Det är tre år sedan regeringen förra gången hotade att skära i studiestödet. Det ordnades demonstration och studentkårerna ordnade bussar från olika delar av landet till Helsingfors. Nu är det dags igen.
Jag var inne på mitt tredje studieår förra gången det var aktuellt att demonstrera. Min känsla då var att jag inte kan berättiga att mitt livs första demonstration skulle handla om att hålla kvar penningflödet i min egen plånbok.
För mig blev det en fråga om att se eller inte se längre än min egen näsa: bryr jag mig bara om mina egna intressen eller bryr jag mig också om andra? Missförstå mig inte, jag anser absolut att vi har ett väldigt bra system med studiestöd och det är något att värna om, så jag är inte kritisk till att folk går på demonstration, men det skulle vara roligt att se att folk tänkte i bredare politiska perspektiv.
Läget i samhället såg annorlunda ut år 2013. Då var det inte ännu fråga om en nedskärningspolitik i den skala som vi ser nu. Och att regeringen nu går med släggan mot så många samhällsgrupper upplever jag en melankolisk déjà vu. Valet att bara se om sin egen gård eller att också blicka över till grannen och bry sig om hur denne drabbas av regeringens nedskärningspolitik blir konkret på ett annat sätt idag än för tre år sedan.
Nu är det ju förstås så att många är oroliga både för att studiestödet ska sänkas och för alla andra försämringar i välfärden som regeringen genomför. Men jag kan inte låta bli att kolla deltagarantalet på Facebook för demonstrationen på onsdag 9.3 och jämföra med antalet deltagare i demonstrationen mot nedskärningarna i utbildningen som ordnades bland annat i Helsingfors och Åbo första december förra året. Hur studentkårerna inte deltog i den åsiktsyttringen mot nedskärningarna i utbildningen och nu ordnar busskjutsar till Helsingfors.
Visst har studentkårerna skrivit på ställningstaganden mot nedskärningarna i utbildningen. Det är dock inte samma sak som att lägga ner en del av sin verksamhet på att ordna (eller ens delta i) demonstrationer och annat påverkningsarbete mot nedskärningarna.
Hur ska jag tolka att studerande och studentkårer i samlad trupp mobiliserar sig för att protestera mot en sänkning av studiestödet, men inte när deras universitetslärare hotar få sparken? Bryr sig studerande mer om sin finansieringsmöjlighet än om att den verksamhet de ska syssla med (med hjälp av denna finansiering) håller hög kvalitet? Jag tror inte att studerande som går på den ena demonstrationen och inte på den andra, medvetet lägger dessa saker mot varandra – men jag tycker ändå att det är rimligt att göra den jämförelsen.
Men det som jag tror finns, är en rädsla för att vara politisk. Att bevaka ens egna intressen ses som politiskt neutralt och därmed tryggt. Det är inte märkligt att det fungerar så här, men det är en attityd som inte håller en närmare granskning. De planerade försämringarna i studiestödet är en del av en mycket mera omfattande politik där regeringen vill sänka statens utgifter genom att göra nedskärningar i en massa samhällstjänster. Om man inte vill kämpa mot att barnfamiljer i framtiden tvingas betala mer för dagis, att hälsovårdsavgifter höjs, att självkostnadsandelen för mediciner höjs, hur kan man då motivera att just studiestödet inte ska skäras i? Det finns förstås olika sätt som man kan argumentera för det, t.ex. att det är onödigt drastiska nedskärningar i studiestödet jämfört med andra nedskärningar och att studerande redan är den befolkningsgrupp som lever på existensminimum.
Men om de egna intressena förblir det enda ledmotivet för ens politiska engagemang blir också ens budskap till makthavarna mindre trovärdigt. Vår regering kan alltid dra argumentet att ”man måste skära någonstans” och vi måste låta vår önskan om en vettig studiestödspolitik bli del av en bredare front mot den politiska ideologi som styr regeringens ekonomiska beslut. Det finns alternativ till nedskärningspolitiken.
Det är sant att den planerade sänkningen av studiestödet är väldigt drastisk. Så gå på demonstrationen på onsdag, men gå också på Joukkovoimas demonstration mot regeringens nedskärningspolitik bara tre dagar senare lördagen 12.3.
Orsaken till att kåren inte deltog i demonstrationen i december är hur dåligt det var organiserat, ingen tog formellt kontakt och demonstrationen hade inte trovärdighet. Handlar inte så mycket om politiska åsikter, snarare praktiska saker som hur man arrangerar en demonstration. Den nuvarande studiestöd demonstrationen ordnas av SYL, mycket mer trovärdigt än en gräsrots rörelse. Och det olika politiska viljor inom kåren där alla inte håller med om att demonstrationer är det bästa sättet att påverka. Det handlar om lite större frågor än att bara visa missnöje. Man är med nu för att det är SYLen som ordnar det, tro inte annat.
Men det kanske är svårt att förstå om man inte engagerat sig i kåren och bara gnäller utan att ha ett intresse av att påverka det själv.