byggda av brett stockträ och sombreros på väggarna tillsammans med porträttbilder av medlemmar. Bredvid barutrymmet finns en hall som är full av motorcyklar. Säsongen ska precis komma igång, och många av klubbens medlemmar är på plats och mekar på sina MC:s. Laura och jag blir visade till ett ytterligare dunkelt utrymme – klubblokalen har inte värst många fönster. Vid ett stort runt bord i massivt trä sitter ett par tatuerade snubbar och väntar på oss.
Bandidos var här först
Esa Kolehmainen tänder en cigarett. Tillsammans med Ville Kytölä ska han svara på mina frågor om hur de idag upplever området vid Byholmsgatan som under de senaste åren förändrats så mycket.
– Det enda som fanns här när vi flyttade in var rader av industrihallar och några gamla höghus, säger Kolehmainen.
– Och hamnen, fyller Kytölä på. Tåget gick här bredvid och det körde lastbilar, så det har ju blivit mycket lugnare här när Nordsjö hamn öppnades.
Bandidos var här först. År 2000 flyttade de in i sin nuvarande lokal och har under åren som gått sett hur Helsingfors bostadsområden sväller ut i den tidigare perifera stadsdelen.
Vad är Bandidos?
– En motorcykelklubb, grundad 1966 i Corpus Christi i Texas. Vi hade 50 års jubileum 4 mars, svarar Kolehmainen något irriterat.
Har era grannar, studerandena, varit nyfikna på er?
– En gång har det kommit folk från studentbostäderna. De ville komma hit och festa. När vi frågade vem dom känner, svarade de med ett “hur kan man lära känna någon om man inte får komma in”, säger Kolehmainen.
Så man måste ha kontakter för att få komma in?
– Inte släpper man ju vilt främmande folk in i sitt hem heller, konstaterar Kytölä.
Är ni alls nyfikna på era grannar?
– Vi har kanske sett allt redan, inte är vi nyfikna, säger han.
Jag kan tänka mig att ni var herre på täppan när ni flyttade in och området ännu var rätt tomt. Hur valde ni det här området?
– Det var ganska avsides, men priset avgjorde. Vi fick billigare utrymmen. Det skulle så klart vara trevligt att vara inne i centrum men vi behöver plats för cyklarna. Trottoarnerna är trånga i stan och det kommer lätt klagomål. Här kan vi ha motorcyklarna utanför klubbhuset utan att det stör någon, säger Kolehmainen.
Kolehmainen berättar att motorcyklarna förvaras i Bandidos hallutrymme över vintern, eller då någon medlem gör en längre resa. Det är en trygghet att ha det egna klubbhuset som förvar.
Har er hyra stigit nu när det byggts så mycket?
– Vi äger vår klubblokal, så nej. Tomten är på hyra.
Bandidos fick se detaljplanen innan de stora byggarbetena satt i gång, så de var väl medvetna om att förändringar var på kommande.
– Helsingfors växer så mycket nu, konstaterar Kolehmainen och nämner Sörnäs fängelse som ett exempel – det byggdes i tiderna utanför staden, men med dagens mått mätt ligger det nu rätt centralt.
Kytölä och Kolehmainen tycker ändå inte att deras revir har minskat i och med att Majstranden utvecklats. Det viktigaste för dem är klubbhuset, och det är det enda de behöver.
– Det är som ett andra hem… Det är mer än ett hem. Jag är här mera än vad jag är hemma, säger Kolehmainen.
Klubbhus är ofta som ett andra hem för sina medlemmar. I Finland har Bandidos lokalavdelingar, eller så kallade chapters, runtom i landet, bland annat i Nokia, Björneborg och Hangö. Också utomlands är dörrarna till Bandidos klubbhus öppna för dem som är medlemmar, vilket betyder att de övernattar på klubbhusen på längre resor.
Vad har ni för verksamhet på vintrarna, då det inte är motorcykelsäsong?
– Då bygger vi på våra motorcyklar, fixar sådant vi märkt under sommaren att borde fixas, säger Kolehmainen och tillägger att sommaren är så kort att det lönar sig att fixa upp allt nödvändigt under vintern.
Vid tidpunkten för intervjun är det bara ett par veckor kvar tills säsongen officiellt startar den första april så nu gäller det att byta däcken och kolla oljan. Bandidos klubbhus på Byholmsgatan inhyser också ett gym, en bastu och en terass.
– Baren är för fester och den är inredd mera för att skapa trivsel, kommenterar Kolehmainen den väldigt autentiska interiören.
Hur är det med andra motorcykelklubbar i Helsingfors, var finns de?
– Det finns lite överallt, säkert på alla industriområden, säger Kytölä.
– Stölderna minskar då klubbarna flyttar in. Industriområden blir ju annars tomma på kvällarna, men vi rör oss i klubbhusen lite på alla tider, inflikar Kolehmainen.
Live to ride, det fria livet finns på motorcykeln
Att vara biker symboliserar att gå sin egen väg i livet. Hur kommer det sig att motorcykellivsstilen blivit en så stark symbol för frihet?
