Efter att bloggvärlden länge kritiserat Ben Alis korrumperade regim var det Mohammed Bouazizis självmord som fick bägaren att rinna över. Demonstranterna som tog till gatorna i hela Tunisien bestod av folk av varierande bakgrund, dock anses ungdomen ha varit den största enskilda gruppen som utgjorde revolutionens stomme.
Zied Mathlouthi studerar fransk litteratur vid Universitetet i Sousse. En stad som ligger 140 kilometer söder om huvudstaden Tunis med knappt 300 000 invånare. Till en början ger Zied Mathlouthi ett blygt intryck av sig. Han talar med låg volym och utan att använda gester. Han är ordförande för det internationella utskottet i de tunisiska högskolestuderandenas förbund. Mathlouthi har länge varit intresserad av politik men före år 2011 var studerandena isolerade från resten av samhället. Nu vill han se studerandena närmare den politiska beslutfattningsprocessen.
– Det värsta är att det var vi studerande som utgjorde en stor del av demonstranterna och därmed revolutionen som tvingade Ben Ali att avgå. Nu efteråt känns det som om politikerna glömt oss. Diskussionerna kretsar främst runt ekonomin och säkerhet. Ibland händer det att fackförbunden bevakar våra intressen men det är inte nog, säger Mathlouthi
Föreningsutbudet för studerande i Tunisien är mångsidigt. Det finns organisationer som främst strävar till att skapa umgänge studerande emellan, medan andra har en starkare förankring i partipolitiken. I Tunisien finns det två större politiska block som tävlar om makten. Det ena leds av Ennahda, vars ideologi är politisk islam och ofta förknippas med muslimska brödraskapet i Egypten. Det andra blocket leds av Nidaa Tounes (fritt översatt: kallet för Tunisien), ett koalitionsparti som grundades som motvikt till Ennahda.
Hur profilerar sig studerandena på den partipolitiska kartan?
– Studenterna fördelar sig över hela den partipolitiska kartan från vänster till höger och från troende till sekulär. I allmänhet kunde man väl säga att de som studerar humanistiska, konstnärliga och samhällsvetenskapliga ämnen tenderar att identifiera sig med antingen vänster eller sekulära partier (som Nidaa Tounes), medan de som studerar naturvetenskapliga ämnen eller ekonomi oftare stöder konservativa eller islamistiska partier som Ennahda, säger Mathlouthi.
Trots det breda utbudet av politiska föreningar säger Mathlouthi att de flesta studenterna föredrar att delta i evenemang som går ut på att ha det roligt. Detta beror delvis på att folk vid sidan om sina studier vill njuta av livet och att de politiska partierna förlorat ungdomens förtroende. Mathlouthi däremot föredrar att delta i antingen politiska eller kulturella evenemang.
Vilket parti identifierar du dig mest med?
– Jag är medlem i Ennahda.
Du anser att det är det bästa partiet för att driva studerandes frågor?
– Inte nödvändigtvis, som sagt var driver inget politiskt parti studerandenas frågor, förutom kanske fackförbunden. Men, jag tycker att Ennahda har goda avsikter, säger Mathlouthi.
Du är medlem i Ennahda, trots att du studerar fransk litteratur och har ansvarat för Tunisiens studenters internationella ärenden?
– Jap! säger Zied Mathlouthi skrattandes. Jag antar att jag på många sätt är undantaget som bekräftar regeln.
Vad tror du är de största utmaningarna för Tunisiens framtid?
– Vi måste lära oss samsas med varandra och vara lika enade som under revolutionen. Vi måste godkänna att samhället är pluralistiskt och fortsätta arbetet för demokratin och yttrandefriheten. För studerandena krävs det en del reformer. Studierna kan inte vara reserverade endast för dem som har pengar. Staten betalar understöd för de riktigt lägsta socio-ekonomiska klasserna, men det är inte nog. Den lägre medelklassen och till och med en del av medelklassens ungdom har alltför sällan möjligheten att studera det de vill, eller så länge som de skulle vilja.
