Det har varit en händelserik sommar. Då senaste numret av Studentbladet gick i tryck i slutet av maj var den nya regeringen ännu i färd med att staka upp regeringsprogrammet för de kommande fyra åren. Klart var åtminstone att nedskärningar var på kommande, men hur stora de skulle bli, och vem som skulle ta mest stryk var ännu öppet.
För oss studerande såg läget ändå relativt ljust ut. Alla nya regeringspartier hade under valrörelsen lovat att inte kapa i utbildningen. Dessutom är ju Samlingspartiet ett uttalat bildningsparti som anser att utbildning är nyckeln till det mesta i samhället. No hätä.
I en intervju i Studentbladets sommarnummer säger FSF:s ordförande Jari Järvenpää att han är hoppfull om att regeringen håller sitt utbildningslöfte. Järvenpää ansåg att regeringen redan i maj kapat i utbildningen så mycket som det går. Han hade fel.
Sipilä släppte bomben bara några dagar senare, den 27 maj. Utbildningen ska kapas med ytterligare 600 miljoner fram till 2020, eller var det en dryg miljard? Svaren varierar beroende på vem man frågar. Hur som helst har de deprimerande följderna redan börjat synas. Vårt lands största universitet säger upp var sjunde anställd och det är en tidsfråga innan Åbo Akademi börjar sparka personal.
Högskolornas kampanj inför riksdagsvalet såg på alla sett ut att lyckas bra. Alla partier och partiledare uttalade sig positivt om utbildningen och lovade, med viss flummiga förbehåll, att inte skada utbildningen. Ingen kunde tänka sig att politikerna skulle ljuga så öppet inför valet, men nu vet vi bättre.
Men vad kan vi göra? Vi har valt våra representanter för de kommande fyra åren och med tanke på utbildningens framtid gjorde vi fel val. Du som inleder studierna i höst får äran att från första parkett sakta se hur det mesta skiter sig i högskolevärlden.
Är man naiv kan man som FSF och SAMOK vädja till regeringen att dra tillbaka sina nedskärningsförslag. Men få saker har lyckats med att vädja.
Istället skulle det senast nu vara hög tid att visa hur stor kraft det verkligen finns i studentrörelsen. Regeringen lyssnar uppenbarligen varken på studerande, professorer eller forskare. Flera demonstrationer, flera ockupationer och egna radikala initiativ av studerande verkar var det som behövs. Det är bättre än att vädja (man vädjar till en diktator inte till demokratiskt valda politiker) och definitivt bättre än att sitta still och se på.
Att protesterna just nu bara drivs på av aktiva kårmedlemmar och mindre vänstergrupperingar medan vi andra passiveras är galet. Alla studerande från alla politiska grupperingar borde stå på barrikaderna när regeringen går så här vild med osthyveln.
-Niklas Evers
Pingback: Skolstartens mest bisarra ögonblick