– Man får ensam åka vart man åker, kommenterar Kytölä och Kolehmainen fortsätter:
– Man behöver inte lyssna på någon annan, därför har vi så högljudda motorcyklar. På 30-, 40- och 50-talen var motorcyklar de enda färdmedlen veteranerna [i USA] hade råd med, Harley Davidson var den billigaste motorcykeln på den tiden.
Det är alltså amerikanska veteraner från andra världskriget som en gång i tiderna grundat de första motorcykelklubbarna. Frihet som motsats till krig blev en livsfilosofi hos de krigstraumatiserade veteranerna. Nuförtiden är det snarast ett varumärke: det som betonas till exempel i Harley Davidsons reklamer är en frihet att få göra vad man vill, leva som man vill och inte rutas in av snäva normer.
Harley Davidson -motorcyklar är verkligen inte längre de billigaste, och prislappen brukar växa eftersom de flesta motorcyklar måste byggas om och anpassas till föraren. Kolehmainen nämner exempelvis att det är omöjligt att åka långa vägar med en motorcykel som har en styrstång som är för hög.
Men ibland kan det hända att tankarna inte alls faller på motorcyklar då man tänker på mc-klubbar. Det finns en hel del förutfattade meningar, som skapats i medier och populärkulturen som inte nödvändigtvis har en stadig grund att stå på.
Ni har i er logo 1% tecknet. Det finns vissa uppfattningar om vad det symboliserar. Vad betyder det riktigt?
– Procenttecknet har sitt ursprung från 30-talet och Boozefighter motorcykelklubben. Då handlade det om att en procent av bikers uppförde sig dåligt och härjade medan 99 procent inte gjorde det. Sedan har det blivit en beteckning för den andel av motorcykelklubbar som grundas utanför American Motorcycle Associations regelverk, dvs. “out of by-laws”, förklarar Kolehmainen.
Kolehmainen berättar att definitionen med tiden har förvrängts till att beteckna “outlaw” dvs. laglöshet. Detta har sitt ursprung i en incident med en motorcykelklubb som hade anlitats som ordningsvakter till Altamont Speedway Free Festival, en motfestival till Woodstock. Under Rolling Stones konsert försökte en åskådare upprepade gånger komma upp på scen och drog till slut fram en revolver. Det ledde till en häftig sammandrabbning mellan medlemmar från MC-klubben och åskådaren, som dog till följd av sina skador. Festivalen har i skrivits in i historieböckerna som en väldigt våldsam tillställning och ledde till att laglöshet blev en stämpel för motorcykelklubbar.
– Jag fattar inte det här med “outlaw” och att vara utanför samhället. Jag betalar skatt, använder kommunal hälsovård och har mina barn i dagis. Inte vill jag vara utanför samhället, kommenterar Kolehmainen.
År 2011 slog Högsta domstolen fast i ett domslut att varken Bandidos MC Helsinki eller deras underorganisation Support Team X Helsinki är en organiserad kriminell sammanslutning. Enligt domslutet kan alltså ett Bandidos-medlemskap inte ses som en grund för ett hårdare straff, medan tillhörighet i någon annan gruppering som fyller kriterier för organiserad brottslighet automatiskt gör det enligt strafflagens sjätte kapitel.
– Visst har vi enskilda medlemmar som begått brott, men vi vänder dem inte ryggen så som resten av samhället gör. Det finns fler poliser än Bandidosmedlemmar i fängelse dömda för brott mot liv, utbrister Kolhemainen.
Problemet, som Kolehmainen ser det är att det ofta görs snabba slutsatser och alla dras över en kam, men han påminner om att enskilda individer inte betyder en hel grupp.
– Jag kommer åtminstone inte att sitta i gungstolen och ångra att jag inte gjort något med livet, tillägger Kytölä.
YLE:s A-studio gästades den 16 mars av Skyddspolisens Kari Harju som berättade att Soldiers of Odin börjat efterapa mc-klubbar med låneord som prospects (aspiranter) och chapters (lokalavdelningar) samt med starka hierarkisystem.
Jag frågar ifall Kytölä och Kolehmainen hört om detta. De tycker det är beklagligt och menar att det, än en gång, förvränger bilden av motorcykelklubbar.
– Vi är varken en politisk eller en religiös grupp. Många tror att motorcykelklubbar är rasistiska, men det är vi inte, vi har alla möjliga medlemmar, till exempel finns det chapters i Indonesien, säger Kolehmainen och fortsätter: Vissa tror att västarna är någon tuff grej, men de är en praktisk utstyrsel vi har när vi kör, och så på våra fester.
Vi avrundar. På tisdagar brukar alla medlemmar äta middag tillsammans på klubbhuset. Det runda bordet dukas och två platser är reserverade för mig och fotografen Laura. Någon vid bordet kastar fram att några studerande en gång ringt på dörren i tron om att klubbhuset var en Mexikansk restaurang. Vi föreslår att de utnyttjar idén under nästa restaurangdag.