Slutligen är det ganska få studeranden som antingen har vilja eller resurser att engagera sig inom studiepolitik. Till dessa hör Khalil och Sofiane som studerar regi och klipp vid École Supérieure d’Architecture, audiovisuell et de Design i Tunis. De brinner för konst, litteratur, livet och musik. Konceptet “studieliv” är inte något som präglar deras identitet, dessa killar kunde snarare beskrivas som kulturella luffare med en enorm passion och nyfikenhet.
Sofiane har nyligen regisserat en kortfilm som skildrar livet som blind. Filmen gjordes utan en kamera vilket gör det främst till en auditiv upplevelse. Då han visade arbetet åt sina professorer fick han höra att det var skräp och att en film inte kan göras utan kamera. Nu regisserar han musikvideon för hip-hop kollektivet Zombra som består av kvinnliga och manliga rappare som sjunger på både arabiska, engelska och franska.
Khalil som är klippare, är mer tystlåten en den ständigt ivrige Sofiane. Han berättar att han blev antagen till en fransk filmskola nära Paris, meningen var att fara, men att det inte blev av på grund av ett nekande svar på visumansökan. Det känns orättvist, så vi bestämmer att kollektivt dissa fransmännen förrän diskussionen åker in på arabvåren.
Ni var alltså båda med och demonstrerade?
– Så klart. Då solen gått ner, gick vi ut på gatorna med metallrör och begav oss till torget framför inrikesministeriet. Stämningen var spänd och folk hade samlats i massor. Polisen svarade efter en stund med skott och tårgas. Men jag minns då vi hörde att Ben-Ali har flytt. Det var obegripligt. Vi hade aldrig sett någon annan som president, säger Khalil.
Både Sofiane och Khalil röker aktiv på. De säger att få saker är så fina som riktigt prima hasch. Men man måste vara på sin vakt. I Tunisien kan man råka ut för ett års fängelsestraff för bara innehav. Både Khalil och Sofianne hoppas på en förändring i lagstiftningen, de skulle göra livet friare, och därtill skulle Tunisien kunna dra nytta av att sälja cannabis till de länder där det är lagligt. Allt beror på framtiden.
– Jag tror att landet kommer att utvecklas i en mer demokratisk riktning. Det är också allt mer realistiskt att Tunisien om tio år kunde ledas av en kvinnlig president. Ännu har vi inte sett några stora förändringar men jag är optimistisk. Det fanns nämligen en väldigt speciell tid efter revolutionen då nationalgardet ansvarade för den allmänna ordningen i landet. Praktiskt taget innebar det att inga poliser rörde sig på gatorna. Vi upplevde riktig frihet, och kunde göra vad vi ville och röka på var vi ville. Det rådde en väldigt stark euforisk känsla av solidaritet. Denna känsla är inpräntad i huvudet på varenda människa som hör till min generation. Därför tror jag på positiv utveckling. Vi har fått uppleva lite av det goda och nu hungrar vi efter mer, säger Khalil.
Sofiane, som knappt kan sitta stilla fattar eld efter Kahlils kommentar.
– Det var en skitrevolution! Inget har förändrats och en riktig revolution skall vara ledd av intelligentian. Jasminrevolutionen var spontan och den fattiga pöbeln hade en lika stark röst som de intellektuella, säger Sofianne. Till vilket Khalil svarar att revolutionen ännu är ett spädbarn som knappt lärt sig gå, man måste ha tålamod.
Efter det återvänder vi till att diskutera konst, film och litteratur. Efter en stund frågar Khalil om jag vill komma med honom runt hörnet en sväng.
Studerandena i Tunisien må ha utgjort stommen i revolutionen, men som grupp är de mångfaldiga och fulla av kontraster. Tiden får visa hur spädbarnet av arabvåren kommer att växa upp.
Skribenten har fått utrikesministeriets resestipendium för journalister och var stationerad i Tunisien tre veckor i maj tillsammans med fotograf Iiris Heikka.
