Studentbladet träffar Krisjouren för unga i Arcada där ASK ordnar en mässa för att studerande ska kunna bekanta sig med studerandeföreningar, nationer och andra organisationer. Det är ingen slump att Krisjouren är på plats. Att synas bland studerande i rätt sammanhang är deras nya strategi den här hösten.
– Man måste möta unga på deras spelplan, säger Robert Nilsson som ansvarar för krisjourens skolsamarbete.
Det är första gången Krisjouren gästar studiemässan i Arcada, men knappast sista. Nu är planen att tränga sig in på alla tänkbara evenemang i studielivet för att synas bland studerande och förhoppningsvis sänka tröskeln för att söka stöd i svåra situationer. Nilsson berättar att det under hösten också finns planer på att närma sig mindre studieföreningar.
– I samarbetet med nationerna är vi inte lika långt komna som våra finska kolleger. De springer på nationerna mest hela tiden, men nu ska vi bli bättre.
Ifjol hade Krisjouren totalt 137 besök och organisationen uppskattar att runt 60 procent av dem studerar vid högskolor. För 2015 finns ännu ingen färdig statistik, men Nilssons bedömning är att antalet studerande som söker hjälp ökar.
En spontan slutsats av det här är att studerande mår allt sämre och behöver mer hjälp än tidigare, men Nilsson poängterar att man kan göra två tolkningar av trenden. Själv föredrar han att vara optimistisk.
– Det har länge varit stigmatiserat att tala om hur man mår, men det börjar bli allt mer okej. Jag tror det är därför fler söker hjälp.
Nilsson menar att satsningar på måendet och humanismen har ett uppsving, en motreaktion på det resultatinriktade samhälle som vi lever i. Det här syns bland annat i den nya läroplanen som bättre ska gynna elevernas välmående.
Men ingenting ändras över en natt och många väljer ännu att inte tala öppet om hur de känner och mår. Speciellt i den finlandssvenska kontexten där det heter att “alla känner alla” kan steget till att tala öppet om sina problem vara stort. Att inte ha någon att dela sina tankar med hör enligt Nilsson till de största hoten mot ungas välmående.
– Den minsta gemensamma nämnaren bland våra klienter är ensamheten. Det kan helt enkelt innebära att man är ensam och inte har några nära vänner eller att man är ensam i sin situation då man inte delar med sig med omvärlden om hur man mår.
Krisjouren är en del av organisationen Helsingforsmission vars verksamhet i stort går ut på att hjälpa ensamma medborgare. Vid den helt svenskspråkiga Krisjouren för unga arbetar fem stycken krisarbetare som erbjuder samtalshjälp till vem som helst som genomgår en kris. Trumfkortet är Krisjourens gruppdiskussioner som enligt Nilsson är mycket populära och fylls upp snabbt.
– Folk mår bra då de diskuterar i grupp och inser att de inte är ensamma. Vi märker att våra grupper fylls direkt. Det kan förstås vara ett stort steg att komma med, men när man är där brukar det snabbt bli bra.
Nilsson tror att långa köer till Studenthälsan och brist på skolpsykologer bidrar till att allt fler söker sig till Krisjouren. Studerande vid yrkeshögskolor har inte ens tillgång till Studenthälsan, och för universitetsstuderande kan köerna till vård vara upp till tre månader långa.
Bland skolpsykologerna är resursbristen ännu värre. I Helsingfors ansvarar varje svenskspråkig skolpsykolog för cirka 1000 elever vilket i praktiken kan betyda ett besök per vecka. Dessutom kan tröskeln till att besöka en skolpsykolog vara stor om besöket sker i skolan och inte är anonymt.
– Hos oss är alla anonyma om de vill. Vi frågar bara efter namn men kollar inte upp det. Du får kalla dig för en siffra om du vill, säger Nilsson.
Pingback: Studenthälsan permitterar – ”studenterna tas i beaktande”