Några veckor innan den stora klimatkonferensen i Paris består Anna Abrahamssons helg av att gå igenom det senaste utkastet till ett klimatavtal, som ska vara utgångspunkten under konferensen.
Hon berättar att avtalsstommens längd i början av året låg på åttio sidor men under ett klimatmöte väckte det missnöje bland några länder, som ansåg att det var för långt. Vid nästa möte var saken åtgärdad och ett betydligt kortare utkast på tjugo sidor presenterades. Nya klagomål, avtalet var för kort.
Under klimatkonferens i Paris, som är konferensen med stort K, kommer länderna att utgå från ett avtal med kompromisslängden femtio sidor.
Det är klimatförhandlingar i ett nötskal. Oändligt många parter och oändligt många intressen ska enas om ett gemensamt mål. Varje detalj stöts och blöts. Anna Abrahamsson känner ändå ingen uppgivenhet, trots att den förra konferensen i Köpenhamn 2009 med tanke på förväntningarna mynnade ut i så gott som ingenting.
– Jag förblir optimistisk, annars kan man inte vara med. Mycket har hänt i världen sedan 2009. Klimat har en annan plats på dagordningen och det finns ett tryck på politikerna från gräsrotsnivå att göra något.
Hon påpekar dessutom att världens länder ibland faktiskt har lyckats komma överens. Hålet i ozonlagret håller exempelvis på att repa sig efter länderna i slutet av åttiotalet enades om att fasa ut ämnen som skadar ozonskiktet.
Enligt Abrahamsson borde målet med Pariskonferensen vara ett ambitiöst avtal som träder i kraft år 2020.
– Idealet skulle vara ett avtal som tydligt förbinder alla länder att minska på sina utsläpp till en hållbar nivå, säger hon.
150 länder har på förhand lämnat in löften där de redogör för hur mycket de kommer att skära ner sina utsläpp fram till år 2030. Men löftena räcker inte ända fram. Det globala målet är att medeltemperaturen inte ska öka mer än två grader, men om alla länder håller vad de lovat kommer temperaturökningen att ligga på
2,7 grader. Det innebär att det fortfarande finns en del att komma överens om i Paris.
En annan utmaning, en av evighetsfrågorna, är vem som ska betala för att stävja klimatförändringen. I Köpenhamn kom länderna överens om att industriländerna före år 2020 ska bidra med 100 miljarder per år för att stöda utvecklingsländernas försök att minimera klimatförändringen. Än har man inte nått upp till målet och vad som händer efter år 2020 är öppet.
– De fattigaste länderna är mest utsatta och drabbas hårdast av klimatförändringen. Dessutom är det sällan de länderna som har orsakat utsläppen. Vem ska betala för att det de ska vara rättvist?
För Finlands del är storleken på finansieringen från den offentliga sektorn ett stort frågetecken för tillfället. Pengarna för klimatåtgärder tas ur samma pott som utvecklingsbiståndet, som regeringen kommer att skära ner med 300 miljoner euro.
Om rika länder som Finland skär ner på klimatbiståndet kan det skada landets rykte och dessutom göra utvecklingsländer mindre motiverade att delta i förhandlingarna, menar kritiker.
Går konferensen enligt planerna kommer världen i mitten av december att ha ett unikt klimatavtal, eftersom meningen är att det ska vara bindande för både industriländer och utvecklingsländer. Det nuvarande Kyotoprotokollet förpliktar bara industriländer att skära ner på utsläpp.
Ett bindande avtal betyder ändå att det borde finnas någon form av sanktioner om ett land bryter mot avtalet. Frågan är hur dessa sanktioner ska utformas. Länder som har brutit mot Kyotoavtalet har inte bestraffats.
Abrahamsson anser att straff och tvång inte heller alltid är det bästa tillvägagångssättet.
– Ju mer tvång, desto mer kan det avskräcka länder. Någon typ av kontrollmekanism vore bra men det är svårt att avgöra vad som fungerar bäst. Politiskt tryck kan vara effektivt.
Anna Abrahamsson säger att klimatkonferensen är ett viktigt steg i kampen mot klimatförändringen, men att det är lika viktigt hur världen går vidare efter konferensen.
– Världen kommer inte att räddas under det här mötet.
Oavsett hur slutresultatet ser ut har det ändå stor betydelse för oss som nu är unga och de kommande generationerna, menar hon.
– Det kommer att avgöra våra livsvillkor.
Förenta Nationernas klimatkonferens i Paris pågår från 30 november till 11 december.
För artikeln intervjuades också miljöråd Harri Laurikka vid Miljöministeriet.
