Med hjärtat i två länder

En ny studie visar att det finns över en miljon så kallade ”Erasmus-bebisar” i världen. I november föds en till när finlandssvenska Jannie Ahlström och portugisiska João Cordeiro blir föräldrar för första gången.

– När man är i ett förhållande med någon från en annan kultur finns det så mycket att upptäcka, samtalsämnena tar aldrig slut. Jag är stolt över att vi kommer kunna ge vårt barn två kulturer och flera språk, säger Jannie.

Hon och João träffades på nattklubben Fontana i Vasa en lördagskväll i september 2009. Jannie gick i gymnasiet, João hade kommit till Finland drygt en månad tidigare för att inleda sina Erasmusstudier. Den kvällen talade de knappt med varandra, men utbytte några blickar på ett trångt och svettigt dansgolv. En vecka senare var de bägge två där igen och råkade åter en gång få upp ögonen för varandra. Den kvällen utbyttes också telefonnummer.

– Vi bestämde att vi skulle ses. Jag tyckte att det var roligt att lära känna en ny människa och upptäcka en ny kultur, säger João.

– Och jag tyckte att det var spännande att träffa någon som kom från ett annat ställe än lilla Vasa, säger Jannie.

Meningen var egentligen aldrig att de skulle bli ett par. Men här sitter de nu, sex år senare, med förlovningsringar på fingrarna och ett barn som beräknas födas i början av november.

– Vi var överens om att det bara skulle vara den hösten, säger João.

– Den tanken kändes helt okej. Ända tills du var tvungen att åka hem, fyller Jannie i.

Under våren 2010 blev kvällarna framför datorskärmarna i respektive land både många och långa. En dryg månad efter att de sagt hejdå till varandra i Vasa åkte Jannie ner till Lissabon för att träffa Joãos familj.

– Jag minns speciellt bra en situation där han lämnade mig ensam i köket med hans mammas moster. Hon talade inte ett ord engelska. Trots att vi redan hade ätit en stor portion soppa fortsatte hon att truga i mig mat och jag klarade inte av att säga nej, berättar Jannie.

Den största kulturchocken har de inte upplevt i sitt förhållande utan snarare i mötet med familj och vänner.

– I Finland lyssnar man på vad den man pratar med säger. Man tar det till sig, funderar kanske en stund och kommer sedan med sitt svar. I Portugal pratar man tills någon avbryter en. I början minns jag att jag talade med Jannies vänner och tänkte ”snälla stoppa mig, jag vet inte vad jag talar om”, medan Jannie å sin sida tyckte att mina vänner var ovänliga som aldrig lät henne komma till tals, säger João.

Han berättar också att om en finländare säger att något ska bli gjort så blir det verkligen det.

– I Portugal tittar man ut genom fönstret och är det soligt tänker man ”jag kan lika gärna göra det i morgon”.

Efter två år av distansförhållande och resande bestämde sig João för att flytta till Finland. Timingen var bra, han skulle skriva sin magisteravhandling och Jannie skulle fortsätta sina studier vid Helsingfors universitet. Efter tre månader fick han jobb och livet tillsammans flöt på bra. Men sedan kom vintern.

– Den första vintern var tuff. Eftersom jag är intresserad av att röra på mig så bestämde jag mig för att se det hela som en utmaning. Det är tungt att ta sig fram i snö och på hal is! Snön har jag ändå ingenting emot, den är vacker, men mörkret gillar jag inte.

Det ena året han hade planerat att stanna passerade och tanken på att flytta ifrån varandra igen kändes otänkbar.

– Det var kanske också i samband med flytten som det gick upp för våra familjer att det här verkligen är på riktigt, säger João. Ändå har min mamma aldrig hållit mig tillbaka utan snarare uppmuntrat mig att åka.

Nu har de bott tillsammans i 3,5 år. Nästa sommar stundar bröllop i Lissabon och om bara en dryg månad väntas deras lilla son eller dotter komma till världen.

– I och med att vi vet att vi är från olika kulturer är vi också öppnare för varandra, lyssnar och antar inte genast att vi tänker lika, säger Jannie.

– Att ha en förståelse och respekt för den andras bakgrund och kultur är också viktiga förutsättningar för att bilda familj. Innan jag träffade Jannie var jag skeptiskt inställd till att skaffa barn, jag tänkte att allt är jobbigt och att det egna livet tar slut så fort man blir förälder. Men jag har lyssnat på henne och med tiden har jag insett att det finns mycket fint som uppväger att det säkert är jobbigt ibland, säger João.

Att få ge det lilla barnet rötter i två länder ser de båda som en värdefull gåva. De kommer att tala sina respektive modersmål, svenska och portugisiska, och så blir det dessutom ett språkbad i engelska eftersom det är de blivande föräldrarnas gemensamma språk.

– Jag är stolt över att få ett internationellt barn, speciellt i dessa dagar när vi delar upp värden i ”vi” och ”de”, säger Jannie och får medhåll av João.

– Då är det extra viktigt att visa att världen är så mycket mer än det du upplever och ser i din lilla bubbla.

Vad säger ni när er son eller dotter i framtiden vill åka utomlands för en längre tid?

– Jag skulle naturligtvis uppmuntra det, och sedan skulle jag ångra mig när hen inte kommer tillbaka, säger Jannie med ett skratt.

– Och när den dagen kommer ska jag påminna dig om att det var precis det vi en gång gjorde, svarar João.