Det nya regeringsprogrammet blev klart i slutet av maj förra året. Nedskärningarna i utbildningen på över 500 miljoner euro slog ner som en chock i universitetsvärlden. Och sedan dess har ministrarna slängt ur sig den ena nedsättande kommentaren om akademiker efter den andra; börjande med finansminister Alexander Stubb, som i samband med offentliggörandet av regeringsprogrammet uttalade sig om professorernas arbetsmoral: ”Om det tidigare funnits tre skäl till att bli professor juni, juli och augusti – så kommer det inte längre att vara så”, och syftade på regeringens planer på att införa ett tredje termin.
Merete Mazzarella har varit universitetslektor sedan 70-talet och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors Universitet åren 1998-2008.
– Jag har aldrig tidigare upplevt en regering som, om inte föraktar, så i alla fall visat en sådan likgiltighet för bildning.
Med bildning, eller intellektualism som Mazzarella hellre talar om, avser hon ett förhållningssätt som utgår från att idéer har ett värde i sig, att kunna arbeta med idéer utan att de omedelbart ska implementeras praktiskt. Att hela tiden kunna ställa frågan: kunde det vara på ett annat sätt? Och att syna retoriken: verkligen försöka se vad orden betyder och vad det är som verkligen sägs. Till exempel när det gäller regeringen.
– Det är ett förhållningssätt. Jag brukade predika för mina studerande att våga förhålla sig intellektuellt.
Mazzarella ser två aspekter av regeringens förakt mot intellektualism:
– Dels har vi Sannfinnländarna, och det ligger väl i sakens natur att ett populistiskt parti inte har så stor respekt för intellektualism; och dels ett teknokratiskt* ekonomistiskt tänkande. Om man är teknokart eller ekonomist*, då tror jag att man är otålig med intellektuella, man tycker att de svävar i det blå. Om man ska förstå de nedsättande uttalandena så är det väl att regeringen tycker att intellektuella är för långt från den konkreta verkligheten och är för långsamma.
Statsminister Juha Sipilä 2.12.2015: “Det finns alla världens docenter som berättar att det här och det här får man inte göra” (Yles A-studio, när han uttryckte sin frustration över att samhällsfördraget hade gått i stöpet).
– Den nuvarande regeringen är mycket mindre intresserad av att höra sakkunniga jämfört med tidigare. Det är också ett symptom på deras anti-intellektualism, säger Mazarella.
Bildningen har långa rötter
Hugo Strandberg är lärare och forskare i filosofi och Birgit Schaffar-Kronqvist är universitetslärare i pedagogik vid Åbo Akademi. Båda betonar att bildning handlar om att vara öppen för nya perspektiv och öppen för att själv utvecklas.
– Det handlar om insikten att man inte är klar som människa, att det finns ytterligare perspektiv som kan öppna sig för en, säger Strandberg.
Idéen om bildning går tillbaka till det tyska ordet Bildung som har sina tidiga rötter i medeltidens teologi enligt vilken människans uppgift är att bli Guds avbild. Under upplysningen på 1600-talet fick begreppet en mera världslig prägel och individen och samhället sattes i centrum; bildning började ses som ett medel för ens egen och samhällets utveckling. Människan borde sträva efter kunskap genom sitt eget kritiska tänkande för att frigöra sig från olika makthavares inflytande.
Wilhelm von Humboldt utformade i början av 1800-talets Tyskland ideal som universiteten skulle sträva efter i sin verksamhet. Denna utformning av universitetets idé har stått som grund för universiteten i Europa.
– Å ena sidan betonade Humboldt möjligheten att vara öppen för nya insikter och nya perspektiv. Samtidigt skulle inte forskning handla om vad som helst. Forskare och studerande som har tillgång till de bästa biblioteken och de bästa professorerna hade också ett moraliskt ansvar att göra något vettigt, som bidrar till samhällets och mänsklighetens framsteg, förklarar Schaffar-Kronqvist, och tillägger att den moraliska aspekten är något hon saknar i samhället idag när vi talar om kunskap och varför vi behöver kunskap.
Vetenskaplig autonomi var också en central aspekt av universitetets idé. Upplysningens insikt var att inga yttre auktoriteter får diktera vad som är sant och vad man ska tro. För att nå mäniskans frihet får varken kyrkan eller adeln bestämma över enskilda människor eller över kunskapsutvecklingingen överlag.
Demokrati eller auktoritär kapitalism?
Det är värt att påpeka att Humboldts ideal alltid var fråga om just ideal, och inte något som universiteten någonsin helt och hållet levt upp till. Mazzarella påpeka att hon nog har stött på forskning som hon upplevt onödig under sin tid på universitetet. Det behöver inte i sig vara problematiskt att det utövas någon form av kontroll över universitetens verksamhet och universiteten bör stå i dialog med resten av samhället. Problemet i dagens situation är att den yttre styrningen kommit i kölvattnet av *new public management – en ideologi som inte har universitetets idé i fokus (alltså autonom vetenskaplig forskning där sanning och god vetenskap är målet), utan pressar in arbetssätt och vinstkrav från privata sektorn i universiteten.
