Enligt en av deltagarna som Studentbladet talat med gav ockupationen upphov till en ny stark politisk rörelse inom studievärlden.
Fredagen den 18 september ordnade fackorganisationerna sina massprotester mot regeringens nedskärningar och flera fackföreningar valde att gå i strejk. Då huvuddemonstrationen på järnvägstorget i Helsingfors tog slut vid 14-tiden den regniga fredagen och demonstranterna begav sig hemåt gick studenterna i stället raka vägen till Helsingfors universitets centrumkampus och ockuperade Porthania.
Ockupationen var partipolitiskt obunden och begränsades inte heller till endast studerande utan alla som ville fick vara med i protesten.
Inkeri Rönnberg, som studerar sociologi vid HU, är en av de aktiva studerande som ockuperade Porthania. Hon var på plats varje dag under hela ockupationen. Vi träffar henne fredagen den 25 september då ockupationen har pågått i en vecka. Under intervjun blir det klart att ockupationen kommer att avslutas följande dag, lördagen den 26 september. Det heter att arbetet mot regeringens nedskärningspolitik måste komma in i en ny fas.
Att ockupationen avslutas efter nio dagar utan att ha uppnått några konkreta mål ska enligt Rönnberg inte ses som ett misslyckande, tvärtom.
– Det var otroligt bra! Jag har själv varit politiskt aktiv länge men aldrig varit med om någonting liknande. Alla här kommer från olika bakgrunder och vi har lyckats bygga upp en otrolig infrastruktur som håller alla mätta.
För att hålla hjulen i rullning under ockupationsveckan grundade studenterna arbetsgrupper med egna ansvarsområden. Rönnberg har under ockupationen varit en del av mediegruppen, som ansvarar för kontakten med pressen. Med tanke på all publicitet studenterna fick under veckan i Porthania har hon gjort ett bra jobb.
– Mottagandet var väldigt positivt. Vi fick stödutlåtanden från studenter i hela världen.
Hon är ändå noga med att i intervjun inte tala för någon annan ockupant. I den nya proteströrelsen ska alla officiella ställningstaganden först diskuteras och man röstar aldrig om någonting utan alla beslut ska födas ur diskussion och samförstånd.
– Jag är med här som studerande och vi motsätter oss nedskärningarna i allmänhet.
Då ockupationen inleddes på fredagen var målet ändå inte mer preciserat än att protestera mot regeringens nedskärningar. Men under det så kallade stormötet som hölls halvvägs in i ockupationen, tisdagen den 22 september, klarnade det vad studenterna egentligen ville.
Rönnberg beskriver flera gånger under intervjun tisdagens möte som ockupationens höjdpunkt.
– Vi visste att det var vår stora stund. Mötet var ett bra exempel på hur stort understöd vi har. Många från personalen, alla universitetets huvudförtroendemän och flera nya studerande var på plats.
Under mötet antogs tre politiska målsättningar bland deltagarna. För det första motsätter de sig nedskärningspolitiken i allmänhet, och nedskärningar i utbildningen i synnerhet. Också kommersialiseringen av utbildningen, det vill säga att utbildningens ekonomiska nytta ska maximeras, motsätts och som en tredje målsättning vill ockupanterna demokratisera hela skolsystemet.
– Makten i universiteten har centraliserats allt mer. Ledningen och speciellt rektorn har fått mer makt. I styrelsen sitter många representanter från näringslivet så det är inte så konstigt att utbildningen kommersialiseras, säger Rönnberg.
Bort med nedskärningarna, mindre fokus på lönsamhet och pengar, mer demokrati. De uttalade målen med ockupationen är lätta att skriva under, men en pessimist kan snabbt fråga sig hur realistiska de är. Har studentrörelsen faktiskt så mycket kraft i sig att den kan ändra på regeringens planer? Rönnberg tycker att frågan är dålig. Hon menar att man inte kan vara cynisk om man ska få någonting gjort.
– För att kunna vara med måste man ha hopp! Ser man det hela ur ett globalt perspektiv finns det flera exempel på då studenters manifestationer gett ändringar mot det bättre. De här exemplen ger oss hopp.
– Men om man inte ser det blir man passiverad!
Efter en dryg vecka i medias rampljus blev det påtagligt tyst efter att ockupanterna lämnade Porthania. Men enligt Rönnberg tappar inte rörelsen momentum trots det.
– Nu börjar det riktiga arbetet. Vi måste systematiskt börja arbeta för att uppnå våra mål.
Ur ockupationen föddes en ny rörelse vars huvudsakliga mål är att motsätta sig nedskärningspolitiken. Då ockupanterna samlades den 7 oktober för ett nytt stormöte, också den här gången i Porthania, beslöts det att den arbetsgrupp som ansvarat för strejkrörelsen får huvudansvaret för den fortsatta verksamheten. Det här betyder att studenterna i framtiden lägger mer fokus på strejkmetoder som till exempel utmarscher för att nå sina mål.
Den nya rörelsen kallas helt enkelt Kolutuslakko (på svenska utbildningsstrejk). Studenterna väljer att förkorta namnen till KoLa, eventuellt en ironisk pik mot Helsingfors universitets rektor Jukka Kola som under ockupationen i flera omgångar fått hård kritik av studenterna för att han inte tagit tillräckligt starkt motsatt sig regeringens sparåtgärder som i värsta fall betyder att 1200 personer får sparken från universitetet
Hur verksamheten efter ockupationen i praktiken ser ut framöver återstår att se. Under stormötet i början av oktober talades det bland annat om en möjlig stordemonstration mot samarbetsförhandlingarna vid universiteten och en utmarsch som eventuell kunde ordnas i i november.
Att hålla uppe farten som ockupationen gav upphov till kommer att vara den nya rörelsens stora utmaning. Speciellt då det handlar om en rörelse vars näring kommer från sociala medier och styrs av horisontellt organiserade arbetsgrupper. Men ska man tro Rönnberg kommer vi i framtiden att höra mer av strejkrörelsen. Under ockupationen hände någonting speciellt som Rönnberg inte sett förut. En vilja att ta saker i egna händer föddes bland studenterna och den viljan blir enligt henne svår att stoppa.
– Det här är enligt mig den första på riktigt inkluderande rörelsen.
