Hoppa till innehåll

Då samhällets grundstenar krackelerar

Vi är mitt inne i en djup kris. Det samhälle jag och du vuxit upp med är i förändring, en förändring där istället för att på klassiskt vis blicka mot en ljusare framtid blir vi allt osäkrare över hur framtiden kommer att se ut. Det är frågan om en nedmontering av välfärdssamhället.

Fanny Malmberg

Välfärdssamhället skapades i en annan tidsera, då det föddes många barn och ekonomin växte, men demografin, globaliseringen och teknologin har ändrat förutsättningarna. Det föds allt färre barn, Finlands befolkning föråldras samtidigt som vi lever allt längre och många arbetsplatser, till och med hela industrier, har flyttat till andra, billigare kontinenter.

Vi tycker om att studera i Finland och har en tendens att hänga kvar på universiteten “onödigt” länge och kan sedan ha svårt att få jobb efter avslutade studier. Det finns också en tendens till överutbildning.

Ser man ur ett ekonomiskt kausalitetsperspektiv är det klart att något måste göras. Enligt vissa borde arbetsmarknadspolitiken fungera friare, så att lönerna kunde bestämmas lokalt mellan arbetsgivare och arbetstagare och bli mer flexibla. Drömmen om nya innovationer som har en efterfrågan på den globala marknaden – ett nytt Nokia, som kunde väcka den sovande exporten.

Då välfärdssamhället skapades var Finland ett betydligt fattigare land, men invånarna sågs som resurser, något man ville satsa på för att i det långa loppet ha ett bra socialskydd som tryggar alla. Det fanns en slags solidaritet, som tynar bort då man låter det kapitalistiska tänkandet styra.

Det sägs att välfärdsstaten stryper ekonomisk vinst, eftersom den kräver så höga skatter då så många nu behöver det stödsystem som välfärden erbjuder. Samtidigt genomsyrar det marknadsekonomiska tänkandet allt, på ett påtvingat sätt. Det efterlyses resultatinriktning och kommersialisering av univeristeten. Studerande ses mer och mer som konsumenter av tjänster. Kritiska ämnen, till exempel humaniora, ses som olönsamma och det kritiska tänkandet ses som en käpp i hjulet. Det finns inte tid att reflektera då allt ska effektiveras.

De som kritiserar välfärdsstaten har rätt med en sak: vi är ganska bekväma som det är. Vi är bekväma med lika möjligheter för alla och gratis utbildning. Vi är bekväma med en viss jämlikhet. Kritiken kommer från det marknadsekonomiska tänkandet som behöver friktion och samhällsklyftor, eftersom detta stimulerar ekonomin.

Välfärdssamhället skyddar de svaga, alltså i stort sett åldringar, barnfamiljer och studerande. Den tryggar hälsovård, utkomst och utbildning. Och det finns en korrelation här: enligt UNESCO skapar utbildning i sin tur välfärd. Men om man kör ner välfärden, vad händer då med den svagare parten? När man kör ner universiteten, vad händer med bildningen? Vad händer med det moraliska medvetandet?

Regeringen driver en politik som är fordrande, ensidig och kortsiktig. Retoriken har hårdnat, individualismen har ökat och nyttighetstänkandet genomsyrar precis allt. Det handlar om att leda utan moral. Är vi redo att ta konsekvenserna?

Fanny Malmberg var Studentbladets chefredaktör 2016.

Vad tycker du?