Den svenska filosofen Sharon Rider har skrivit artikeln ”The Future of the European University: Liberal Democracy or Authoritarian Capitalism?”, som berör den här frågan. En vanlig invändning, om man kritiserar kravet på att forskning inom universitet ska kunna omvandlas till vinstbringande innovationer, är att universitetens verksamhet finansieras med skattemedel och att det då är rimligt att så att säga kräva något tillbaka.
Men Raider visar hur den nuvarande utvecklingen att se universitetens verksamhet som en produktionslinje bland andra, med målet att tjäna ekonomiska intressen, resulterar i att universiteten inte följer sitt uppdrag att tjäna hela samhället utan blir en förlängning av industrin och näringslivet. I det ökade kravet på att universiteten ska skapa innovationer och patent, som industrin snabbt ska kunna göra vinst på, faller andra forskningsämnen bort som berör samhälleliga problem, t.ex. fattigdomsforskning eller miljöforskning, som inte genast kan omvandlas till ekonomiska vinster.
Rider vänder på steken och frågar: varför skulle skattebetalarna betala för universiteten om pengarna går till att finansiera särskilda intressen? Humboldts ideal behövs för att garantera att universiteten tjänar hela samhället, och inte vissa samhällsskikts intressen.
Juha Sipilä 1.9.2015: ”Finland behöver en innovationsbank […] Målet med den skulle vara att innovationer och patent utnyttjas snabbare. Det är del av regeringens spetsprojekt, vars mål är att öka samarbetet mellan näringslivet och möjliggöra att innovationer kommersialiseras.” (tal vid öppningen av läsåret vid Aalto-universitetet.)
Farligt när utbildning underordnas ekonomin
Schaffar-Kronqvist menar att regeringen, trots sitt innovationsivrande, visar ett förakt för kunskapsutveckling.
– För att verkligen kunna tänka nytt – och innovativt – behövs det tid och lugn, vilket försvåras genom de konstanta reformer som universiteten utsätts för och resultatkraven som bara mäter kvantitet och inte kvalitet. Man presterar inte bra under stress, inte heller nya innovationer. Det har länge varit ett problem, men regeringen nu försöker därutöver spara sönder själva substansen i Finlands utbildning.
Schaffar-Kronqvist lyfter fram en oro över att maktbalansen i samhället är skev. Hon tar upp Dietrich Benner, som är professor emeritus i allmänn pedagogik vid Humboldt Universitetet i Berlin. Han har skrivit om att det finns olika sfärer i samhället som har mer eller mindre makt i förhållande till varandra, och de borde stå i balans med varandra. Benner för fram att samhället måste stå i balans på minst sex olika plan: det ekonomiska, det politiska, det juridiska, det pedagogiska, det religiösa och det konstnärliga. Det betyder att den ena sfären inte får härska över eller underordna sig den andra sfären för att undvika att vi får någon form av diktatur, kyrkostat eller fundamentalism.
–Det innebär att om vi underkastar utbildning ekonomiska krav, definierar vi människan som t.ex. enbart arbetskraft och enbart som om människan har ett instrumentellt syfte för någon annans mål, att exempelvis skapa ekonomiskt mervärde – inte att människan själv är tillräkligt viktig för att försöka utvecklas till något bättre, säger Schaffar-Kronqvist och tillägger att det är problematiskt när vi nu underkastar universitetet en tydlig ekonomisk diktatur.
–Det kommer inte bara från näringslivet, även politiker sjunger denna melodi väldigt starkt. Det i sin tur betyder att den politiska sfären underkastar sig den ekonomiska. Vi har inte en kyrkostat, vi har inte en diktatur från politiskt håll, men en diktatur från ekonomiskt håll, konstaterar Schaffar-Kronqvist.
Det är väldigt problematiskt att det politiska skikt som sitter för tillfället, i Finland och i övriga Europa, är väldigt genomsyrade av ekonomiska intressen och ekonomiska nätverk. Det finns ingen karenstid mellan politiken och näringslivet och till exempel förra finansministern Jan Vapaavuori fick en chefsposition på Europeiska investeringsbanken direkt efter att han slutade i politiken. Det urholkar demokratin.
– Att en finansminister rakt av ljuger för ett parlament är skrämmande. Att han inte får konsekvenser är ytterst skrämmande. Att vi har en utrikesminister som vägrar ge intervjuer till vissa medier, en försvarsminister som stöder gatupatruller, en utbildningsminister som skär i alla stadier av utbildning, allt det här undergräver demokratiska strukturer och våra förväntningar på politiker. Det gör att vi tänker att de ändå inte kan göra något. Det skapar känsla av maktlöshet som leder till radikalisering, som vi också ser nu.
