Dessa kriterier, som flera filmfantaster säkert känner igen, utgör det kända Bechdeltestet. Testet introducerades 1985 i serietidningen Dykes to Watch out For och är skriven och illustrerad av den amerikanska författaren Alison Bechdel.
I den machoga serien The Rule introduceras kriterierna för vad som kan krävas av en film då det kommer till kvinnlig representation. Testet fick nytt liv för några år sedan då Svenska Filminstitutet i samarbete med Viasat i Sverige började betygsätta filmer på basis av hur bra de klarar testet.
Detta är dystert aktuellt med tanke på hur dåliga mainstreamfilmer är på att uppfylla kriterierna: av Bechdeltestets hemsidas imponerande katalog på 4500 filmer klarar lite över hälften testet. Därför kan vi fira då Sveriges kampanj gjort testet världskänt igen och lösningen till problemet med genusrepresentation i film har anlänt!
Kanske inte. Kanske en närmare titt på testet avslöjar fula sömmar och potential för misstolkning och missbruk. Inget är svart och vitt, trots det min vän Niko har att säga om pandor.
Testets problem är nämligen att det bryter ner filmer till siffror, statistik och kvotering, istället för att undersöka filmers essens; budskapet och handlingen. Kriterierna konkretiserar problemet, men gör testet till en generaliserande analys av den ytligaste formen. Borde vi inte avgöra om en film är sexistisk på basis av filmens värderingar och inte på avsaknaden av Y-kromosomer i bild och dialog?
Filmkritikern Bob Chipman exemplifierade problematiken bra: porrfilmen Debbie does Dallas, en film om tonåriga cheerleaders som säljer sex åt äldre män, klarar testet.
Det gör däremot inte Låt den rätte komma in, The Hurt Locker (som faktist regisserats av en kvinna), Cinema Paradiso, Blade Runner, Gravity eller Spring Lola! Flera av de äldre Disnyfilmerna, till exempel Snövit och Askungen, med fruktansvärda kvinnliga förebilder klarar testet.
Det gör inte Wall-E, Råttatouille eller åtta av fjorton andra Disney-Pixar samarbeten, kända för sina budskap om acceptans och välvilja.
Bechdeltestet avslöjar filmindustrins avsaknad av diversitet då det kommer till kön i film, men mäter inte filmers sexism. Det ställer tankeväckande frågor om vår filmkultur, men avslöjar inget om enskilda filmers värderingar.
Vi förtjänar ambitiösare krav på kvinnoskildring i film än att kvinnor finns och att de kan tala. Problemet löses inte med kvotering, utan då filmindustrin slutar tro att vi endast vill se filmer om vita mäns bekymmer – och kvinnor som tjatar om dem.
Tom Saxman
Skribenten studerar film- och tv-manus på Aalto universitet.