Sex and the könsroller

Det som den gode Dunderfelt undrar över är ”den stora evolution” som ägt rum under de senaste åren, då ”kvinnorna” (ja, de är ett kollektiv med gemensam vilja) plötsligt kräver mer av sina män än tidigare, bland annat att han ska kunna prata om känslor. Först krävde de att han skulle vara jämställd och lyssnande, men när mannen anpassade sig till detta krav – gick från grottman till mjukis – räckte det inte, utan nu vill ”kvinnorna” att mannen ska ha en ryggrad och komma med egna åsikter. Det här, menar Dunderfelt, har gjort männen förvirrade och frustrerade.

Enligt Dunderfelts historiesyn levde alltså Mannen och Kvinnan (ja, i denna bild finns bara två kön) relativt okomplicerat – om än ojämställt – tillsammans genom millennierna innan kvinnorna började ställa krav. Dunderfelt ifrågasätter inte kvinnornas frigörelse i sig, men säger att moderna kvinnor i dag lätt hamnar in i negativa spiraler, där de bara klagar på sina män. Lösningen, menar han, är att kvinnor ska öva sig i positivt tänkande, medan männen i en konfliktsituation – istället för att storma ut eller vika sig för kvinnans åsikter – helt enkelt ska skratta och säga: ”ska vi ta en glass?”

Modellen som tutas ut påstår alltså att det här med att bemöta sin partner som individ skulle vara något nytt – trots att litteraturhistorien är en enda lång existentiell dialog om just de här sakerna. Modellen målar också upp heterosexuella relationer som en maktkamp på lika grunder – där kvinnorna bara råkar vara mer negativt inställda – istället för att ta i beaktande att missnöjet troligen grundar sig på en ojämlik fördelning av allt från hemarbete och inkomst till ansvar för familjens relationer.

Att som man säga ”ska vi ta en glass?”, istället för att ta sin partners behov och känslor på allvar, är alltså ungefär lika finkänsligt som det påstådda Marie Antoinette-citatet: ”låt folket äta bakelser”.

Till och med när Dunderfelt kommer med helt vettiga råd om att parterna i en relation ska diskutera med varandra är det fortsatt enligt strikt könskodade mönster. Kvinnor framställs som nyckfulla väsen som måste sluta gnälla. Männen är förvirrade tölpar som måste våga ha en åsikt. Ingenstans finns tanke om att de här könsrollerna – förutom att vara förminskande för bägge parter – kanske inte är lösningen, utan snarare roten till många av relationsproblemen.

Det största problemet är ändå inte Dunderfelt i sig, utan det okritiserade utrymmet han får. Och orsaken till att Yle lyfter fram honom är troligen att kommentarsfältet ropar ”hallelujah”.

Måhända beror det på en längtan efter trygghet, att folk gladeligen tillskriver en psykologs ”fiilis-gissningar” om stereotypa könsroller auktoritet. Att leva i en frustrerande heterorelation känns kanske mindre hopplöst om man kan skylla kommunikationsproblemen på en essentiell skillnad, istället för att öppna upp för den svindlande tanken att vi aldrig kan förstå en annan människa helt och hållet. Och att vi just därför inte har något att vinna på att mystifiera relationer mer än nödvändigt.

Det är lätt att bli frustrerad, kritisk och krävande i nära relationer, oberoende av kön, men lösningen kan inte vara könsstandardiserade och kränkande skenmanövers. Istället behöver vi bygga upp en trygghet i att vi vill varandra väl, där vi nyfiket kan utforska möjliga lösningar när det uppstår problem.

Inte som kön, utan som människor. Det är det som är en relation.

Ylva Perera

Grafiker