Wilhelm Grotenfelt skickar bort Albina Tologonova efter att hon hällt tevatten på hans nya hustru. Bild: Tsamo
Året är 1861 då åttaåriga Tsamo, som spelas av Albina Tologonova, reser till Pernå i Finland med sin nya omhändertagare ingenjören Simon, spelad av Wilhelm Grotenfelt. Sedan Simon friköpt Tsamo har hon blivit döpt, fått ett nytt finskt namn och blivit undervisad i svenska. Men i den åttaåriga flickan sitter indianmönstrena kvarklistrade och trots att det är måsar som hörs skrika i den finlandssvenska Lovisaidyllen, är det den svarta Korpen som ropar efter Tsamo.
Filmen har skrivits och regisserats av filmskaparna Markku Lehmuskallio och Anastasia Lapsui och baserar sig på verkliga händelser. Berättelsen om Tsamo är både sorglig och vacker samtidigt som den är fascinerande. Genom scenerna lyckas filmen röra vid det som är kärnan i berättelsen. Hur månne det kändes att flytta till Finland som indian på 1800-talet?
Bruset i snäckan
När Tsamo kommer till Finland börjar hon så småningom stöta på problem. Hennes omhändertagare Simon gifter sig med en vacker finsk fröken, och Tsamo, som inte förstår varför han ska ha två fruar, häller tevatten i famnen på den nya kvinnan. Tsamo skickas bort från Simon och hans familj och lever vidare på olika fosterhem och gårdar i Lovisa. I varje nytt hus och varje nytt hem kan hon skymta sig själv i de buckliga spegelytorna.
Speglarna visar henne att hon är annorlunda till utseendet och inuti henne vägrar den svarta korpen släppa taget. Genom bruset i en stor vit snäcka hittar hon ro för stunden men runt omkring henne fortsätter den främmande världen att krypa sig på. Den vita snäckan blir en dörr till vyerna från Tsamos hemtrakter.
Lehmuskallio och Lapsui har gjort berättelsen om Tsamo till en vacker film. När vyerna från flickans hemtrakter varvas med lummiga sommarbilder från Lovisa och Pernå bildar scenerna en estetisk helhet. Mellan fosterhem, gårdar och stadsfolk får vi se stora kjolar, nätta förkläden och knarrande herrgårdsgolv. Och ibland får vi se den svarta korpen. Ett minne från Tsamos barndom.
Lovisas kullerstenar
Av årets inhemska filmer är Tsamo den enda svenskspråkiga och filmen har huvudsakligen spelats in i Lovisas gamla stad. Filmen är vinklad som ur ett barns nyfikna perspektiv och tittaren får följa med längs med kullerstensgränderna i den vackra sommarstaden. Med filmens få kameravinklar skapar berättelsen ett vackert kollage av bilder från en annan tid.
Tsamos liv som indianflicka i Lovisa får ändå inget vackert slut. Efter att hon slagit sönder en av de buckliga speglarna i stadens prästgård väljer Lehmuskallio och Lapsui att avsluta skildringen av hennes historia.
Men den riktiga Tsamo, som hämtades till Finland av bergsingenjören Hjalmar Furuhjelm, traskade vidare längs med Lovisas kullerstenar. Om också hon drömde om en stor svart korp är svårt att veta, men det sägs att hon dog av lungtuberkolos under hungersåret 1868.