Rider redogör i sin artikel för hur universitetets roll som en autonom institution har varit central för uppbyggandet av en liberal demokrati, och när den vetenskapliga autonomin försvagas och istället börjar ses som industrins högra hand, är också demo kratin hotad. Hon påpekar att politisk styrning av vetenskapen för att uppnå vissa politiska och ekonomiska mål har provats i alla fall två gånger: i Nazityskland och i Sovjetunionen. Hon slår fast att det faktum att dagens forskningspolitik är kapitalistisk, istället för socialistisk, varken gör den mindre totalitär eller mera vetenskaplig.
Mera civilkurage behövs
Mazzarella förundrar sig över hur ledningen, i alla fall vid Helsingfors universitet, är så följsamma i förhållande till makten.
– Vad jag förstått av dem som är kvar vid universitetet är att ledningen gör väldigt lite motstånd. Jag hörde om ett personalmöte på Uni där folk steg upp och sade att det var sagt att de skulle ha två år på sig att verkställa nedskärningarna och föreslog att nedskärningarna därför skulle göras stegvis. Men då var rektorns reaktion att nej, nej låt oss göra allt genast, nästan lite överivrigt och det tycker jag ändå är underligt, säger Mazzarella.
Hon har funderat mycket på hur det kommer sig att de i ledande positioner inte protesterar.
–Jag misstänker att många akademiker tycker att det är lite ”kiva” att också få leka direktör i näringslivet. Det är något förföriskt i det här med att vara chef på det sätt som man kan vara i den privata sektorn, istället för att traggla på som tjänsteman. Det är ganska oglamoröst att vara ordförande för t.ex. ett ämnesråd och det verkar finnas en dragningskraft i att kunna göra en sådan karriär i universitetsvärlden, där man plötsligt får tala näringslivets språk, konstaterar Mazzarella.
Hon utlyser också mera civilkurage bland akademiker överlag, speciellt i frågan om att motstå marknadstänkande inom universitetet.
– Jag minns år 2005 när hela det här new public managementköret började och akademiska lärare skulle börja poängsätts sig själva och hålla utvecklingssamtal och löneförhandla. Jag gjorde det aldrig, och ingenting hände. Då tänkte jag att varför vägrar ingen annan? Man tycker ändå att intellektuella skulle visa det intellektuella civilkuraget att vägra göra vissa saker.– Det hemska är ju att vi redan till en del har vant oss vid det här management-tänkandet och nu kommer det mer av det än vi redan har vant oss vid. Vi måste vakna upp och sluta vänja oss, för det är livsfarligt. Nu är vi ganska chockade, men risken finns att vi bara glider med och vänjer oss än en gång, varnar Mazzarella.
Strandberg påpekar att det inte alls är omöjligt att motivera god utbildning med ekonomiska argument, men anser som Mazzarella att det är viktigt att fortsätta tala ett annat språk än det dominerande ekonomistiska språket och hålla kvar vid att bildning och kunskapsutveckling har ett värde i sig själv, som det är viktigt att inte glömma bort i samhällsdebatten. Schaffar-Kronqvist påpekar också att Humboldt och hans samtida var måna om att studerande skulle hitta ett arbete och en plats i samhället. Studierna ska ha ett mål och vara nyttiga och det är bra att man kan göra praktik och att sikta in sig på ett yrkesområde.
–Men det har blivit alltför snävt med helt strömlinjeformade utbildningar, och det går rakt emot bildningsidealet. En bildad människa är en som har bredd i sin kunskap och vad hen kan bidra med.
Schaffar-Kronqvist berättar om en övning i pedagogik som hon brukar dra, vilken går ut på att studerandena ska fundera hur de skulle skriva läroplanen om de leder en diktatur eller en frihetsrörelse.
– Alla kommer till samma slutsats: I diktaturen skulle man undvika alla språk, ha väldigt snäv historieläsning, ha klara och tydliga regler och inget ifrågasättande i fråga om ämne eller metod, bara frontalundervisning – inget som tyder på att man kan börja tänka själv. Frihetsrörelsen igen satsar väldigt mycket på språk, historia och samhällskunskap för de inser att man bör bygga samhället på moraliska krav och insikter om hur människor lever ihop.
– Och om vi då tänker på dagens universitetsutbildning så är det just språk och breddkunskap utanför ens ämne som skärs bort. Också inom ämnena själv har man skurit bort alla kurser som har ansetts som onödiga, t.ex. medicinhistoria och kritisk psykologi: kurser som sätter skenbara neutrala faktakunskaper som respektive ämnen arbetar med i ett historiskt samhälleligt perspektiv. Dessa har systematiskt skurits bort de senaste 20-30 åren i hela Europa.
